SÖNDAGSJOBB — OCH MÅNDAGS

Min Westerstrand-klocka måste dras upp varje vecka.

Precis som min gamla ärvda Junghans.

Det här blir första inlägget i månaden augusti som vi redan hunnit halvvägs in i.

Den här sommaren har bara rusat förbi.
 

Mest brukar det ju vara måndag och fredag (åtminstone känns det så) men idag är det faktiskt söndag. Det betyder två "jobb":

1. Två av mina många klockor ska dras upp så de orkar visa tiden ytterligare en vecka.

2. Och så ska medicinerna för de kommande sju dagarna portioneras ut i sina små fack.

Jag säger att jag ska "dela ut giftet för veckan".

Efter min hjärtinfarkt för tre och ett halvt år sedan blev pillren fler —

och därmed "giftdosen" större. :(

Men den har ändå minskat med ett par-tre tabletter per dag.

Numera tar jag "bara" nio tabletter om dagen. Tre av dem är samma, bara av olika styrka.

Ibland känns det nästan som att jag inte behöver någon mat. Jag blir mätt av mina piller.

Egentligen kanske man skulle kasta hela rasket i soporna.

För några dagar sedan glömde jag att ta dem, upptäckte det sent på kvällen.

Det är första gången det hänt under alla mina medicinerande år.

Konstigt eller ej, men jag tyckte jag mått lite bättre den dagen än jag gjort på ett tag.

En del människor kan svälja hela piller-gänget i ett enda svep.

Det kan inte jag. 

Jag har aldrig varit särskilt bra på att svälja mediciner.

För mig fungerar bara att svälja en tablett åt gången

och med minst en klunk vatten till varje.

Det brukar krävas nästan ett helt glasinnehåll för att få ner dagens giftdos.

Efter det "morgonfikat" är man mätt.

I morgon måndag måste jag, för femtioelfte gången, ringa till PostNord och skälla.

Återigen har jag fått post som ska till paret i lägenheten längst ner, på våning ett.

Jag bor på våning tre.

Paret flyttade in för två år sedan och råkar ha samma efternamn som jag.

Men trots olika förnamn och lägenhetsnummer så klarar inte brevbärarna av att läsa rätt.

Jag fattar att det kan bli fel någon gång den första tiden ... men efter två år???

Och massor med påpekanden.

Jag har bott här i 36 år och har aldrig haft någon inneboende.

En av de senare gångerna jag ringde till postutbärningen så frågade jag citronsurt om PostNord har analfabeter i brevbärarkåren.

Naturligtvis fick jag ett nekande, och något undrande, svar.

 — Ja, sa jag, jag bara frågar eftersom så många av dem tydligen inte är läskunniga. Jag börjar vara less på att sköta ert jobb. Snart kommer jag att skicka faktura på den tid jag lägger ner på postutdelning till rätt adress.

Jag hörde ett lite generat skratt i luren.

— Dessutom, fortsatte jag, har jag ett uschligt hjärta som inte jublar över att gå i trappor. Därför kan det bli så att den post som kommit fel får vänta någon extra dag för att komma rätt. Jag orkar helt enkelt inte gå ner med den genast. Så, snälla, skärp er.

I början, när detta slarv pågått några veckor, så började jag kolla igenom min post innan jag startade klättringen uppför de tre trapporna.

Det har ju gjort att jag sluppit gå två ner och två upp en extra gång.

Men ibland har jag glömt att kolla.

Och ibland har det varit för mörkt för att se med mina gråstarriga, gamla ögon.

Just det var orsaken nu senast.

 

Jag tänkte ringa till paret på våning ett och säga att de får hämta sin post här men de har inget listat telefonnummer.

Så det blir att ringa PostNord i morgon istället och återigen be om skärpning.

Inte undra på om företaget går lite knackigt när personalen inte klarar av att läsa innantill.

Svensk brevbärare.

Slutar söndagsblandningen med några citat om sunt förnuft som verkar vara en bristvara i dessa tider.

---

"Vanligt sunt förnuft är inte särskilt vanligt."

(Voltaire)

---

"Inget är mer rättvist fördelat än sunt förnuft — ingen tror att han behöver mer av det än vad han redan har."

(Descartes)

---

"I varje konflikt är sunt förnuft det första offret och det andra är fri och öppen debatt."

(James Reston)

---

"Sunt förnuft är den mest ovanliga saken i världen."

(Dwight David Eisenhower)

Ha en fin vecka.