SVART VATTEN

Varje dag är jag tacksam för att jag bara behöver vrida på en kran för att det ska porla ut

rent, friskt vatten.

I vår orättvisa värld är det inte alla förunnat. Rent, hälsosamt vatten är en lyx och en lycka.

Igår på förmiddagen skulle man byta ut ett vattenrör någonstans i vår bostadsrättsförening. Från klockan 09:00 och några timmar framåt skulle vi vara utan varmvatten. Det blev att värma på spisen om man ville få undan lunchdisken.

Tack och lov rann kallvattnet som vanligt friskt och gott från våra kranar.

Vid 14-tiden var varmvattnet tillbaka.

Men ... vad nu?
SVART vatten???
Har sotaren varit inblandad i rörbytet?

Här rinner det för fullt i badrummets tvättfat.

Jodå, man hade varnat för att vattnet kunde vara missfärgat från början. Först var det lite röd-brunrostigt en stund. Som det oftast är när det varit avstängt. Och som vanligt var det ett väldigt puffande, smällande och skvättande innan luften i rören var borta.
Men svart geggamoja?

 Som svart bläck.
Nog för att svart är min favoritfärg — jag älskar svart! —  men definitivt inte som färg på vattnet som kommer från mina kranar. Där går gränsen.

VAD ÄR DET I VÅRA RÖR?

Det tog säkert 25 minuter innan det började övergå från svart till grått.

Här gjordes stambyte för några år sedan. Så vattenledningarna är ju inte särskilt gamla.

Den här svarta "sörjan" måste ha berott på något speciellt.

(Undrar hur packningarna mår.)

Jag har faktisk hört/läst att om vi visste hur våra vattenledningar ser ut på insidan så skulle vi nog inte vilja dricka vattnet överhuvudtaget. Nu klunkar man ju aldrig i sig varmvatten direkt från kranen och tur är väl det.

Men rören som kallvattnet rinner genom är kanske inte så snygga de heller.

Hur som helst, efter si-så-där 35 minuters intensivt spolande på fyra olika ställen bara i mitt hem så började vattnet att se normalt ut igen.

Igår rann det bort extra många kubikmeter av detta värdefulla och livsviktiga.

Men den här gången var det absolut nödvändigt.

TVÅ ORD SOM FÅR MIG ATT RYSA

I slutet av 1930-talet och några år in på 1940-talet hade mina föräldrar en båt som hette Fly [flaj]. Vilket år den kom till vår familj vet jag faktiskt inte helt säkert, men det var långt innan jag ens var påtänkt. Och så småningom blev den ersatt av en bil.

Lådorna i min ärvda chiffonjé innehåller en del sparade gamla minnen, brev, papper och annat intressant. Häromdagen kom jag att börja bläddra i min pappas lilla loggbok från år 1939. Det kanske t.o.m. var det första året med Fly.

En liten oansenlig anteckningsbok (14 x 8 cm) med svarta pärmar. Den hade kostat 45 öre, priset står skrivet med blyerts högst upp på pärmens insida, - 45.

Det var inte många rader pappa hade skrivit i den lilla anteckningsboken, allt som allt blev det fyra små sidor. Då var han, sedan en knapp månad tillbaka, nybliven tvåbarnspappa och hade förstås mycket annat omkring sig.

Vad tänkte han när han skrev den sista daterade raden? Den som fick mig att rysa.

Jag ryser fortfarande varje gång jag läser den.

Första september 1939.

Detta datum som för evigt skulle förändra en hel värld.

(Klicka bilderna för större text.)

 

 

(Från SVT:s hemsida.)

Pappas handstil. Historiens vingslag.

Så nära de kommer.

Och historien fortsätter ...

SPRÅKPOLISEN ÄR I FARTEN

För mig har språket alltid varit intressant, spännande och utmanande. Och det är ett ämne som ständigt är aktuellt. Språket är med oss jämt.

Jag försöker själv att skriva så korrekt och vårdat som möjligt, men ibland blir det naturligtvis fel ändå. Det är ofrånkomligt.

