lördag 30 november 2024

FOT MED METALLSKROT

Min högra fot. Med "metallskrot".
(DX står för dexter, höger. Vänster heter sinister.)

Känns lite märkligt att numera tassa omkring med metallplatta och några skruvar i högerfoten. 

Nu kan jag försiktigt börja sjunga på den här låten:
"When I´m back on my feet again"

Tyvärr låter inte min version lika bra som de här killarnas.

Jonathan Antoine - engelsk tenor

Ruhan du Toit - sydafrikansk sångare
Men jag tränar vidare.
Både med gåendet och sjungandet.

lördag 23 november 2024

NU ÄR JAG FALLFÄRDIG

Det är länge sedan den snaquesaliga skrev något.
Här kommer förklaringen.
Idag, 23 november, är det exakt två månader sedan jag missade nedersta steget i den översta av de tre stentrappor jag har till min lägenhet. Tyvärr föll jag så olyckligt att jag bröt höger fotled på två ställen och dessutom blev det en halv centimeters förskjutning av leden.
(Otroligt nog fick jag annars inte ens ett blåmärke av fallet.)

Ambulans tillkallades eftersom foten var obrukbar och smärtan intensiv.
På akuten blev jag snabbt undersökt, röntgad och inskriven på en ortopedavdelning.
(Så lycklig att jag fick ha två-salen helt för mig själv!)
Första dygnet var jag storkonsument av smärtlindring, bl.a. morfin. Jag var nog lite lummig.
Men usch, vad jag hade ont!

Jag skojade med vårdpersonalen och sa:
"Jag har aldrig druckit sprit, aldrig rökt, dricker inte ens kaffe, men så här på ålderns höst verkar jag bli en fullfjädrad morfinist."

Efter bara några timmar ville läkarna justera förskjutningen i leden genom att försöka dra den rätt innan man satte på ett tillfälligt första gips.
Den smärtan, trots morfin, fick tårarna att rinna på patienten. Och tyst var hon inte heller ...
Det var ren tortyr. Men det var ju för mitt och fotens bästa. Och jag överlevde.
Dagen efter kom "justeringsläkaren" in.
"Dig känner jag igen", sa jag. "Det var du som misshandlade mig igår."
"Tyvärr var det nödvändig misshandel", sa han och skrattade.

Den 23 september var en måndag, en fin höstdag.
Inte förrän på fredagen den 27 hade svullnaden minskat så pass att ortopederna kunde operera.
Jag ryggmärksbedövades och det var en både intressant och skrämmande upplevelse att förlora all känsel nedanför midjan. Jag låg och tänkte på Tomas Fogdö och andra som skadat sina ryggar.
Vilket förfärande trauma det måste vara.

Och trots att jag varit vaken hela operationen så gick vägen tillbaka till avdelningen via "uppvaket".
Där skulle man övervakas tills kroppens nederdel började återfå känsel och rörelser, t.ex. vicka på tårna, spänna skinkorna (haha).

Under operationen satte man, på fotens utsida, in en metallplatta med fem skruvar.
På insidan av fotleden satte man in en enda längre skruv.
(Förhoppningsvis är de rostfria!)
Allt verkade vara lyckat.

Men på söndagens förmiddag kom en av läkarna och sa att jag genast skulle skjutsas upp till röntgen för att göra en datortomografi, man ville ha 3D-bilder av den ensamma skruven. De var rädda att den eventuellt kunde vara för nära leden. Och om det var så skulle jag opereras igen.
Det kändes jättejobbigt. Men oundvikligt om det var så.
Hellre nu genast än om en månad eller så.

Skruven satt inte bra till. 
På måndagen, 30 september, kom en av ortopederna in och sa:
 "Röntgenläkarna och vi ortopeder är inte riktigt ense. De tycker att skruvens position är okej men vi håller inte riktigt med. Vi vill vara säkra och väljer därför att operera en andra gång." 
Och eftersom jag inte fått äta någon frukost i väntan på besked så blev det grönt ljus för ny operation vid lunchtid.

