Solitaire — ett passande spel i coronatider.
Idag tänker jag vara lite extra personlig här på bloggen.
Tyckte det kunde vara ett lämpligt tillfälle nu när tillvaron helt styrs av ett farligt virus och vi inte kan leva ett vanligt liv. Vi befinner oss i ett slags vakuum.
Många har avlidit p.g.a. detta coronavirus. Många har kämpat sig igenom covid-19-infektionen med olika grader av symptom och tidsrymd. Många har inte kunnat träffa nära och kära på över ett år.
Corona har drabbat alla, på ett eller annat sätt.
Och alla har saknat och längtat efter att få träffa släkt och vänner.
I Colorado, USA, finns det en park för eremiter! Alltså en park för mig!
Eftersom jag egentligen är en proffs-eremit och rätt så osocial som person så har jag det bättre än de flesta nu när vi alla ska hålla avstånd och vara så isolerade som möjligt.
Jag lever dessutom ensam, har inga barn och mina föräldrar är döda sedan många år.
En bror likaså.
Och den man jag tyckt mest om dog i cancer för några år sedan.
Jag kan ärligt säga att numera längtar jag inte efter någon.
Saknaden efter dem som är borta kommer alltid att finnas men det är en annan slags längtan.
Det här kanske låter förfärligt sorgligt, uppgivet och ensamt men det är det inte.
Jag har aldrig tråkigt, känner mig aldrig ensam, "klättrar aldrig på väggarna".
Jag njuter varje dag av kravlösheten, friheten och självständigheten.
Naturligtvis är jag egotrippad; en egoistisk eremit.
Men det är rofyllt att trivas i sitt eget sällskap.
Då blir aldrig ensamheten jobbig.
Jag har släktingar och vänner som jag talar med i telefon och det uppskattar jag enormt men även telefontysta dagar är goda, härliga dagar. Tyvärr rusar de bara alltför snabbt förbi.
Vad som kan göra livet trist är mitt flimrande hjärta och att jag vissa dagar mår riktigt uschligt.
Men annars har jag det så bra. Jag har allt jag behöver och lite till. Jag känner mig privilegierad.
Och mitt solitärliv är självvalt.
Men ... nej, jag ljög lite när jag skrev att jag inte längtar efter någon. Jag längtar alldeles förfärligt efter en hund. Om det var möjligt så skulle jag köpa en valp idag. Men jag kan inte ha en hund nu.
Min hundlängtan har bara tilltagit med åren och är nu akut. Jag tittar ofta på vovve-videor på Youtube och beter mig hur fånigt som helst.
Ni skulle bara höra mig tramsa; "gulleplutt", "sötnos", "sockergryn".
Men jag står ut med denna längtan.
En sådan här liten ulltuss skulle vara en drömsambo.
Ha en skön fredagskväll!