I skolan älskade jag att skriva uppsatser. Medan kompisarna stressat bet på sina pennor och försökte hitta orden så rann min berättelse snabbt ut på papperet.

Svenskalektionerna var bara så roliga!

(Däremot ... gymnastiktimmarna! Fy bubblan!!!)

Jag har skrivit flera inlägg om slarvet med vårt modersmål. Värst är det att yrkesfolket (journalister, reportrar, programledare, m.fl.) inte vet — eller, ännu värre, inte bryr sig om — att vårda språket.

Många av dem anammar snabbt tokiga nymodigheter och rena felaktigheter.

Alla har vi ju lagt märke till att det smyger in mer och mer engelska i svenskan. Överallt ersätts många av våra fina svenska ord med engelska. Och detta att sin, sitt och sina ofta ersätts med hans, hennes, deras kan antagligen också skyllas på engelskan.

(Klickbara bilder, som vanligt.)

Sitt hus!

Sina uppgifter!

Sedan har vi alla konstiga särskrivningar. Kanske inte alltid engelskans fel men jag misstänker att det nog även där finns en påverkan. Särskrivningar kan förekomma i vilka ordsammansättningar som helst. Jag har sett yrkes skadad, butiks ägare, skym undan, säsongs skiften, afton klänning. Och väldigt vanligt är att man särskriver allt som har med det förstärkande ordet jätte att göra. Det är jätte söt, jätte bra, jätte stor, jätte gullig, jätte liten (?), o.s.v. När man delar på ord som egentligen ska sitta ihop förlorar texten flytet och blir hackig.

Och därmed även läsningen.

Nyligen såg jag ett bra tips:

Om två ord sägs som ett, skriv ihop dem.

Sedan har vi detta trams med ordet själv i betydelsen ensam. Det kan bli riktigt skrattretande emellanåt vilket nog inte var meningen.

I vissa områden behöver man alltså inte vara själv, man kan skicka dit någon annan! Toppen!

Vidare tror jag att jag har hittat ännu en (engelsk?) trend i svenska språket:
Stor bokstav (versal) där svenskan alltid använder liten bokstav (gemen).

Plötsligt skrivs årstider (t.ex. sommar och vinter), högtider (jul, nyår, påsk, o.s.v.) och även veckodagar och månader ofta med stor bokstav i löpande text.

Det blir också allt vanligare att ord som har anknytning till länder och världsdelar, t.ex. amerikan, amerikansk, engelsman, engelsk, svensk, svenska, europé, europeisk skrivs med versal.

I svenskan strösslar vi inte ut versalerna lika frikostigt som de gör i engelskan. Men naturligtvis använder vi dem i egennamn, Anna, Bertil, Cecilia och Australien, Belgien, Colombia. Och alltid som första bokstav i en mening. Utom när den börjar med von, af, de eller van.
Om nu inte namnbäraren själv skriver sitt namn
Von Anka, Af Trubbad, De Valvera eller Van Talare, förstås.

Och, hihi, inled helst inte meningar med ordet pH-värde.
(Förresten i tyska språket "versal-slösar" man också; alla substantiv skrivs med stor bokstav.)

Som vanligt så vimlar det av både regler och undantag. Ta t.ex. blommors artnamn som skrivs med liten bokstav (azalea, blåklint, clematis) men ... växtens släktnamn skrivs med stor (Anemone nemorosa = vitsippa, Tussilago farfara = hästhov).

Ojojoj, det är mycket att tänka på och det är omöjligt att hålla reda på allt. Språket lever och förändras men det behöver inte förflackas, förfulas.

Klippen är från min morgontidning. Som varje dag verkar ha problem med svenska språket.
De flesta av journalisterna där borde ha beordrats kvarsittning på grundskolans/gymnasiets/journalistutbildningens svensktimmar.

Varje dag hittar jag något märkligt och ändå läser jag ju inte allt.

Sportsidorna (halva tidningen!) läser jag — inte alls!

Avslutar dagens språkpolisinlägg med följande klipp.