Den här gången sövdes jag. Ombyte förnöjer!
Nytt besök på "uppvaket".
Skruven som hamnat på villovägar ville inte ändra riktning så den togs ut, nytt säkert spår borrades och så skruvades den in igen.

Elva dygn låg jag på sjukhuset.
Blev utskriven den 4 oktober och åkte bårbil hem med en glänsande röd rullator "i bagaget".
Trapporna har klarats med en "trappklättrare", en fiffig batteridriven uppfinning där man sitter i en rullstol som monteras fast på klättraren som steg för steg tar patienten upp eller ner. 

Hemma i trapphuset väntade bl.a. hemtjänst, arbetsterapeut, sjukgymnast.
Hjälpmedel installerades; toastol vid sängen (för den första tiden, jag klarade inte nivåskillnaden från hallen till badrummet), bräda för badkaret, armstöd på toalettstolen (jättebra grej!), m.m.
Man lyfte även bort badrumsdörren, rullade ihop mattor och plockade undan annat som kunde vara i vägen för rullatorn och dess förare.

Från början satte man in hemtjänst sex gånger/dag men det minskade jag efter någon dag till fyra. Och sedan till en gång dagligen och så en gång per vecka.
Mycket snart tänker jag ändra till ett besök varannan, var tredje vecka. Eller inga alls.

För en eremit som jag var det en smärre chock att ha besök av alla dessa människor varje dag.
Oftast var det nya ansikten som ringde på och sedan öppnade med nyckeln hemtjänsten fått låna.

Jag har haft flera gips och det sista togs bort den 11 november.
Men vad jag ser och känner så har man missat två suturer som ju också borde plockas bort.
De andra avlägsnades redan den 16 oktober.

Det har varit en jobbig tid.
Två månader, vi har gått från höst till vinter.
Bara för någon dag sedan kom ungefär en decimeter snö.
Lagom till första advent. Precis som det ska vara.

Nu håller jag på att lära mig gå igen, på det vanliga sättet.
Efter alla dessa veckor av snedbelastning så mår ryggen inte bra.
Den protesterar vilt och låser sig vid nästan varje rörelse.
När man lever ensam finns ju ingen som kan springa ärenden åt en.
Har man glömt att ta med sig något så blir det ytterligare en rullatorpromenad genom hemmet.
Men ... jag har märkt att jag blivit alldeles fenomenal på logistik.
Och att åtminstone ligga EN tanke före hela tiden.
Jag placerade en korg på rullatorn där jag alltid hade med mig de nödvändigaste pryttlarna.

Jodå, det är nödvändigt att träna den skadade foten men ibland orkar jag bara inte göra femtioelva turer runt lägenheten.

Min högra fot och underben sväller oroväckande mycket, ömmar rejält och är irriterat just där gipset suttit. Just nu är det faktiskt mer besvärligt än själva skadan och operationssåren. Jag försöker på alla sätt jag kan att minska svullnad, smärta och rodnad men det är envist. Men jag är envis, jag också.
Svullnaden skyller jag delvis på mitt tilltufsade hjärta och det konstanta förmaksflimret.
Hjärtat orkar inte helt hålla undan vätskan.
Och jag har ju varit så mycket i stillhet, och så länge.
Jag har ju fått order att ligga så mycket som möjligt och med foten/benet i högläge.
Helst högre än hjärtat.

Jag tar det lugnt, linkar och lunkar försiktigt på Bättringsvägen och hoppas att orken och måendet ska bli bättre. De är inte på topp. Allting känns fortfarande ganska tufft.
Tills vidare har jag fått pausa den här träningen.
-
Tänka sig att det är första advent nästa helg.
Hoppas att sista novemberhelgen blir lugn och skön för alla.

måndag 9 september 2024

ALLA YRKESFÖRARES DAG

Det är sen eftermiddag men bättre sent firande än inte alls.
Hoppas alla yrkesförare har en bra dag därute i trafiken.
Och inte bara denna dag utan alla årets dagar.
Ni är helt nödvändiga för att Sverige, och hela världen, ska fungera.
Jag minns med glädje min tid bakom lastbilsratten.

söndag 1 september 2024

JAG ÄR EN FEGIS!

