onsdag 27 juni 2018

IGÅR VAR DET ICKE-FIRAR-DAGEN

Igår, den 26 juni, var det min icke-firar-dag.
Tjugosjätte juni.
Detta datum år 2010 förlorade jag hörseln helt på höger öra.
Och det var hemskt att det gick så snabbt; efter bara åtta timmar var jag "en(h)örad".
Höger hörselorgan hade utan förvarning lagt av. Jag hörde inte ens 100 dB när hörseln testades.
Diagnosen löd: Plötslig dövhet.
Jag har skrivit flera inlägg om denna hörselförlust under etiketten "örat" om någon vill läsa.

För åtta år sedan var den 26 juni midsommardagen.
Den absolut värsta midsommardag jag upplevt.
Min skada sitter i snäckan (cochlea).


Mina smilband dras verkligen inte uppåt i sådana här situationer.
Att kupa handen bakom höger öra gör ingen nytta. Jag hör inte något ändå.
Ibland sätter jag handen bakom vänster öra istället för att hjälpa det i dess viktiga uppgift.
Det händer oftast när jag inte har vänsterörats hörapparat i närheten.
(Till det skadade örat hjälper ingen hörapparat, tyvärr.)

Nej, något firande den 26 juni kommer aldrig att bli aktuellt.

God torsdag där ute i juni-slutet.

9 kommentarer:

  1. Jag förstår att du verkligen inte vill fira denna dag. Jag har bara provat på att "vara döv" några veckor efter en influensaperiod, och det var skräckfyllt. Kan inte föreställa mig hur hemskt det är att ständigt gå med ett sånt handikapp. Hoppas ändå du har det bra där uppe i norr. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Som en(h)örad blir alla ljud platta, livlösa, utan djup och nyanser. Som musikälskare saknar jag allt det. Och att t.ex. gå på konsert är inte att tänka på längre. Det klarar jag bara inte eftersom jag numera är fasligt ljudkänslig, vilket ju är en märklig paradox.
      Men hur som helst, att vara halvt döv är väldans o-p-r-a-k-t-i-s-k-t!
      Kram tillbaka!

      Radera
  2. Nej, det är naturligtvis ingenting att fira. Försämringar som dessutom kommer så snabbt är rena skräcken. Ändå kan jag inte fatta att det gått åtta långa år sedan den midsommaraftonen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Egentligen vet jag inte vad som skulle behöva hända den 26 juni för att jag ska gilla detta datum. En miljonvinst, kanske? Njae, jag tror inte ens en sådan skulle väga upp det negativa. Och midsommardagen (vilket datum den än har) är också för evigt förknippad med den eländiga för åtta år sedan.

      Radera
  3. Förstår dig hur ledsamt ett sådant datum är. Fick själv Sudden deafness för ca ett år sedan och kommer aldrig att glömma den dagen. En chockartad upplevelse och ett liv som ändrades avsevärt. Svårt att acceptera att det ska vara så för alltid.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Anonym! Tack för din kommentar!
      Jag vet precis hur du känner det. Och jag är ledsen över att du också drabbats av plötslig dövhet. Och för bara ett år sedan. Jag minns själv hur skrämmande och jobbigt det första året var. Ja, faktiskt längre än så. Man vet ju inte hur man ska tackla den nya situationen man ställts inför. Det är en enorm omställning.
      Efter åtta år har jag (hm ... nästan) accepterat det här men fortfarande kan jag bli både arg och ledsen över hörselförlusten. Den kommer ju att följa mig resten av livet och det är en tung vetskap.
      En liten tröst kanske kan vara att så småningom blir även det här vardag. Numera tänker jag inte HELA tiden på mitt dumma öra som svek mig. Ibland kan jag t.o.m. glömma det för en minut. Eller två. ;)
      Man behöver tid att sörja. För det är helt klart en sorg. Och man kommer alltid att minnas dagen det hände. Icke-firar-dagen.
      Önskar dig allt gott!

      Radera
  4. Nej, den dagen är verkligen ingen dag att fira.
    Så otroligt skrämmande det måste ha varit att bli döv på örat så snabbt. Det går inte ens att föreställa sig.
    Man undrar hur det kommer sig att vissa organ kan sluta fungera så där snabbt.
    Min mamma var nästan döv på ena örat - och hörde dåligt även på det andra - men för henne gick det gradvis. När hon var litet yngre och piggare skaffade hon hörapparat och jag minns fortfarande när hon berättade att hon hörde fåglarna kvittra när hon kom ut från sjukhuset där hon fick sin apparat. :)
    Kramar till dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är ju för väl att vi har begåvats med TVÅ öron och ögon. Och likaså att vi fick dubbel uppsättning njurar och lungor. Så bra att ha ett exemplar i reserv. "Utifallatt." Men vi borde även ha fått två hjärtan och två hjärnor också. De kan ju tyvärr också snabbt sluta fungera.
      Förstår din mammas glädje över att kunna höra fågelkvittret. När jag första gången använde hörapparaten (i mitt hörande örat) så kunde jag plötsligt höra väggklockans tick-tack i hallen när jag stod i köket. Fantastiskt!
      Kramar tillbaka!

      Radera
    2. "i mitt hörande öra" ska det vara! Inte örat.

      Radera