PLATT FALL

... går till ... mig själv.

Att jag sedan i onsdags ser ut så här kring ögonen beror INTE på ett bananskal.

Man kan falla utan sådana.

(Och även runt höger öga är jag svullen och har börjat skifta färg.)

 Nej, jag själv delar skulden för vurpan med en öm armbåge och en undanglidande sovrumsmatta.

En personvåg som står halvt inskjuten under det ena nattduksbordet har också en roll i historien.

Jag hade legat och vilat en stund på eftermiddagen och när jag skulle stiga upp så använde jag mig av vänster armbåge som stöd när jag svängde benen över sängkanten och ner på golvet.

Tyvärr var armbågen väldigt öm efter att jag stött den i kylskåpshandtaget någon dag tidigare.

Ovanligt många skavanker den här veckan.

Men som alla vet gör det riktigt ont att stöta armbågar. Och de kan bli ömma efteråt.

Smärtan från armbågen fick mig på något sätt ur balans vid uppstigningen, jag måste ha försökt få grepp med fötterna på mattan bredvid sängen men den svarade med att glida undan.

Och därmed tappade jag helt kontrollen.

Med fasa kände jag hur gravitationen tog över min kropp och drog den nedåt.

Förtvivlat kämpade jag för att mildra kollisionen med golvet men det hela slutade med att jag helt okontrollerat dråsade ner på personvågens utstickande halva.

På något sätt verkade allt ske i slow motion men så var det ju inte.

Med en väldig fart och kraft landade vänstra sidan av min panna mot vågens glasyta ... och för någon sekund såg jag Vintergatans hela stjärnprakt.

Fy fasiken vad det gjorde ont!

Jag kände hur en bula snabbt började växa i pannan just nedanför hårfästet.

Dessutom slog jag båda knäna i golvet så hårt att skinnet skrubbades av.

Och det lilla handtaget på nattduksbordets dörr rev upp ett sår i hårbotten på vänster sida.

Omtumlad och småchockad fann jag till slut mig själv sittandes på den mjuka (undflyende) förbaskade mattan. Hela kroppen kändes öm.

Så skulle jag försöka ta mig upp från golvet.

MEN ... DET GICK INTE!

Jag provade alla möjliga lösningar, men nej, kroppen ville inte lyda.

I en och en halv timme satt jag där på golvet och sa högt för mig själv:

— Jag måste klara det här! Detta är ju löjligt.

Jag hörde att mobilen ringde men den var i köket.

Som tur är har jag en mobil i reserv och den ligger alltid på nattduksbordet.

Jag fick tag i den och ringde min väninna som jag känt i femtio år.

Jag anade att det var hon som ringt för vårt dagliga samtal.

Jo, jag hade gissat rätt, det var hon som ringt.

Ganska uppgiven berättade jag att jag inte kunnat svara p.g.a. att jag fallit,

satt på golvet och inte kom mig upp.

Hon sa att hon och maken skulle komma genast.

(De bor ca två kilometer från mitt hem och de har nyckel till min lägenhet.)

Maken fick endast agera chaufför eftersom han dras med en ond rygg.

Efter ett par resultatlösa försök att få "den strandade valen" (mig) "på fötter" så föreslog jag att ringa på hos grannen under. Ingen hemma. Men väninnan gav sig inte utan gick ytterligare en trappa ner.

Och där fanns folk hemmavid.

In i sovrummet kom väninnan tillbaka med en trevlig man i släptåg.

Han ställde sig alldeles bakom ryggen på mig, lade armarna runt mig, sa hur jag skulle "låsa fast" händerna vid hans ... och så bara lyfte han upp mig till stående. Det tog bara någon sekund!

Efter ungefär två timmar sittandes på golvet stod jag på fötterna igen! Hurra!

Han frågade hur jag mådde, om jag var okej, ledde mig sedan till fåtöljen och frågade väninnan om hon kunde stanna en stund.

Hon sa beundrande:

— Varför kan man inte sån´t där?

— Jag är före detta brandman, blev svaret.

Den yrkeskåren vet hur man lyfter och tar hand om alla slags tilltufsade människor i alla situationer.

Tack för den grannen!

Jag har varit aningen mer ostadig på benen och jag har tagit det väldigt lugnt sedan det hände.

Under onsdagseftermiddagen och kvällen hade jag lite huvudvärk men inte sedan. Däremot har jag känt av ett litet tryck i skallen. Men inget illamående eller så.

Kanske jag fått en hjärnskakning "light".

Pannan har en rejäl bula och är väldigt öm, kroppen känns mörbultad men ändå okej. Och en tid framöver kommer jag att vara som en kameleont, färgskiftande.

Redan tidigt på onsdagskvällen var till och med ögonvitan i vänsterögat alldeles röd.

Och lite rött i det högra.

Hur som helst, jag är tacksam för att glaset på vågen höll. Jag är tacksam för att det var pannan och inte näsan som så hårt slog i vågen för då hade jag antagligen haft en knäckt näsa och sett ut som en pekineser. Jag är tacksam för att knäna bara blev lite skinnflådda, inga frakturer. Någonstans.

Vad som förvånar mig är att jag är minst färggrann just där jag slog i som mest.

Gissar att det också har med gravitationen att göra. Blödningarna som uppstår tar sig neråt.

Så måste jag bara avsluta med att säga att jag är så oändligt tacksam för att jag lever i fred och frihet.

Det här är egentligen ingenting att gnälla över när man hör och ser om allt som händer ute i världen.

Och även här hemma i Sverige.

Var rädda om er och era nära och kära.

Ha ett bra veckoslut.