Idag öppnar vi dörren till september, första höstmånaden.
Jag älskar hösten! Har alltid tyckt den är bästa årstiden.
Men tiden rusar och jag borde försöka fixa en tid för grå-starr-operation.
Det grå blurret blir allt värre och snart klarar jag inte det finlir man emellanåt måste klara.
Jag får använda förstoringsglas med lampa för att läsa och ibland hjälper inte ens det.
Läsning och dataskärmstittande utförs med vänster öga öppet och höger stängt.
Höger är helt värdelöst som det är nu.
Vänster aaaningen bättre men det blir sämre för varje dag.
Jag kan säga att TV-tittande inte är speciellt populärt i dessa dagar.
Ingen favoritsysselsättning precis.

Men, och nu kommer ett stort MEN:
Jag oroar mig ENORMT för denna operation.
Kalla mig gärna sjåpig men när det gäller ögonen är jag en harig fegis.
Ändå har jag redan, sedan flera år tillbaka, vissa besvär med ögonen,
Glaskroppsavlossning höger öga där det även slet i näthinnan så jag förlorade lite av synen
och är laserbehandlad flera gånger.
Har även högt tryck i ögonen (men inte av grön starr) och så är jag ju också diabetiker. 

I andra läkarkontakter är jag rätt modig, ja, t.o.m. ganska tuff men just ögonen ...
Hjälp!
Hur som helst, jag blir ju tvungen att, mycket snart, på darriga ben ta mig till en ögonläkare för undersökning och sedan det fasansfulla ingreppet.
Alla säger: Åh, det är en baggis, går så fort och lätt.
Ja, ja, jag ska avlägga rapport när det hela är avklarat och berätta hur skräckupplevelsen tacklades.
   Å andra sidan kan det vara en fördel att inte se så bra.
I alla fall om man läser nedanstående lilla dikt.
Hm, man kan förstås även strunta i en katarakt-operation ...
Ännu mer effektivt.

Trevlig september!

fredag 16 augusti 2024

HOPPSAN, SOMMAREN BARA FÖRSVANN!

Så var det dags att byta header.
Min favoritblomma, löjtnanstshjärtat, har ju blommat ut för länge sedan.
Det är nästan två månader sedan jag bloggade!
Då låg hela sommaren där och bara väntade på oss.
Vi hoppades på en hel radda av soliga och lustfyllda dagar.
Nu är de snart helt förbrukade. Vi är redan inne på andra halvan av augusti!
Hur har det gått till?
Det är inte klokt vad tiden har bråttom!

Sommaren 2024 har varit en blandning av de flesta vädertyper.
Varierat väder är ju bra för människor, djur och natur.
Men det ska varieras med måtta.

Var hittar man termostaten för värmen?
Hemsk, t.o.m. dödlig hetta i många länder.
Och var sitter kranen för vattenflödet?
Enorma regnmängder har fallit och orsakat både dödsfall och stora materiella skador.
Det ska inte vara hett som hos "han med hornen".
Och det behövs ingen ny syndaflod.
Eller ... kanske det är just en sådan som skulle behövas för att få lite ordning och reda i världen.
En nystart, så att säga.
Vi nollställer hela rasket och börjar om från scratch.
Skulle det bli någon skillnad?
Skulle mänskligheten ha lärt sig något?
Tveksamt. Mycket tveksamt.

