För en tid sedan dog en kär vän, en mycket speciell man.
Han var född i Norge. Eller Steinröysa, Stenröset, som han skämtsamt brukade kalla sitt hemland.
En intressant och ovanlig, men tidvis också tung och svår, livsresa var slut.
På ålderns höst hade krämporna börjat komma och dessutom hade han, för andra gången på kort tid, fallit och brutit höften.
När han ringde mig den sista gången sa han:
- Jag vill dö nu. Det här är inte längre något liv.
Han led av att inte klara sig själv, att äta mat han inte tyckte om, att vara tvungen att ha hjälp vid toalettbesök och bad. Att vara helt beroende av andra människor 24 timmar om dygnet.
Det var många år sedan han hade kunnat vandra i fjällen eller i bärskogen.
Från sjukrummet fanns ingen möjlighet att se och höra fåglarna, ekorrarna, hararna och älgarna som i många år varit hans sällskap och omväxlande vy utanför köksfönstret.
Hans långa liv gick mot sitt slut. Och han både kände och önskade det.
Jag kunde tyvärr inte närvara vid vännens begravning men mina minnesord till honom var där.
Här nedan kan ni läsa dem.
Med lätta steg vandrar du än en gång över fjället
och dina andetag är friare än någonsin
när du drar in den krispiga luften.
Du dröjer vid en bäck med porlande, kristallklart vatten,
och medan dina ögon fröjdas över den hisnande utsikten
dricker du dig otörstig innan du fortsätter din vandring.
Inga band håller dig fast längre, du svävar fritt i rymden.
Alla svåra minnen och mörka tankar har du lämnat.
Du minns bara de fina, de ljusa, de bästa, de käraste.
Allt det där som verkligen betyder något.
Och som skänker själen ro.
Vi hade många och långa samtal, du och jag.
Vi talade om livet - och om döden.
Om kärlek, glädje och lycka.
Om saknad, sorg och smärta.
Om allt som livet ger.
Om allt som livet tar.
Vi läste och sände dikter för och till varandra.
Vi diskuterade allt; politik, religion, böcker, teveprogram.
Men sportintresset fick du ha för dig själv.
Ofta skrattade vi så tårarna rann.
Och någon gång rann de av andra orsaker.
NN, jag kommer att sakna dig.
Men i alla de hundratals brev jag fick från dig
kan jag fortfarande ta del av
din intelligens, din humor och din livsvisdom.
Vila i frid, min käre vän.
Detta inlägg tyckte jag var passande så här i Stilla veckan.
Så fint du skriver Annica. Jag får nästan tårar i ögonen. Och jag kommer omedelbart att tänka på min mamma som sade flera gånger till mig under året då hon var sjuk "Anne-Marie, det här är inte roligt längre". Hon var medveten om att hon blev dement (hemskt att vara medveten om att inte kunna tänka som vanligt) och hon tyckte också om att vara ute och promenera i naturen vilket hon inte alls kunde det sista året.
SvaraRaderaÄven om vi saknar våra nära och kära är det bättre att de får gå vidare när de inte mår bra och inte har en rolig och trevlig tillvaro.
Stor kram till dig!
Mycket fint skrivet! Jag förstår så väl den gamle mannens önskan om att få lämna jordelivet. När man måste lämna sitt hem, när man inte klarar sin egen hygien och man känner demensen komma smygande, ja då vill man inte vara med längre.
SvaraRaderaSå fina ord du skriver till din vän. Och här tog orden slut. Så mycket jag ville skriva som jag tänkte. Så jag säger bara Kram!
SvaraRaderaAnne-Marie: Tack, det var personliga ord, men jag vet att min vän inte skulle haft något emot att jag lade in dem här på bloggen.
SvaraRaderaMin mamma upplevde den sista tiden på samma sätt som din. När allt det som representerar livet har tagits ifrån en då vill man nog inte vara med längre. Och om man dessutom märker att tanke- och minnesförmåga börjar svikta så är det fruktansvärt. Att hjärtat slår är ju egentligen inget bevis på att man lever.
Vilken lycka det är att vi inte vet framtiden och hur livet kommer att sluta.
Kram tillbaka!
Gunnel: Tack. Ja, man förstår att livslusten försvinner när tillvaron bara består av ett pumpande hjärta. Det behövs mer än så för ett värdigt liv.
SvaraRaderaMira: Tack, ibland är en kram precis vad man behöver.
SvaraRadera