Sent i kväll råkade jag läsa att idag firas ...
Den infaller första söndagen i maj varje år men några reklamkampanjer har jag inte sett till.
Kände ni till den?
Har ni månne skrattat er igenom denna söndag?
Men i år kanske skrattdagen blev lite extra bortglömd p.g.a. det franska presidentvalet.
(Vilket ju slutade bättre än det i USA i höstas. I alla fall känns det så.)
Hur som helst, Kanelbullens dag (4 oktober) är väldigt välkänd och upphaussad.
Och även om året numera är fullproppat med allehanda mer eller mindre konstiga/viktiga
temadagar (i år 634 stycken!), t.ex. Slarvighetens dag (20 februari), Fluortantens dag (1 september), Grynkorvens dag (19 oktober) så måste jag erkänna att jag inte kände till Världsskrattdagen.
Jag fattar inte hur jag har kunnat missa den! Jag skäms.
Kan vi fira slarvighet och/eller frossa i kanelbullar så ska vi givetvis också passa på att skratta gott och mycket första söndagen i maj.
Det är ju en dag som verkligen borde uppmärksammas med braskande rubriker.
Jag gick faktiskt "skrattkurs" för många år sedan just för att jag "misstänkte" att skratt var nyttigt.
Jag kände ju själv hur gott jag mådde efter ett hjärtligt skrattanfall.
Vuxna människor skrattar alldeles för sällan. Barn skrattar mycket oftare.
Redan i slutet på 1970-talet började jag samla reportage och artiklar om skrattets nyttighet.
Jag har flera böcker med skrattanknytning och i en tjock pärm, kallad "Humor och skratt", har jag sparat roliga klipp, bilder, historier, m.m.
Den tar jag fram emellanåt och "skratt-terapeuttar" mig själv. Haha!
Likaså har jag många roliga filmer att titta på om jag känner att "det stora vemodet rullar in".
Skratt är som invärtes massage. Man känner ju hur bra man mår efter att man skrattat riktigt rejält.
Gärna tills skrattparoxysmerna sätter in och tårarna rinner.
Här nedan en länk till en artikel om hur nyttigt skratt är för hälsan.
Alla dagar borde vara skrattdagar.
Vi skulle definitivt ha mindre krig, terror och elände i världen om vi skrattade mer tillsammans.
Min älskade mamma hade Parkinsons sjukdom som väl mest är känd för att den orsakar okontrollerade skakningar. Men också att kroppen kan "frysa fast" mitt i ett steg när man går. Man fastnar av en slags kramp, i hela kroppen. Mimiken blir också "frusen", ansiktet blir stelt, orörligt och liknar mest ett skrynkligt russin. Så småningom blir också rösten svagare.
Mamma hade det otroligt jobbigt med sin Parkinson i många år. Det var så fruktansvärt hemskt, så hjärtskärande att se när hennes kropp låste sig i kramper och hon satt där som en liten, tärd och skakande fågelunge. Kämpande mot en helt handikappande och okontrollerbar sjukdom.
Man ville krama om, hjälpa, lindra, trösta, finnas där jämt. Maktlösheten var total.
Tack och lov hade mamma en härlig humor. Hon och jag skrattade alltid mycket tillsammans.
Tyvärr minskade hennes skratt i takt med att sjukdomen tilltog. Men hennes humor fanns kvar.
Och så plötsligt märkte jag att när hon då och då hade skrattat riktigt gott så släppte oftast alla hennes kramper. Hennes kropp och ansikte kunde vara alldeles stela och låsta av den grymma Parkinson men om jag, eller någon annan, då kunde få henne att skratta så slätades anletsdragen ut och hela hennes lilla, spända lekamen slappnade av. Hon blev så gott som symptomfri i någon timme, ibland längre och nästan, nästan sitt gamla jag igen.
Det var en sådan underbar förändring.
Hon fick en stunds paus, en kort, men ovärderlig vila från alla kramper och skakningar.
Inte undra på att jag så ofta som möjligt försökte locka henne till skratt.
Så ... jag vet att skratt gör nytta. Min mamma var ett solklart bevis på det.
Hädanefter ska jag varje år fira stort första söndagen i maj.
Just på ...