Men, om inte annat skulle jag vilja nollställa min egen kropp. 
Ge den en ny chans.
Tänk om man kunde få den att fungera som förr. Eller, ja, nästan i alla fall.
Jag bryr mig inte så mycket om utsidan, rynkor och häng får hänga med,
men insidan behöver en omstart.
Det är många funktioner som verkligen är i behov av en omfattande uppdatering.
Undrar vart man vänder sig för att ladda ner en sådan?
Måste kolla ... Oj, se där!
Så, nu är det klart! Jag är tillbaka i min forna form.

Hahaha!

Önskar mina trogna kvarvarande läsare en fin helg.

Vill ni lyssna till lite vacker sång så klicka på länken nedan.
Fyra skönsjungande män, gruppen Mezzo, från Kazakstan sjunger "Time to say goodbye".

fredag 21 juni 2024

REDAN MIDSOMMAR?!

Må väl och var rädda om er!

torsdag 6 juni 2024

MODER SVEA, GRATTIS!

Idag firar vi vårt kära land, gamla Moder Svea.
Trots en del skavanker är hon fortfarande ganska pigg och står sig väl i jämförelse med andra länder. I det stora hela tar Moder Svea god hand om sina medborgare.
Vi lever i ett bra land.
Det märks tydligt när man ser hur det är på många andra håll i världen.

Men visst, nog tittar åtminstone jag nostalgiskt tillbaka på den blå-gula idyllen vi levde i under 1950- och 1960-talen. Då var Sverige en lugn och trygg ankdamm med stora utvecklingsmöjligheter och stark framtidstro. Då var ingenting omöjligt.
Jag önskar verkligen att dagens ungdom ska kunna känna likadant.
Hoppas glädjen och solen befinner sig just där du är!

fredag 31 maj 2024

POSTNORD, SKAFFA BREVDUVOR!

 Den föga smickrande utmärkelsen ...
... har Postnord verkligen gjort sig förtjänt av.
Och för vilken gång i ordningen kan man fråga sig.
Sedan många år tillbaka prenumererar jag på tidningen TV-Guiden.
Den ska numera delas ut endera måndagar eller tisdagar beroende på ortens postutbärning.
Det är ju varannandag som gäller.
Den här veckan skulle brevbäraren komma tisdag och torsdag.
Så jag väntade tidningen i tisdags.
Haha, icke så.
Alltså var det bara att invänta torsdagens postutdelning.
Då måste den ju komma.
Men efter månader av leveransstrul hade jag inte så höga förhoppningar.
Tyvärr fick jag rätt.
Tidningen Retro hade brevbäraren lämnat men inte någon TV-Guiden!
Gissa om jag blev arg!
Så här har det nu varit i månader; vissa veckor får jag den och andra inte.
En vecka kom dubbla exemplar av samma tidning. Hur nu det gick till.
En annan vecka fick jag föregående veckas utgåva samtidigt med den nya.

Jag kan inte räkna alla gånger jag ringt Postnords lokala brevutbärning och klagat.
Där är det trevlig personal som man nästan tycker synd om.
Ujujuj, vad de ska få ta emot många ilskna telefonsamtal.

Jag har kollat med brevutbärningen om det är förlaget (Aller Media) som är boven, men fick svaret att tidningarna brukar vara i tid för utdelning. 
Flera gånger har jag förstås även ringt till Aller Media och påtalat problemet med min uteblivna tidning.
Där skulle man kolla upp hela leveranskedjan; varför detta återkommande leveransstrul.
Och så skulle de lägga till några extra veckor på min prenumeration.
Men då är det ju extra trevligt om tidningen också kommer.

Jag betalar flera hundra kronor för att få denna tidning i brevlådan varje vecka men det fungerar inte. Det kan gå bra några veckor men så är det trassel igen.
Det är alldeles galet hur många veckor jag inte fått min TV-tidning.
Nu börjar verkligen tålamodet tryta.

Det är ju inte första gången det är problem med Postnord.
Jag sökte på ordet Postnord här på bloggen (i vita sökrutan högst upp till vänster) och det kom upp flera inlägg.

