Inom ett par månader är badsäsongen här och många kvinnor börjar känna en viss olust inför att visa sig i baddräkt igen. Sådana är vi, medan männen däremot – utan några som helst komplex – stolta struttar omkring och visar upp sig. De verkar aldrig bry sig om att vintern kanske har satt sina spår även på deras kroppar. Karlar är lyckliga varelser. Med gott självförtroende.
Den här tramsiga dikten skrev jag en dag för många år sedan och sände till bästa väninnan.
(Bilden är från ett gratulationskort.)
Får jag presentera min Jöns-Hubert?
Visst är han ganska smarrig?
Jag tittar på hans snygga ben
– och blir, i mina, darrig.
En hastig teckning, varsågod!
av min käre här på stranden.
Han ler mot mig och frågar lent:
– Säg, håller behå-banden?
Vad menar han??? Jag klär ju bäst
i liten, nätt bikini.
Jag köpt mig en, så minimal,
och den är jag så fin i.
Och snart jag ser, hur vid min kropp,
männens blickar fast sig biter.
Men ingen åtrå märker jag...
ty vad de ser, är häng och celluliter!
(Anta Snaque 1986)
Nu är det dags att också vi kvinnor börjar acceptera våra kroppar!
Oavsett häng och celluliter.
God torsdag!
Damen med de magra benen har nog inga celluliter.
SvaraRaderaSaknar faktiskt vår poetiska tid. Den varade ganska länge men tog slut och numera åstadkommer jag ingenting i den vägen.
Gunnel: Numera skriv-tramsar vi på våra bloggar.
SvaraRaderaTänk, jag brukade också skriva rim och dikter i unga år. Nu är det säkert över 30 år sedan sist, men någonstans ska det väl finnas ett litet häfte med dikter.
SvaraRaderaHelena: Vad kul! Kanske dags att plocka fram dem och göra ett blogginlägg? Jag väntar med spänning!
SvaraRadera