TACK ALLA HJÄLTAR!

I Sverige kämpar massor av hjältar dag och natt för att besegra alla de skogsbränder som rasar.

Vi vanliga civila har inte en aning om vilket farligt och krävande jobb de utför.

Under värsta tänkbara förhållanden åstadkommer de rena hjältedåd.

Deras arbetsplats är så nära ett helvete man kan komma här på jorden.

Och det är inte några vanliga åtta-timmars-skift de jobbar.

Det kan vara 20 timmar. Ibland ännu mer. I ett glödande, stinkande inferno.

När den här heta, torra och eldfängda sommaren är över borde all räddningstjänstpersonal få en betald vecka i fjällen för att kunna andas ren och frisk luft och fräscha upp lungorna.

Att under dygn i sträck andas in brandrök måste sätta sina spår.

Mina uschliga luftrör skulle inte ens klara fem minuter i röken.

När jag ser brandreportagen i TV-nyheterna så känner jag nästan hur det sticker i hals och ögon.

Och när jag ser människor evakueras från sina hem känner jag hur tårarna rinner nerför mina kinder utan att jag kan stoppa dem. Jag blir så berörd.

Jag tänker på hur fruktansvärt det måste kännas.

Ingen vet ju om hemmet kommer att finnas kvar eller bli lågornas rov.

Det är så hemskt.

Hjältar är även de som bekämpar bränderna från luften.

Det är ju inte heller ett helt ofarligt jobb.
Från när och fjärran kommer yrkesfolk för att vattenbomba våra brinnande skogar.
Hoppas de känner vår tacksamhet.

Sedan har massor av privata hjältar, d.v.s. alla frivilliga, gjort jätteviktiga insatser genom att ställa upp på allehanda sätt.

Många personer har även avbrutit sina semestrar för att hjälpa till.

Man önskar att politikerna hade tagit itu med problemen på samma sätt.

Nej då! Det tog flera dagar innan de tydligen insåg allvaret.

Sedan står ministrarna och upprepar, som papegojor:

— "Nu ska vi först se till att bränderna släcks och när det är gjort så ska vi givetvis utreda det som hänt och se vad vi kan dra för slutsatser av det."

När det är katastrofläge ska besluten tas snabbt för att i möjligaste mån mildra följderna.

Man har märkt att ingen minister- eller partiledarbostad varit i farozonen. Om så varit fallet hade det nog genast monterats krokar under de helikoptrar som saknade sådana.

Varför har Sverige så dålig krisberedskap?

Varför måste det bli skarpt läge innan man fattar att landet inte klarar kriser på egen hand?

Vi klarar inte ens vår egen livsmedelsförsörjning. Det är ju inte klokt!

Lika illa är det med bränsle, mediciner och mycket annat nödvändigt.

Varför avvecklades beredskapslagren?

Nu har vi fått ytterligare bevis på att Sveriges politiker, makthavare och ansvariga INTE har läst det omtalade utskicket "Om krisen eller kriget kommer".

Och nu börjar man förstå varför alla vi svenskar fick det i våra brevlådor.

Budskapet är tydligt. Politikerna frånsäger sig sitt ansvar:

— "Hädanefter får ni klara er själva. Ni kan inte bara lita på att staten ska fixa allt."

Naturligtvis har varje svensk medborgare ett personligt ansvar. De flesta vet och accepterar det.

Till en viss gräns förstås.

Men vem hjälper de sjuka, gamla, svaga? Vem tar det ansvaret?

Ska vi inte kunna förlita oss på att landets ledning också tar SITT ansvar, gör SITT jobb?

Själv längtar jag efter septembers höga, klara luft. Och vettiga temperaturer.

Må vi nu få regn i ett par veckor!

Må bränderna därmed vara helt släckta så hjältarna får andas ren luft igen och sova ut.