lördag 5 juni 2021

MITT LIV I STRIMLOR

Mina första dagböcker.
(Klickbara bilder.)

Den senaste månaden har jag varit ute på en resa.
En mycket lång resa. Inte i rum. Men i tid.
Min tidsresa går tillbaka till slutet av 1950-talet.
Då fick jag min första dagbok.

Eftersom jag redan som barn tyckte om att skriva började jag genast att plita ner händelser, tankar, känslor. Ibland räckte en dagbok bara några månader så efter nio, tio stycken insåg jag (och mina föräldrar!) att med den skrivklådan så skulle det bli dyrt med riktiga, låsbara dagböcker.
I fortsättningen fick det bli vanliga anteckningsböcker. De rymde dessutom mycket mer.
Nu är jag inne på bok nummer 39.
Numera skriver jag inte lika ofta och inte lika långt som förr men varje dag, sedan ungefär 30 år tillbaka, blir det även några korta rader i en almanacka. Där ryms bara lite om vad som hänt under dagen och hur vädret varit. Det mer privata får fortfarande "rinna ut" i en dagbok/anteckningsbok.

Några ... det finns många fler.

Jag har länge tänkt att jag skulle ta fram kartongen med mina dagböcker och börja läsa igenom dem för att sedan köra innehållet genom dokumentförstöraren. Mina "memoarer" har nämligen aldrig varit ämnade att läsas av någon annan än "författarinnan" själv.

Det är en intressant (tids)resa jag gjort!
Mitt ointressanta liv — det är bland det mest intressanta, roliga och sorgliga jag läst.
I hela mitt liv!
Jag har fått träffa och på nytt lärt känna mig själv, i alla åldrar.
Från tiden just före tonåren till den gamla tant jag är idag. Det ger perspektiv.

Redan som tonåring upplevde jag att tiden rann förbi väldigt snabbt. Och att det var en orolig och otrygg värld med krig lite varstans och mycket våld och andra hemskheter. Bland annat den allvarliga Kubakrisen liksom morden på John Kennedy, Robert Kennedy och Martin Luther King.
Dessa tragedier skakade om en hel värld. 

Och naturligtvis hade jag skrivit om vädret!
Plötsligt kunde det vara 10-12 plusgrader både i februari och mars.
Alltså, inget är nytt under solen.
Stundom har jag storligen förvånats över min mognad, insikt, självkännedom, styrka, självironi
och humor.
Och stundom har jag, lika mycket, förvånats över min naivitet, envishet, otålighet, svaghet, känslighet
och melankoli. 

Jag har återigen upplevt dagen jag fick min första mens och hur ont jag hade.
Jag var tretton år och skulle just fara iväg på julfest. Usch, ja!

Jag minns tonårens alla jobbiga hormon- och humörsvängningar.
Släng i dörrar och hög röstvolym.
(Tonåringar kan vara otroligt påfrestande! Stackars närstående!)
Den första kyssen. Känslorna från den första stora djupa kärleken. Den som dröjde kvar i mitt tonårshjärta i över fyra år och vars bitterljuva minnen jag aldrig kommer att glömma.
På nytt har jag smärtsamt känt sorgen och saknaden efter far, mor och bror.
Efter flera vänner. Och efter den man som blev mitt livs stora kärlek.
Tala om en emotionell berg- och dalbana.
Det har varit mycket vemod och många tårfyllda stunder.
Men också kvillrande fnitter och hejdlösa skratt.
Härliga minnen att leta upp i hjärnkontorets minnesbank.
Så mycket jag hade glömt men också så mycket jag kom ihåg.
Snart ligger hela mitt liv (nästan) strimlat och samlat i stora plastsäckar.
Men jag har mycket kvar att läsa, det tar tid att plöja igenom sju decennier.
En massa brev ska också möta sitt öde i strimlaren.
Men alltihop är spännande läsning. Och nu har jag ju ett slags facit i hand.
Så här blev det alltså.
Drömmar, förhoppningar, planer, besvikelser, misstag, dumheter.

Inte undra på att TV-apparaten mest varit mörk den senaste månaden.
Gamla dagböcker är bästa underhållningen.
Hjärtelås från ett par av de första böckerna.

Javisst, det här läsandet och strimlandet är en del av min dö-städning.
😉
Ha en skön och solig helg!
Och fortfarande bör/ska vi ju umgås förståndigt.

6 kommentarer:

  1. Det var fint beskrivet, dina dagboksskriverier om ditt liv.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, det är känslosamt att resa bakåt i tiden. Men mycket intressant att "möta sig själv" efter alla dessa år, hur man tänkte och tyckte då. Känns fint att tillbakablickandet fortsätter ett tag till. :)

      Radera
  2. Tror att det är alltför få som skriver dagbok genom hela livet. Idag skriver jag några rader varje dag, men vad kul det skulle ha varit att få möta sig själv som 17-åring och läsa om hur man tänkte då. Grattis till skrivandet!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Alla borde göra dagboksanteckningar då och då genom åren. Det är givande att med tidsperspektiv och erfarenheter kunna uppleva sig själv igen. Och intressant att läsa om sådant som hänt och som så lätt glöms bort eller att minnet spelar spratt om hur/när/var det egentligen hände.

      Radera
  3. Så kul det måste vara att få uppleva lite av det som hänt när man var ung. Det mesta har jag glömt bort. Det är bara några enstaka händelser som etsat sig fast...både bra och dåliga. det har med all säkerhet varit betydligt bättre underhållning du haft än det som visas på TV. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det har varit/är en fantastisk tidsresa. Så härligt att läsa om sådant som man kanske inte glömt men som man med tidens gång t.ex. placerat lite fel i tid. Jag har haft fördelen att ha ett jättebra minne. Mina två bröder brukade säga: "Fråga Annica om det, hon minns! Och gör hon inte det så kan hon kolla i sina dagböcker!" :D

      Radera