FLIMMER-FREDAG

Länge sedan sist.

Datorn har inte lockat alls den senaste veckan (ja, inte något annat heller för den delen) eftersom jag inte mår så bra. Jag har haft sju (?) datorfria dagar. Och det har gått bra det också.

I fredagskväll fick jag förmaksflimmer. Igen.

(Nästan precis på dagen ett halvt år sedan förra gången, 13 februari.)

Jag kollade först blodtrycket på min egen mätare, 147/81, skapligt. Men pulsen var 138!

Och hoppade hit och dit.

Övre kurvan visar förmaksflimmer, oregelbundet och snabbt.

Nedre kurvan visar normal sinusrytm.

Den lila pilen markerar P-vågen som saknas vid förmaksflimmer.

Bilden lånad från Wikipedia.

Normal sinusrytm.

 

Förmaksflimmer.

Animationerna ovan också lånade från Wikipedia.

Jag ringde 1177 och efter ett kort samtal med sköterskan där så ville hon koppla mig vidare till 112.

 —  Hur har du det? Jag hör att du har lite tungt att andas, sa SOS Alarm-operatören. Vi sänder genast en ambulans som kommer och tar hand om dig.

Efter ca 15 minuter var ambulansen här. Och på nolltid hade jag en kanyl i armen.

(Förresten, jag får nog snart klippkort för ambulanstransporter.)

 På akuten blev det EKG och provtagning. Alltid samma procedur.

Snabbt kom läkaren och undersökte mig.

— Du ska få betablockerare, Seloken, så får vi se om du svarar på det även denna gång, sa han.

Men hjärtat brydde sig inte. Det fortsatte med sitt flimrande.

Väntan.

Ny Seloken-injektion.

Flimret flimrade vidare.

Och jag fick inte äta eller dricka något — OM de skulle bli tvungna att elkonvertera hjärtat.

Det skulle i så fall bli första gången i min flimmerhistoria.

Men ... vid två-tiden på natten märkte jag plötsligt att pulsslagen (som jag alltid hör i vänster öra) var snabba, men r-e-g-e-l-b-u-n-d-n-a.

HURRA!

Läkaren tittade in och jag pekade lyckligt på skärmen som visade mina värden.

— Men så bra! utbrast han glatt. Jag som just skulle tala om att du blir inlagd för att vi nog måste ta till det tunga artilleriet. Nu behövs ju inte det. Istället får du åka hem.

Han tillade: Men jag vill ha kvar dig här ett tag än.

Klockan 05:15 på lördagsmorgonen stannade sjuktaxin utanför mitt hem och chauffören följde mig uppför de tre trapporna. Visserligen blev det några flåsiga vilopauser här och där och hjärtat slog snabbt, men åtminstone i rätt takt.

Och jag var HEMMA!

Att ligga åtta timmar på en smal och hård brits på akuten är ingen höjdare.
Och att dessutom oroa sig för hur länge hjärtat ska tjafsa — och följderna av det — förhöjer verkligen inte upplevelsen.

Nu mår jag naturligtvis bättre men tyvärr inte bra.

Det börjar vara ett bra tag sedan jag mådde riktigt bra.
Nästa gång tror jag att jag kliver av vid soptippen. Den ligger ju, passande nog, efter vägen.

Nåväl, nu har jag gnällt färdigt. För denna gång.

Ha det gott!