Mina första dagböcker.
(Klickbara bilder.)
Den senaste månaden har jag varit ute på en resa.
En mycket lång resa. Inte i rum. Men i tid.
Min tidsresa går tillbaka till slutet av 1950-talet.
Då fick jag min första dagbok.
Eftersom jag redan som barn tyckte om att skriva började jag genast att plita ner händelser, tankar, känslor. Ibland räckte en dagbok bara några månader så efter nio, tio stycken insåg jag (och mina föräldrar!) att med den skrivklådan så skulle det bli dyrt med riktiga, låsbara dagböcker.
I fortsättningen fick det bli vanliga anteckningsböcker. De rymde dessutom mycket mer.
Nu är jag inne på bok nummer 39.
Numera skriver jag inte lika ofta och inte lika långt som förr men varje dag, sedan ungefär 30 år tillbaka, blir det även några korta rader i en almanacka. Där ryms bara lite om vad som hänt under dagen och hur vädret varit. Det mer privata får fortfarande "rinna ut" i en dagbok/anteckningsbok.
Några ... det finns många fler.
Jag har länge tänkt att jag skulle ta fram kartongen med mina dagböcker och börja läsa igenom dem för att sedan köra innehållet genom dokumentförstöraren. Mina "memoarer" har nämligen aldrig varit ämnade att läsas av någon annan än "författarinnan" själv.
Det är en intressant (tids)resa jag gjort!
Mitt ointressanta liv — det är bland det mest intressanta, roliga och sorgliga jag läst.
I hela mitt liv!
Jag har fått träffa och på nytt lärt känna mig själv, i alla åldrar.
Från tiden just före tonåren till den gamla tant jag är idag. Det ger perspektiv.
Redan som tonåring upplevde jag att tiden rann förbi väldigt snabbt. Och att det var en orolig och otrygg värld med krig lite varstans och mycket våld och andra hemskheter. Bland annat den allvarliga Kubakrisen liksom morden på John Kennedy, Robert Kennedy och Martin Luther King.
Dessa tragedier skakade om en hel värld.
Och naturligtvis hade jag skrivit om vädret!
Plötsligt kunde det vara 10-12 plusgrader både i februari och mars.
Alltså, inget är nytt under solen.
Stundom har jag storligen förvånats över min mognad, insikt, självkännedom, styrka, självironi
och humor.
Och stundom har jag, lika mycket, förvånats över min naivitet, envishet, otålighet, svaghet, känslighet
och melankoli.
Jag har återigen upplevt dagen jag fick min första mens och hur ont jag hade.
Jag var tretton år och skulle just fara iväg på julfest. Usch, ja!
Jag minns tonårens alla jobbiga hormon- och humörsvängningar.
Släng i dörrar och hög röstvolym.
(Tonåringar kan vara otroligt påfrestande! Stackars närstående!)
Den första kyssen. Känslorna från den första stora djupa kärleken. Den som dröjde kvar i mitt tonårshjärta i över fyra år och vars bitterljuva minnen jag aldrig kommer att glömma.
På nytt har jag smärtsamt känt sorgen och saknaden efter far, mor och bror.
Efter flera vänner. Och efter den man som blev mitt livs stora kärlek.
Tala om en emotionell berg- och dalbana.
Det har varit mycket vemod och många tårfyllda stunder.
Men också kvillrande fnitter och hejdlösa skratt.
Härliga minnen att leta upp i hjärnkontorets minnesbank.
Så mycket jag hade glömt men också så mycket jag kom ihåg.
Snart ligger hela mitt liv (nästan) strimlat och samlat i stora plastsäckar.
Men jag har mycket kvar att läsa, det tar tid att plöja igenom sju decennier.
En massa brev ska också möta sitt öde i strimlaren.
Men alltihop är spännande läsning. Och nu har jag ju ett slags facit i hand.
Så här blev det alltså.
Drömmar, förhoppningar, planer, besvikelser, misstag, dumheter.
Inte undra på att TV-apparaten mest varit mörk den senaste månaden.
Gamla dagböcker är bästa underhållningen.
Hjärtelås från ett par av de första böckerna.
Javisst, det här läsandet och strimlandet är en del av min dö-städning.
😉
Ha en skön och solig helg!
Och fortfarande bör/ska vi ju umgås förståndigt.
