Ja, så var det dags igen för en sjukrapport. Snart består visst mina inlägg bara av sådana.
Vandringen efter bättringsvägen fick ett abrupt slut i måndags. På eftermiddagen.
Hostan började äntligen bli något bättre ... men säg den lycka som varar beständigt.
Helt plötsligt började jag få riktigt ont i halsen på höger sida. Jag försökte kurera "ontet" med alla huskurer och tips jag känner till — men förgäves. Svälj-smärtan bara tilltog.
Jag ryste varje gång jag måste svälja.
(Det konstiga är att när förkylningen/hostan började för ungefär fem veckor sedan så kände jag inte alls av halsen. Kraxandet startade utan någon som helst förvarning.)
Nåväl, när tisdagen grydde hade jag så ont att jag ringde vårdcentralen (VC).
Det här var inte vanligt halsont från en förkylning.
Det här var halsont från h..vetet.
Sjuksköterskan på VC:
— Det går en väldigt jobbig förkylning nu med besvärlig, långvarig hosta. Och även halsont.
Avvakta någon dag men hör genast av dig om du börjar få feber eller halsen blir ännu värre.
Jag trodde inte det skulle kunna bli värre. Det var redan värre. Men det blev värre.
Jag plågade mig igenom onsdagen. Med en röst som Hesa Fredriks syster.
Invändigt var halsen som ett värkande inferno när jag svalde.
Utvändigt såg den ut som jag hade drabbats av barndomens påssjuka på nytt.
Höger sida var alldeles svullen och hård.
Det värkte upp mot örat. Det gjorde ont när jag rörde käken. Det gjorde ont när jag pratade.
Jag tvingades leva på flytande föda.
(Det hade varit väldigt skönt att få den intravenöst.)
På torsdag morgon hade jag feber, 38°.
Inte särskilt hög men ändå en indikation på att det här måste jag nog ta på allvar.
Utvecklingen gick ju åt alldeles fel håll.
Efter att jag, under förmiddagen, äntligen hade fått ett par timmars sömn (i "sjuk-fåtöljen", förstås!) ringde jag VC ... och den automatiska svararen sa:
"Passar det att du blir uppringd på detta nummer (xxxxx) klockan 16:05? För att bekräfta, tryck ett."
Vad, 16:05? Nej, det passade verkligen inte!
Jag lade på luren och ringde efter en sjuktaxi som körde mig den korta biten till vårdcentralen.
Jag hade ju ingen läkartid men jag tänkte att en sköterska måste i alla fall titta på mig.
Man kan inte bara skicka hem mig, o-kollad.
Efter en stunds väntan blev jag både topsad i halsen och blodprovsstucken.
Sköterskan tog proverna och lämnade rummet. Ny väntan.
När hon återvände sa hon:
— Det blev inga trevliga resultat av proverna vi tog. Du har halsfluss (streptokocker) och din sänka är väldigt hög. Den ligger på 129.
— Och var ska den ligga normalt? frågade jag.
— Mellan noll och fem, blev svaret.
— Oj! sa jag. Det var en rejäl förhöjning. Där satte jag nog personligt rekord. Hittills.
— Ja, vi får hoppas det inte blir högre, sa sköterskan med ett svagt leende.
Jag fick antibiotika, som jag egentligen inte alls gillar (vi vet ju alla vad den kan ställa till med) men personligen mest p.g.a. att jag två gånger fått allvarliga allergireaktioner av just dessa medikamenter.
Jag vill klara mig utan dem, så länge det bara går.
Men tyvärr, den här gången hade jag inget annat val än att hämta ut medicinen. Och sedan måste jag hålla tummarna för att jag fått piller som min kropp kommer att acceptera.
Dessutom fick jag också en tredagars intensiv kortison-kur (fem tabletter/dag) att ta. Jag frågade om den verkligen var nödvändig när jag fått antibiotika men doktorn tyckte det eftersom jag var så svullen. Men, men, den kuren har jag på eget bevåg tänkt skjuta på. Jag vill först se hur antibiotikan verkar. Det är ju onödigt att tillföra kroppen mer gift än absolut nödvändigt.
Och, om man börjar med två nya mediciner samtidigt och sedan får biverkningar så vet man ju inte vilket av läkemedlen som orsakat dem.
Så, efter fyra veckors hemskt hostande (som fortfarande pågår, måttligt) så får jag också halsfluss för första gången i mitt liv. En erfarenhet jag så gärna hade avstått ifrån.
Under den här tiden har jag fått ändra tid tre gånger både till den årliga tandläkarkollen och till arbets-EKG:et jag ska göra för hjärtat. Och en gång till en höftröntgen.
Ja, ni hör, det är bara skräp med mig. Hälsomässigt sett är jag en fullständig katastrof.
Jag borde ha reklamerats för länge sedan.
I mina mest pessimistiska stunder hade jag inte ens kunnat ana att det här eländet skulle sitta i
si-så-där sju veckor. Eller mer. Det återstår ju att se när de "akuta" krassligheterna är över.
Mitt immunförsvar är väl nu lika med plus-minus-noll så när årets vinterinfluensa kommer så har jag väl varken hunnit hämta mig så pass att jag kunnat ta influensavaccinet (vilket man inte får ta om man är sjuk) eller fått fart på immunförsvaret.
Lyckan är fullständig.
😉
Vid det här laget inser jag att ni är lika less på att läsa om alla mina krämpor
som jag är less på att drabbas av dem.
Gissa om jag förstår er!
