HOLTER ... IGEN!

Nu börjar en skir grönska anas här i norr. Så fräscht och fint.

Holter-EKG-apparaturen.

Fredagen den 3 maj besökte jag Klinisk fysiologi-mottagningen på mitt sjukhus för att få monterat ett Holter-EKG. Det betyder att hjärtats rytm och "uppförande" registreras under 24 timmar. Eller mer.
I vissa fall kan det behövas längre tid.

Julveckan 2018 gjordes också en dygnsregistrering av mitt hjärta.
Men just då hade jag inte förmaksflimmer. Och min hjärtinfarkt hade ännu inte hänt.

Under förrförra lördagens förmiddag skulle jag själv få koppla bort apparaturen och sedan lämna tillbaka den tidigt på måndagens morgon den 6 maj.

Jag hann inte mer än hem från sjukhuset förrän telefonen ringde: Tyvärr hade Holter slagit av sig själv efter bara 3-4 timmar så EKG:et måste göras om. Antagligen minneskortet som lagt av, sa man.

Det betydde att i fredags morse (17 maj) blev det en ny tur till sjukhuset. Och ett nytt Holter-försök.

Igår under lördagsförmiddagen plockade jag sålunda återigen bort "pluppar" från kroppen och i morgon bitti, måndag vid 07-tiden (GÄSP!) ska jag glatt (men sömnigt!) återlämna Holter-pryttlarna.

Den här gången tror jag att hjärtat har blivit ordentligt övervakat.
 Efter att under 24 timmar ha visat tiden står det nu på displayen: Inspelning avslutad.
Vid förra försöket var displayen mörk, hela tiden.

Nästa måndagsmorgon ska jag till hjärtläkare för återbesök efter hjärtinfarkten.

Jag fick lämna prover i fredags inför den kommande "doktorsdejten" när jag ändå var på sjukhuset, de proverna skulle annars ha tagits på min vårdcentral.

Vid läkarbesöket kommer man även att göra ett nytt ultraljud av hjärtat.

Det blir spännande.
Sedan infarkten (så när som på 15-16 dagar) har jag ju haft konstant förmaksflimmer och undrar nu förstås i vilket skick min livspump är efter allt som hänt.

Jag mår verkligen sk*tdåligt så jag hoppas att läkaren kan komma med konstruktiva och bra förslag på hur man tänker gå vidare. Jag vill slippa detta jobbiga flimmer!

Det saboterar hela mitt liv.

Ja, detta blev blogginlägg nummer 999 här på Snaquesaligt.

Vilket naturligtvis innebär att det blir ett enormt firande vid publiceringen av nästa inlägg. Haha!

HJÄRTEBESVÄR

Den här skylten målade och glödritade jag ett tag efter jag kommit hem och hämtat mig en aning efter hjärtinfarkten. Och vid ett av mina återbesök på sjukhuset var jag och lämnade den på Avdelning 46, den hjärtebra-iga.

Fick kramar som tack!

😃

Tyvärr mår jag fortfarande uschligt. Ja, faktiskt sämre än just efter infarkten. Detta får nog skyllas på att mitt förmaksflimmer tycks ha blivit konstant. Varje dag, tjugofyra timmar per dygn, pågår det en boxningsmatch i kroppen. Det känns så. Vissa hjärtslag är så kraftiga att jag rycker till.

Dessa kommer oftast efter att hjärtat tagit en liten paus och då kan nästa slag bli extra kraftigt.

Detta flimrande är fruktansvärt obehagligt och gör mig så förfärande trött. Ett flimrande hjärta jobbar inte effektivt och därmed syresätts inte blodet maximalt.

Jag orkar ingenting. Jag vill ingenting. Jag känner inte lust för något. Jag skulle bara vilja sova.

Jag kan inte planera någonting eftersom jag inte vet från ena timmen till den andra hur jag mår.

Ibland skulle jag bara vilja lägga mig ner ... för gott. Ja, jag vet att det låter dramatiskt men jag mår verkligen så dåligt att det är svårt att hitta riktig livslust just nu.

Alla hushållssysslor går på sparlåga; jag orkar knappt det allra nödvändigaste som att laga lite mat och diska. Emellanåt måste jag fråga grannarna om de kan ta ut sopor och hämta upp posten.

Jag har ju tre trappor ner — och lika många upp. (Det sistnämnda kan bli lite flåsigt.)

Och förra veckan var det absolut nödvändigt att rensa golvbrunnen i badrummet. Det brukar jag göra själv men den här gången fick jag be om hjälp av en snäll granne. Tur att det finns sådana.
Men jag vill och är van att klara mig själv. Jag har väldigt svårt att be om hjälp.
Nu får jag öva mig på det ...

Men jag fortsätter att kämpa på. Igår natt när jag låg i sängen och försökte strunta i boxningsmatchen i bröstet och (de numera ojämna) pulsslagen jag ständigt hör i vänster öra, så tänkte jag att hädanefter får jag väl bara planera för si-så-där fem minuter i taget. Och jag som är en kontrollfreak.

Jag vill ha ordning och reda i livet, jag vill planera och veta vad som ska ske.

Den senaste tiden har jag inte haft någon kontroll alls.

Flimmer-eländet, läkarbesöken, provtagningarna, illamåendet, näsblodet, tröttheten, m.m. sätter alldeles för ofta käppar i hjulet för mina planer. Ja, för livet.

Usch, vad jag gnäller, men jag är så fruktansvärt less allt det här.

Läkarna talar om elkonvertering, ablation, pacemaker, men med den medicinering jag har just nu så är det tydligen inte läge för sådant. Och dessutom finns heller ingen garanti att det hjälper.

Vissa människor får leva med konstant förmaksflimmer.

Det här är ett blogginlägg som jag faktiskt tvekar att publicera eftersom det är så gnälligt, negativt, trist — och personligt. Men jag måste få skriva av mig.

Alla människor som är sjuka och mår jättedåligt behöver och måste få ventilera sin oro, sin eventuella smärta, sina tankar och känslor, och sin frustration över hela situationen.

Har man tur så finns det någon som orkar lyssna.

Förmaksflimmer

Normal sinusrytm

(Ovanstående bilder lånade från Wikipedia.)

Jag ÄLSKAR sinusrytm!