JAG ÄR SÅ LESS

Det råder stiltje i bloggvärlden.

Många har tagit sommarledigt från skrivandet.

Till exempel jag.

Det är ynkligt tunnsått med inlägg hos den "snaquesaliga".

Men jag kämpar med mitt flimrande hjärta och mår si-så-där.

Och ingen människa blir ju piggare av värmen.

Vissa dagar är faktiskt ganska jobbiga.

Dock, skapliga dagar är som skimrande ädelstenar. Dem värdesätter jag enormt.

Önskar bara att de skulle vara i majoritet.

Dessutom händer det inget intressant här hos mig så det finns inte så mycket att skriva om. Men desto mer händer runt i Sverige och i stora världen.

Synd bara att det mesta är negativt.

Vad är det egentligen som sker med och i vår värld?

Hur kan plötsligt allting krisa, bli dåligt, sluta fungera?

Varför kan inte allt elände ta sommarledigt?

Jag är så less att höra om krig, våld, galna despoter och ren ondska.

Jag är så less att höra om skjutande, knivhuggande, våldtäkter och terror.

Jag är less att höra om miljöförstöring, naturkatastrofer, försvinnande djur och växter.

Jag är less att höra om svält, fattigdom, pandemier och människor på flykt.

Så här på livets höst önskar och behöver jag höra goda och glada nyheter. 

Varje dag hoppas jag få lyssna på något positivt men det blir allt mindre av det.

Så nu gäller det att ta vara på varenda liten ljusglimt och glädjas extra mycket och länge åt  den. Krama ur det bästa, så att säga.

Här kommer ett litet exempel från min egen vardag.

Sedan jag bytte bredbandsleverantör i maj så har min dator och min skrivare vägrat att kommunicera med varandra eftersom de inte var kopplade till samma nätverk.

Jag lejde ju en datakunnig veteran som fixade den nya uppkopplingen men han tänkte tydligen inte på att skrivaren också måste ställas om till nymodigheten.

Alltså har skrivaren varit "offline".

Efter att jag själv, utan framgång, försökt koppla in skrivaren så ringde jag och frågade bredbandsleverantören om tips.

Efter många om och men lyckades jag installera det nya nätverket på skrivaren ... men den vägrade fortfarande att samarbeta.

MORR!

Antagligen bidrog jag till sommarhettan med några väl valda små eder. 

Jag funderade på att ta hit någon annan kunnig person för att lösa problemet men med en igen ökande pandemismitta så är jag inte alls pigg på att ha besökare.

Nåväl, skam den som ger sig!

Igår eftermiddag tog jag på nytt itu med den motsträviga skrivaren.

— Nog är det väl sjutton om jag inte ska kunna fixa det här, mumlade jag för mig själv.

Lite mer funderande, lite mer pysslande. Och sedan ... koll.

Jag tryckte på "Skriv ut".

Och, vad hör jag? Jo, det efterlängtade ljudet av en datorskrivare som jobbar!

Den lyder!

Hurra, min (idiotens) seger över materien!

Jag hoppade runt ett antal sekunder i ren glädjeyra.

Det var fredagens glada händelse i det här hemmet.

En sak till innan jag slutar:

Ni har väl hört att man rullade ut röda mattan för galningen Putte när han var på utlandsbesök under veckan?

Det är ju helt sjukt!

Han borde jagas ut på ett minfält. Utan skyddsutrustning.

Eller åtminstone på en röd matta uppiffad med taggtråd. Och kantad av kaktusar.

Då hade det varit toppen om någon puttat till Putte så han trillat framstupa på taggtråden.

Mycket passande. Applåder och hejarop.

Så här skulle det sett ut. Enligt mig. Och resten av världen.

Ha en skön sommarhelg!