Vad sysslar Postnord med?
Företagets rykte börjar bli lite skamfilat.

Ansvariga på Postnord, skaffa brevduvor!
Postutdelningen skulle säkert fungera mycket bättre då.
Sämre kan den knappast bli.
Med saknad tänker man på hur det var förr.
Posten kom så punktligt, varje dag, att man kunnat ställa klockan efter brevbäraren.
Under en tid (på 1960-talet, tror jag det var) bars posten ut två gånger per dag.
Plus en gång på lördagar.
Det var tider, det!
Naturligtvis är Posten i en helt annan situation idag.
Men man ska ändå klara det uppdrag man har, att dela ut brev, tidningar och paket.
Och på rätt dag. Helst.
"Posten har kommit! Eller ...?"

lördag 18 maj 2024

DET ÄR PINGST

Visst känns pingsthelgen numera lite rumphuggen?
Hoppas solen tittar fram i alla fall.

torsdag 16 maj 2024

VECKANS PÅSE NÖTTER - JAG MÅR DÅLIGT

... går till mig själv.

Orsaken till att jag ger mig själv denna något tvetydiga utmärkelse är att jag känner mig som en stor påse gamla, härskna nötter. 

Jag har skrivit om min kroniska trötthet och orkeslöshet förr.
Tyvärr blir det allt värre för varje dag som går.
Mitt hjärtinfarktsskadade och konstant flimrande hjärta mår inte bra.
Och för varje vecka och månad märks det mer och mer.
Någon dag då och då kan vara aningen bättre och de dagarna är guld värda.
Jag uppskattar dem enormt.

Men andra, jobbiga dagar skulle det faktiskt vara skönt om jordevandringen tog slut.
Jag är ju en gammal gumma som levt mitt liv så det vore absolut inget sorgligt med det.
 Jordelivet tar slut för oss alla en dag.
Vare sig vi vill eller inte.
Vare sig vi är redo eller inte.
I februari var det fem år sedan jag drabbades av hjärtinfarkten och även det eviga flimret.
Alltså har min livsuppehållande pump inte slagit ett enda jämnt och vettigt slag på drygt fem år. När jag kollar syresättningen på min lilla pulsoximeter, som visar just puls, syrehalt i blodet och även en "EKG-linje" i miniformat, så ser man hur kaotiskt hjärtat jobbar.

Egentligen är det konstigt att det fortfarande håller mig vid liv.
Ganska ofta kan jag få vänta någon minut innan mätinstrumentet ens visar ett hjärtslag. Det blir bara ett rakt streck. Andra gånger visar det genast de ojämna slagen för att sedan snabbt bara koppla bort alla funktioner. Och då brukar jag tänka, lite galghumoristiskt:
-- Hm, lever jag?

Ja, det är kanske lite si och så med det där "att leva".
Det beror förstås på hur man definierar ordet "liv". 
Så trött och orkeslös som jag är så kan svaren på frågan diskuteras.

"Att leva", vad är det?
 För mig betyder det att jag kan klara mig själv. I allt. Det är det viktigaste.
(Hittills, ja! ... men nu börjar det bli lite tveksamheter.)
Sedan vill jag orka med olika aktiviteter och kunna göra det jag önskar göra.
(Där är det nej. Det är mycket jag inte orkar och/eller klarar av längre.)
Och ju fler av livets glädjeämnen (och kroppens funktioner!) som tas ifrån en, desto mindre tycks livet vara värt.
Till slut kanske det enda som finns kvar är ett hjärta som slår.
Med eller utan flimmer.

Jo, okej, mitt hjärta slår, visserligen hipp-som-happ, men det slår.
Jag andas fortfarande. Och det är ju positivt. Trots att det kan gå lite tungt emellanåt.
Tankeförmågan fungerar, i alla fall något så när, så personalen på hjärnkontoret tycks än så länge sköta sitt arbete. Men hur länge till vet man ju inte.