Jag trodde det hette "slita ont" eller "fara illa".

Och "fullbordat faktum".

Usch, vårt svenska språk far illa.

Och snälla, låt oss vänligt men bestämt ryta till åt alla som säger minutrar och sekundrar!
Jag slutar med uppmaningen:
"Ta nu väl vara på höstdagrarnas alla soliga timmrar."

FASCINERANDE KONSTVERK

Hoppsan, det är över en vecka sedan jag bloggade!

Men idag ska det i alla fall bli ett inlägg och det kommer att handla om KONST!
Annorlunda konst.

(Klickbara bilder - som alla är lånade från Internet.)

För ett tag sedan hittade jag denna spännande bild på Pixabay, föreställande en grävmaskin som är ett riktigt vackert konstverk. Först trodde jag att den var tillverkad av smide, men sedan jag luskat vidare i saken så fick jag veta att den är gjord av laser-skuret Cortenstål.

Jag hittade fakta om konstverket genom att bildsöka på Google. Jag gillar den tjänsten! Man drar bilden till sajten ... och vips! så kan man ha tur och hitta info om vad bilden föreställer.

Nu tänker jag bildbomba er med konstverk av världsberömde konstnären Wim Delvoye, född 1965 i Belgien, och grävmaskinens upphovsman. Han tillverkar inte bara konstverk i form av grävmaskiner utan även bandtraktorer och lastbilar (yes!) med sin laser. Men hans konst tar sig alla möjliga — och omöjliga! — uttryck, bl.a. har han tatuerat både människor — och grisar!
Vilket jag inte gillar, det verkar ganska knäppt i mina ögon.
Om ni klickar på hans namn här ovan så kommer ni till hans mycket originella hemsida, en "Wim-stad" där man kan klicka sig fram till alla hans (i vissa fall) mycket udda konstyttringar.

Jag gillar ju teknik så jag föredrar maskinerna och lastbilarna. De är utförda i gotisk arkitektur, de påminner om gamla, gotiska katedraler och utförda i endera Cortenstål eller rostfritt stål.

Grävmaskinen från första bilden men här i en annan vinkel.
Konstverket finns tydligen att beskåda någonstans mellan Middelkerke och Westende i Belgien, vid Nordsjökusten.

Och så slutar jag bildbombandet med den fantastiska cementbilen skuren i trä, nämligen teak.

Visst är den ett riktigt konstverk?

Men så tog den också, vad jag förstår, många år att karva ut.

Har ni sett några liknande konstverk förr?

Inte jag.

Jag skulle gärna ha en rostfri grävmaskinsmodell i vardagsrummet.
Tyvärr är bankkontot alldeles för litet.
Jag antar att ni hör min djupa suck.

Grävmaskinen skulle passa så bra till (den än så länge oköpta) byggkranen i leksaksstorlek.

Ha det gott!

ROLIGT FRÅN NORR

Norrbottens län

Helgen är på intågande och då kanske ni har en stund över för riktigt underhållande läsning om Norrbotten och norrbottningar.

Klicka på nedanstående länk, den går till Norrbottens-Kuriren.

http://www.kuriren.nu/nyheter/8-saker-vi-norrbottningarna-alltid-maste-forklara-och-forsvara-8982496.aspx

Norrbottnisk humor med lite allvar i botten.
Vi blir ju så less på att ständigt förklara och försvara oss.

Ha en trevlig fredagskväll!

VECKANS PÅSE NÖTTER: TISDAGENS TIDNINGSLEVERANS

Låt oss backa till igår morse.

Föreställ er alltså att det nu är mycket tidig tisdagsmorgon,

inte ens tuppen har fått på sig tofflorna.

Jag låser upp ytterdörren och sträcker ut handen för att ta in min dagstidning.

Tidningshållaren är TOM!

Jag vill läsa tidningen till frukosten. Precis som alla andra.

Eftersom tidningsbudet brukar vara tidigt i farten blir jag lite konfunderad. Oftast är tidningen på plats redan vid tre-fyratiden på natten.

