onsdag 30 augusti 2017

FAVORITER

Nu känner jag att det är dags att visa ett litet livstecken.
De har varit få den senaste tiden.
När inte orken och lusten är på topp så får det mesta ligga i träda, bl.a. datorpysslet.
Men jag har njutit av några mycket sevärda och intressanta TV-program under sommaren.
(Klickbara bilder.)
Först och främst den engelska dokumentärserien "Världens bästa veterinär". Noel Fitzpatrick heter han. Jag har skrivit om honom tidigare här på bloggen.
Haha, jag är nog lite småförälskad i den mannen.
Han är en oerhört skicklig yrkesman och dessutom fantastiskt fin mot sina patienter och deras "anhöriga", alltså mattar och hussar.
Fortfarande kan man titta på Noel och hans unika djursjukhus; programmen sänds i SVT2 flera dagar i veckan kl. 18:00.
En annan mycket bra serie, dock avslutad, men även den från England, var "Vår stora kärlek" ("Last tango in Halifax"). Tankeväckande, gripande och mysigt om kärlek på äldre dagar.
Och med underbart skickliga skådespelare.

Intressant var också den amerikanska serien "Jakten på Gud" ("The Story of God") med fina skådespelaren Morgan Freeman som for runt i världen för att söka svar på de stora frågorna om livet och om Gud och tro.
Serien, sex avsnitt, spelades in för National Geographic och började sändas den 11 juli i SVT2.
Men tyvärr nu alltså avslutad.
Bild jag tog från TV-skärmen.

Människoöden och livsfrågor är alltid spännande och intressanta.
I SVTs Kunskapskanalen gick under sommaren en fascinerande serie från England om fem personer som alla fått sin dödsdom p.g.a. sjukdomar.
Jag satt som klistrad vid TVn och följde deras tankar och känslor, hopp och förtvivlan.
Det var mycket skratt mitt i det sorgliga. Dessa fem dödssjuka människor visade en imponerande livsglädje, styrka och integritet vilket gjorde att de fyra programmen aldrig var svåra att se.
Vilka fantastiska människor det finns, överallt i världen.
Man kan bara beundra dem och deras sätt att acceptera vad livet ger — och tar.

Bland sommarens bästa TV-program platsar också den norska serien "Norge från luften".
Ett par avsnitt återstår att se och de tidigare sända kan nog fortfarande ses på SVT Play.
Vackrare bilder än de man kan se i dessa program är svåra att hitta.
Man flyger över det dramatiska norska landskapet och smart inlagda texter visar vad man ser.
Höjdarprogram! Bokstavligen! På alla sätt!
Se dem!!!

Nedanstående bild tog jag från min balkong tidigare i eftermiddag. 
Strålande sol, blå himmel, några moln, 18 grader varmt, svag vind.
Med andra ord en underbar sensommardag.
De flesta träd är fortfarande lummigt gröna men man kan ana att en årstidsväxling är på gång.
Hösten smyger sig på Norrbotten.
En och annan björk börjar skifta färg — små gula fläckar dyker upp här och där.
Jag älskar hösten. Har alltid gjort det. Min favoritårstid.
Igår tog jag ner Glad sommar-skylten från ytterdörren och satte istället upp en krans med Glad höst-hälsning. Den känns mer passande nu när skuggorna för varje dag blir allt längre och dagarna allt kortare. Om ganska precis tre veckor har vi höstdagjämning när dag och natt är lika långa.
Vart tar all tid vägen?
Det vore fint om även tiden gick att återvinna. Tillsammans med glas, metall, plast och kartong.
Kan någon komma på en lösning?

söndag 13 augusti 2017

FLIMMER-FREDAG

Länge sedan sist.
Datorn har inte lockat alls den senaste veckan (ja, inte något annat heller för den delen) eftersom jag inte mår så bra. Jag har haft sju (?) datorfria dagar. Och det har gått bra det också.
I fredagskväll fick jag förmaksflimmer. Igen.
(Nästan precis på dagen ett halvt år sedan förra gången, 13 februari.)
Jag kollade först blodtrycket på min egen mätare, 147/81, skapligt. Men pulsen var 138!
Och hoppade hit och dit.
Övre kurvan visar förmaksflimmer, oregelbundet och snabbt.
Nedre kurvan visar normal sinusrytm.
Den lila pilen markerar P-vågen som saknas vid förmaksflimmer.
Bilden lånad från Wikipedia.
Normal sinusrytm.
 
Förmaksflimmer.
Animationerna ovan också lånade från Wikipedia.
Jag ringde 1177 och efter ett kort samtal med sköterskan där så ville hon koppla mig vidare till 112.
 —  Hur har du det? Jag hör att du har lite tungt att andas, sa SOS Alarm-operatören. Vi sänder genast en ambulans som kommer och tar hand om dig.
Efter ca 15 minuter var ambulansen här. Och på nolltid hade jag en kanyl i armen.
(Förresten, jag får nog snart klippkort för ambulanstransporter.)
 På akuten blev det EKG och provtagning. Alltid samma procedur.
Snabbt kom läkaren och undersökte mig.
— Du ska få betablockerare, Seloken, så får vi se om du svarar på det även denna gång, sa han.
Men hjärtat brydde sig inte. Det fortsatte med sitt flimrande.
Väntan.
Ny Seloken-injektion.
Flimret flimrade vidare.
Och jag fick inte äta eller dricka något — OM de skulle bli tvungna att elkonvertera hjärtat.
Det skulle i så fall bli första gången i min flimmerhistoria.
Men ... vid två-tiden på natten märkte jag plötsligt att pulsslagen (som jag alltid hör i vänster öra) var snabba, men r-e-g-e-l-b-u-n-d-n-a.
HURRA!
Läkaren tittade in och jag pekade lyckligt på skärmen som visade mina värden.
— Men så bra! utbrast han glatt. Jag som just skulle tala om att du blir inlagd för att vi nog måste ta till det tunga artilleriet. Nu behövs ju inte det. Istället får du åka hem.
Han tillade: Men jag vill ha kvar dig här ett tag än.

Klockan 05:15 på lördagsmorgonen stannade sjuktaxin utanför mitt hem och chauffören följde mig uppför de tre trapporna. Visserligen blev det några flåsiga vilopauser här och där och hjärtat slog snabbt, men åtminstone i rätt takt.
Och jag var HEMMA!

Att ligga åtta timmar på en smal och hård brits på akuten är ingen höjdare.
Och att dessutom oroa sig för hur länge hjärtat ska tjafsa — och följderna av det — förhöjer verkligen inte upplevelsen.
Nu mår jag naturligtvis bättre men tyvärr inte bra.
Det börjar vara ett bra tag sedan jag mådde riktigt bra.
Nästa gång tror jag att jag kliver av vid soptippen. Den ligger ju, passande nog, efter vägen.

Nåväl, nu har jag gnällt färdigt. För denna gång.
Ha det gott!