Först var det omöjligt att somna. När John Blund sedan väl infann sig så var sömnen full av de mest konstiga drömmar. Inga mardrömmar, men underliga, vemodiga... sorgsna.
På ungefär en vecka har jag fått veta att två personer som för länge sedan stod mig nära har avlidit. Och det skedde alldeles för tidigt i livet. De borde ha haft många år kvar.
Under flera år hade vi kontakt, visserligen sporadisk, men vi hördes av då och då för en liten uppdatering. Så plötsligt blev det tyst.
Ibland försvinner människor ut ur ens liv, inte helt eller för evigt, men det finns perioder i livet när vissa personer blir viktigare än andra. Periodvis måste bara vissa vara viktigare. Och då får de andra träda tillbaka lite. Man säger inte upp vänskapen och man glömmer dem inte, men de har sitt och jag har mitt. Om man dessutom bor med många mil emellan sig så kan det naturligtvis också bidra till att kontakterna minskar.
(Klockan hann t.o.m. bli mer än så här innan paraply-killen satte sig på sängkanten.)
Så en dag blir det alldeles tyst. Kontakten är helt bruten. Man undrar vad som hänt och försöker ta reda på orsaken till tystnaden. I bästa fall har vännen bara flyttat och inte hunnit meddela den nya adressen. I värsta fall får man veta att vännen blivit sjuk och avlidit.
Ju äldre man blir desto kortare är steget mellan livet och döden. I den bästa av världar skulle förstås nära och kära som inte är särskilt gamla få vara friska och njuta av livet. Men alla vet vi att så är det inte.
Återigen blir man påmind om att leva i nuet. Det är faktiskt bara här och nu som gäller.
Var rädda om varandra!
Så sant...här och nu! Vi vet inte vad som väntar bakom knuten...
SvaraRaderaHittade en arbetskamrats dödsannons i en tidning bara för några dagar sedan. Jag jobbade med henne för 50 år sedan och har sen dess aldrig träffat henne. Men oftast har man ingen aning om vad som händer personer som korsar ens väg under korta perioder.
SvaraRaderaGila: Och ändå har vi ofta svårt med just detta - att leva just nu.
SvaraRaderaGunnel: Ibland vet vi inte ens att grannen på andra sidan gatan har blivit sjuk och/eller dött.
Du har så rätt. Livets och människornas slingrande trådar löper isär och ihop. Också jag har några vänner, en gång riktigt nära vänner, som gått bort. Känns märkligt. När ens livstrådar kommit så långt från varandra att man inte ens märker att den ena brister och går av... Sådant känns långt inne i en...
SvaraRaderaMira: Så är det. Som bäst är våra och våra vänners liv som parallella järnvägsspår. Rätt som det är delar de sig, för upptäcktsfärder på egen hand. Men lika plötsligt kan de vara tillsammans igen. Eller också fortsätter de allt längre och längre bort från varandra - för att aldrig mer få kontakt.
SvaraRaderaTänk vad man kan sakna de där andra spåren.