Nåja, det kan ju hända saker som försenar utbärningen.

Vid åttasnåret kollar jag igen. Fortfarande gapar tidningshållaren tom.

Nu ringer jag numret till "Vid utebliven tidning". Öppet 07:00 - 12:00.

Ni förstår naturligtvis hur det samtalet (miss)lyckas.

Det är telefonkö.

Men inte minsta lilla info om hur många som är före i kön
eller hur lång väntetid det kan röra sig om.

Jag väntar i över tio minuter, allt medan en kvinnlig röst med jämna mellanrum upprepar:

— Just nu är det många som ringer. Tack för att du väntar!
Mellan dessa papegojmeddelanden råder absolut tysssssstnad.

 Det är ett 0771-nummer. Jag ser kronorna ticka iväg. Helt i onödan. Okej, jag hamnar inte i Lyxfällan p.g.a. av denna väntan men jag har ingen lust att både slänga bort tid och pengar.

Jag lägger på och väntar en stund. Ringer igen. Och igen. Och igen. Och igen.

Samma resultat.

Då ringer jag tidningens växel. Säger som det är, att det inte går att komma fram på reklamationsnumret.

Telefonisten kopplar mig vidare. Till samma kö!!!

Jag väntar ... väntar ... väntar.

Jag lägger på.

Men ringer genast upp växeln igen och nu är jag, den snaquesaliga, ganska irriterad.

Telefonisten säger att nu tycks kön ha minskat, det är inte så många före.

När jag blir vidarekopplad för andra gången så säger en röst att jag endera kan "trycka 1 och bli uppringd" när det är min plats i kön eller också vänta kvar.

Jag ger min telefons etta-knapp en tryckare. En röst bekräftar mitt telefonnummer.

Jag lägger på.

Efter ca 20 minuter ringer en man upp och frågar vad han kan stå till tjänst med.

Då har klockan hunnit passera 11:00.

Jag säger mitt ärende och att det varit omöjligt att komma fram.

Han säger att jag kan inte få tisdagstidningen under tisdagen eftersom man som prenumerant måste ringa före en viss tid för att hinna få en utebliven tidning samma dag.

— Ja, men det är ju det jag har gjort! påpekar jag irriterat. Jag har ringt flera gånger. Jag har t.o.m. ringt till er växel men blev även då kopplad till samma kö. Jag kan faktiskt ha roligare saker för mig en förmiddag än vänta i telefonköer. Det är ju otroligt vilken dålig service ni har.

— När började du ringa? frågar han.

— Klockan åtta!

— Jaha, men tyvärr, vad jag kan erbjuda dig är att du får både tisdagens och onsdagens tidning i morgon.

— Kan du lova det? vill jag veta.

— Nej, det kan jag inte, men jag hoppas det ska fungera. Och som plåster på såren för strulet så lägger jag till några extradagar på din prenumeration.

Vad just det löftet innebär orkar jag inte ens fråga om.

Nu hoppar vi fram till tisdag eftermiddag.

Jag är på väg till närbutiken men passar på att kolla mitt postfack nere vid entrén innan jag vandrar ut i septembersolen.

Och där, under tisdagens post, ligger tisdagens tidning!!!

Nu undrar jag nyfiket:

Drabbades tidningsbudet av akut lathet på morgonen och struntade i att gå upp tre trappor för att lämna tidningen i den avsedda hållaren utanför dörren?

Eller fick någon, trots allt, order om att fara förbi här på förmiddagen och lämna tidningen? Men den "någon" orkade i så fall inte heller gå uppför tre trappor.

Nu är vi tillbaka i onsdagen.

I morse låg dagens — och gårdagens! — tidning i hållaren utanför min dörr.

Gårdagens hamnade direkt i pappersinsamlingen. Jag behöver ju inte två exemplar.

Suckande avslutar jag med ett litet konstaterande:
Det är mycket som var bättre förr.
Bland annat fanns det brevinkast i alla lägenhetsdörrar.
Och det fungerade även för morgontidningen.

