Solitaire — ett passande spel i coronatider.
Idag tänker jag vara lite extra personlig här på bloggen.
Tyckte det kunde vara ett lämpligt tillfälle nu när tillvaron helt styrs av ett farligt virus och vi inte kan leva ett vanligt liv. Vi befinner oss i ett slags vakuum.
Många har avlidit p.g.a. detta coronavirus. Många har kämpat sig igenom covid-19-infektionen med olika grader av symptom och tidsrymd. Många har inte kunnat träffa nära och kära på över ett år.
Corona har drabbat alla, på ett eller annat sätt.
Och alla har saknat och längtat efter att få träffa släkt och vänner.
I Colorado, USA, finns det en park för eremiter! Alltså en park för mig!
Eftersom jag egentligen är en proffs-eremit och rätt så osocial som person så har jag det bättre än de flesta nu när vi alla ska hålla avstånd och vara så isolerade som möjligt.
Jag lever dessutom ensam, har inga barn och mina föräldrar är döda sedan många år.
En bror likaså.
Och den man jag tyckt mest om dog i cancer för några år sedan.
Jag kan ärligt säga att numera längtar jag inte efter någon.
Saknaden efter dem som är borta kommer alltid att finnas men det är en annan slags längtan.
Det här kanske låter förfärligt sorgligt, uppgivet och ensamt men det är det inte.
Jag har aldrig tråkigt, känner mig aldrig ensam, "klättrar aldrig på väggarna".
Jag njuter varje dag av kravlösheten, friheten och självständigheten.
Naturligtvis är jag egotrippad; en egoistisk eremit.
Men det är rofyllt att trivas i sitt eget sällskap.
Då blir aldrig ensamheten jobbig.
Jag har släktingar och vänner som jag talar med i telefon och det uppskattar jag enormt men även telefontysta dagar är goda, härliga dagar. Tyvärr rusar de bara alltför snabbt förbi.
Vad som kan göra livet trist är mitt flimrande hjärta och att jag vissa dagar mår riktigt uschligt.
Men annars har jag det så bra. Jag har allt jag behöver och lite till. Jag känner mig privilegierad.
Och mitt solitärliv är självvalt.
Men ... nej, jag ljög lite när jag skrev att jag inte längtar efter någon. Jag längtar alldeles förfärligt efter en hund. Om det var möjligt så skulle jag köpa en valp idag. Men jag kan inte ha en hund nu.
Min hundlängtan har bara tilltagit med åren och är nu akut. Jag tittar ofta på vovve-videor på Youtube och beter mig hur fånigt som helst.
Ni skulle bara höra mig tramsa; "gulleplutt", "sötnos", "sockergryn".
Men jag står ut med denna längtan.
En sådan här liten ulltuss skulle vara en drömsambo.
Ha en skön fredagskväll!
Bra att du trivs med ensamheten. Jag googlade på ordet eremit och fann att den mest kände eremiten var den helige Simeon som tillbringade 48 år i ensamhet på en hög pelare. Han kallades därför pelarhelgonet.
SvaraRaderaJust nu verkar det vara något trams med kommentarsfunktionen. Provar igen:
RaderaSå skönt att kunna uppskatta eremitlivet utan pelarsittande och helgonstatus. :)
En hund är ett perfekt sällskap, men jag är faktiskt glad att vi inte har någon nu längre. Det fodras helt klart att man är ganska frisk själv. Visst saknar jag mina hundar. Det var den bästa tiden när jag kunde ge mig ut i skogen med dem. Kram
SvaraRaderaJo, hundägarlivet kräver en hel del. Och det gör verkligen ont i mig att jag inte kan ha en vovve nu. Det hade varit underbart. :)
RaderaVi upplever det här med ensamhet så olika. Jag är också väldigt mycket ensam, och trivs med det. Men under den här pandemin har jag förstått skillnaden mellan ofrivillig ensamhet och den ensamhet man själv valt. För jag tycker det är mycket svårare nu med ensamheten, och bara av den enkla anledningen att jag inte kan välja själv (utan att bli smittad eller eventuellt smitta andra). Men känslan av ensamhet är också så individuell! Min mamma klagade alltid över att hon var så ensam. Det kom hemsamariter 2 ggr/dag (som på den tiden hade tid att sitta ner en stund), hon hade tre vänner i samma hus, varav någon besökte henne så gott som varje dag, jag var hos henne minst en gång i veckan och hon var hos mig en dag varje helg. Men hon kände sig väldigt, väldigt ensam! Hon hade levt i tvåsamhet i hela sitt vuxna liv, och när han gick bort, ja då hjälpte det inte hur många som besökte henne. Hon var ändå ensam! Så olika livet kan vara! Kram på dig!
SvaraRaderaDet måste kännas mycket svårare att bli ensam när man varit "tvåsam". Plötsligt förlorar man halva tillvaron. Vilken omställning! För mig vore det oerhört svårt och märkligt om jag lika plötsligt skulle dela bostad med någon.
RaderaSedan tror jag att pandemin är mer jobbig för människor som varit mycket i farten och är vana att det kanske ska hända något varje dag. Själv tar jag det bara lugnt och sysselsätter mig med sådant jag gillar — och orkar. Självvald ensamhet ger ju enorm frihet. Och som sagt, förstås mycket egotrippande. ;)
Kram tillbaka!