JAG ÄR EN ILSKEN KÄRRING

En eftermiddag för någon vecka sedan ringde (mobil)telefonen. Den visade ett 08-nummer jag inte kände igen. Mycket avvaktande och avmätt svarade jag "hallå".

— Jag skulle vilja tala med Annica Snaque, sa en mansröst.

— Och vad vill du henne? frågade jag med is i rösten.

Jag var noga med att absolut inte använda ordet "ja".

Man har ju hört om hur bedragare "klippt-och-klistrat" ihop konversationer.

Och då är "ja" inget bra ord att bidra med.

— Jag heter Lurt Bluff och ringer från "Trams finans". Det gäller en obetald faktura på en TV som är köpt på ElGiganten.

Jaha, så var det alltså min tur. Jag förstod genast att det här var ett fult försök till bedrägeri.

Det hettade till i huvudet på mig, jag blev urförbannad.

— Du, sa jag lugnt, GO ... TO ... HELL!

(För mig kändes det mindre "svärigt" att använda engelskans uttryck.)

Dock betonade jag varje ord.

Och sedan tryckte jag bort samtalet.

Helst hade jag velat skicka en rejäl elstöt till den uppringande skurkens hand.

Småfnittrande tänkte jag på min svägerska som nyligen, i en liknande situation, hade föreslagit lurendrejaren att han borde omvärdera sitt yrkesval. Sedan hade hon också tryckt bort samtalet.

Dessa farliga och fullständigt känslokalla idioter som lever på att lura människor på pengar.

Hänsynslöst riktar de in sig på äldre människor som de kan bedra, manipulera och skrämma.

Det är så vidrigt och hjärtlöst att man önskar att blixten slog ner i dj-vlarna när de sitter där med telefonen i handen och utan samvete blåser sina oskyldiga offer.

Vad är det för människor? Har de ingen skam i kroppen, ingen moral alls?

Skulle de vara lika oberörda om det var deras egna anhöriga som drabbades?

De kriminella tar — både med och utan vapen — över vårt alltmer sårbara samhälle.

Hela tiden verkar de också ligga steget före oss ärliga och fridsamma.

Men så länge en enda låter sig luras så fortsätter packet att roffa åt sig våra slantar, och prylar.

På ett eller annat sätt.

Något annat som retar mig är detta:

En vinterdag för något år sedan såg det plötsligt ut så här på alla husen i vår bostadsrättsförening.

Någon/några hade i en obevakad stund sprejat/klottrat med svart färg och förfulat våra byggnader.

Det kostade en hel del att få bort eländet men det måste ju göras.

Så där kunde det inte få se ut.

 

Vad är det med folk?

Hur blev de uppfostrade?

Var finns det sunda förnuftet?

Allt oftare ställer man sig de frågorna.

Hur som helst, njut varje minut.

Och snart (hm!) är vintern slut.