HÖST I LUFTEN

 September är här. Det är förändring i luften. Bokstavligt talat. På många sätt.
Luften blir klarare, färgerna intensivare, temperaturen behagligare, mörkret tätare,
hemmet mysigare.
Jag har sagt det förr men jag säger det igen:
Jag älskar hösten!

Lite då och då under året brukar jag ta bilder av närmiljön för att se hur den ändrar utseende allteftersom åren och de fyra årstiderna kommer och går.

Igår eftermiddag knäppte jag några bilder från balkongen och helt plötsligt upptäckte jag en försiktig men fullt synlig regnbåge mot den molniga himlen i öster. Det hade inte fallit en enda droppe regn över just mitt hus men längre bort måste det ju ha kommit en skur.

Från väster lyste eftermiddagssolen över björkarna som har börjat växla färg
från grönt till gröngult.
Till slut brukar de enas om helgult med inslag av brunt innan lövdräkten skakas av och de står kala.

Lövträd klär av sig på hösten och på sig på våren. Vi människor gör precis tvärtom.

Jag är mycket tacksam över att jag kan och får bestämma själv när det är dags för klädbyte.
Förresten, undrar om björkar är avundsjuka på rönnar och lönnar eftersom de senare har snyggare färger i höstgarderoben.

Hösten, "de långa skuggornas tid".

Hoppas nu att den första hösthelgen visar upp sin vackraste sida.

SÄG OMELETT!

Massor av reklam är bara trist och tramsig,

men då och då kan den vara riktigt humoristisk, överraskande och träffande.

Det här tycker jag är ett exempel på det, ett litet guldkorn.

Haha, det där hade de inte väntat sig!

 Trevlig tisdag!

BLOGGERSKAN PÅ OCH I BIL(D)

Mitt bilintresse började i tidig ålder.

—  Tittut! Vill ni åka med?

Det är naturligtvis bara bilmodellerna som skvallrar om att dessa foton inte togs igår.
För jag är ju förstås (haha!) fortfarande en liten tös med rosett i håret.
Icke.
Eller ... jo, ibland. Inuti.

VRRROOOM!

Ha en skön sista augustihelg!

VACKRA MOLN OCH DIKTER

Moln, jag älskar moln! Och jag älskar dikter!

(Klickbara bilder, som vanligt.)

Fluffigt moln belyst av fredagens nedgående sol.

Söndagens brinnande solnedgång.

(Ni får tänka bort den störande skorstenen och dess "dekor".)

Mitt emot Engelbrekts minnessten efter väg 69 i Norbergs socken, Västmanland, fanns detta minipyttemoln. Just då det enda molnet på hela himlen. Mycket märkligt. Men gulligt.

Ser ni den gapande gubben med hiskeligt lååång näsa? Eller ser ni något annat?

Om det är en gubbe så måste han vara en storljugare. Där ligger t.o.m. Pinocchio i lä.
Jag tror detta är ett av de konstigaste moln jag sett — och fotograferat.

Sommaren börjar sakta ta avsked och då kan vi behöva några vackra ord som tröst.

En dag så full av lycka.

Arbetade i trädgården, dimman lyfte tidigt.

Kolibrierna stod stilla över kaprifolens blom.

Det fanns på jorden inte en sak jag vill äga.

Jag visste inte någon värd att avundas.

Vad ont som hänt hade jag glömt.

Skämdes inte för tanken att vara den jag alltid varit.

Kände i kroppen ingen smärta.

När jag rätade på ryggen såg jag blå hav och segel.

(Czeslaw Milosz — "Gåvan" ur "Möte")

Sommaren

lämnade oss

mitt i utflykten

och rodde ut

på det blanka vattnet.

Vi vinkade avsked

till den gröna båten

och satt länge och såg

efter årtagen.

(Sven Nyberg)

Fåglarna har försvunnit i skyn

och nu förflyktigas det sista molnet.

Vi sitter tillsammans, berget och jag

tills bara berget finns kvar.

(Li Po)

God vecka 34.