Vissa trevliga "kroppstillgångar" har dock börjat avta.
Synen är ett problem (grå starr, bl.a.). Hörseln är också dålig (plötslig dövhet tog hörseln på höger öra 2010). Och smaken (och lukten) försvann som biverkning av hjärtmedicinen Metoprolol. Andra liknande mediciner kan tyvärr ge samma biverkning så eventuellt byte är som att spela på lotteri. Har man otur kan det bli ännu allvarligare biverkningar.
Men det är verkligen jättetrist att inte känna smaker. Eller lukter. De två hör ju ihop.
När vi föds får vi ingen garantisedel med oss om evig hälsa och ständigt välbefinnande.
Det lämnas inga garantier. Många är sjuka redan från första andetaget. Och de allra flesta av oss har en eller flera krämpor vid sista andetaget.

Rätt vad det är så har vår kropp passerat sitt bäst-före-datum.
Mitt eget bäst-före-datum passerades för långe sedan.
Det känns som jag lever på övertid.
Kan man månne ha rätt till någon sorts övertidsersättning? 
Och i vilken form i så fall?
Tilltufsade, trötta, trista, tråkiga jag.
  
Jag kan ha svårt att somna när jag lägger mig i sängen men annars har jag inga sömnproblem. Haha, t.ex. fungerar TV-fåtöljen, datorplatsen, köksstolarna och badkaret utmärkt som sömnpiller.
Har hört av nära och kära att den här sortens sömntrubbel är vanligt.
Det kan nog vara åldersrelaterat.
Zombien Anta Snaque.

Avslutar med en (flimrande) hjärtekram!

söndag 5 maj 2024

VÄRLDSSKRATTDAGEN - VIKTIG MEN GANSKA BORTGLÖMD

Idag är det första söndagen i maj och då firas Världsskrattdagen.
En viktig temadag, i alla fall enligt mig, men dessvärre inte speciellt uppmärksammad.

Läget i världen lockar knappast till några skrattparoxysmer.
Det känns snarare mer lämpligt att brista ut i gråt än i skratt.
Men det är så, att ju mer elände det är runt oss, desto mer behöver vi skratt och humor.
I svåra tider har alltid humorn hjälpt människor att kämpa vidare. 
Det är skrattsalvor vi vill höra, inte kanonsalvor.

Och egentligen, är det något vi borde skratta åt, och skratta ut, så är det dessa ynkliga krigsherrar som svassar runt och låtsas vara mäktiga och viktiga. När de istället är tragiska figurer som för evigt mest kommer att bli ihågkomna för att ha orsakat död, förstörelse och lidande för sina länder och folk.
Tyvärr är det inte lätt att skratta åt deras förödande galenskaper men man kanske kan dra på munnen åt deras fullständiga brist på sunt förnuft, logik, självkritik och, framför allt,
deras uppblåsta egon.
För själva anser de sig givetvis vara den vassaste kniven i lådan.
När de istället är den trubbigaste, alltså den som är farligast.

Idag bör vi hedra och hylla det förlösande och helande skrattet. Det där härligt bubblande som alldeles spontant bara tar över. Och som ibland nästan är omöjligt att få stopp på. Det är många gånger man fnittrat i situationer som inte alltid varit de lämpligaste.
Låt det dra i smilbanden.

Nedan har jag lagt in länkar till mina tidigare inlägg om denna dag.
År 2017 skrev jag första gången om Världsskrattdagen.
Sedan blev det inte förrän 2022 och 2023. Och så nu i år.

Här skrev jag bl.a. om hur viktigt skratt var för att lindra
min mammas sjukdom, Parkinsons.
Skratt fick hennes kropp att slappna av; en stunds vila från skakningar, stelhet och kramper.
Mamma blev ett levande bevis för hur bra skratt är för både kropp och själ.
 

Följande bilder kan kanske locka till några nyttiga fniss.
Ny teknik för att producera mer el.


En härlig bild från Pixabay.

Trevlig Världsskrattdag!