1096 DAGAR

Ettusennittiosex dagar har idag passerat sedan jag drabbades av plötslig dövhet i mitt högra öra. Den 26 juni 2010, på midsommardagen för tre år sedan, försvann hörseln helt oväntat och oförklarligt. På ungefär åtta timmar hade jag gått från fullt hörande till halvt döv.

Det var en hemsk upplevelse. Och fullständigt obegriplig.

Ingen förvarning, ingenting.

Jag vaknade tidigt på morgonen efter ett lugnt midsommaraftonsfirande hemma i TV-fåtöljen. Allt var som vanligt, men eftersom jag vaknat så tidigt att inte ens tuppen hunnit kuckelikuat så bestämde jag mig för att sussa en stund till. När jag vaknade igen så hörde jag ett konstigt ljud i högerörat. Först trodde jag att det kom utifrån, men efter att jag stigit upp så märkte jag att ljudet följde mig när jag rörde mig mellan rummen. Ljudet satt i mitt öra.

Först tänkte jag inte så mycket på det, men allteftersom dagen gick så lade jag märke till att hörseln försämrades. Först försvann bastonerna, sedan mellanregistret och sist alla diskanttoner. Örat var heldött.

Om allt detta har jag skrivit förut under etiketterna Örat och Sjukt och friskt.

 Från början hörde jag inte ens 100 dB (decibel), numera hör jag vissa höga ljud, men jag är svårt hörselskadad på det örat. Hörseln är så gott som helt borta. Ett trist faktum som gör tillvaron extra krånglig ibland.
Men det värsta är ljudkänsligheten.
Och att det inte fungerar med hörselskydd. De gör bara eländet ännu eländigare.

Visst, det här låter väldigt motsägelsefullt:
 Hörseln är urusel, men ljudkänsligheten är enorm.

Hur kan det komma sig?

Ja, först och främst för att alla ljud jag kan uppfatta med det skadade hörselorganet ligger precis på min "obehagsnivå". Och den ligger lika på båda öronen. Men i det friska örat finns ett stort spann mellan det hörbara och det plågsamma. I det sjuka örat finns ingenting att spela på. Där blir allt genast plågsamt. Dessutom är alla ljud förvrängda till oigenkännlighet. Allt låter som när man skakar en plåthink fylld med grus. Hugaligen!

Och så har jag ju en ständig tinnitus - som blir värre när jag utsätts för mer ljud. Ett evigt påslaget "fläktsystem" som susar och brusar. Även i vänsterörat har jag tinnitus - jag hör hela tiden mina pulsslag. (I och för sig är det förstås fasligt trevligt att hjärtat slår, men det behöver väl inte höras.)

 För någon vecka sedan var jag på väg hem från affären med en matkasse i vardera handen. När jag var nästan hemma så passerade en motorcyklist, en ung kille, och bara någon meter från mig varvade han upp sin vrålande maskin, gasen i botten. Den nästan stegrade sig.

Jag brukar försöka undvika MC-folk, speciellt de unga eftersom de gärna vill dra på extra mycket, men denna gång kunde jag inte komma undan.

Jag trodde jag skulle svimma av ljudchocken. Den gjorde fysiskt ont. Och i 6-7 dagar efteråt var min tinnitus extra hög och jobbig.

Det är inte ofta jag svär, men jag erkänner att jag vände mig om efter MC-killen och ropade:

"Jävla dumskalle!"

Tyvärr hörde han inte mitt utbrott. Jag hade önskat att han gjort det. Och jag hade velat påpeka det olämpliga med att gasa på just när folk är i närheten.
--- 

 Tänk, när jag var fullt hörande kunde jag HÖRA tystnaden. Det var TYST!

Nu när jag är halvt döv är det aldrig tyst.

Tala om motsägelsefullt!

Det här var mitt återkommande gnäll (sedan tre år)  på detta datum.

Förlåt.

Ha en bra onsdag!

VECKANS KARAMELLPÅSE: SOMMARVÅGOR

Nära mig, en strand.

Vågor, stenar, sand.

Ett litet lyckoland.

Sköna bilder att så småningom bära med sig in i vintern...

 

 

... för idag är det precis sex månader till julafton!

Så det är bäst att passa på och njuta!
Nu, omedelbums!

GLAD, SOLIG MIDSOMMAR!

Igår, onsdag, lyste solen hela dagen - alltså passande väder för ett stadsbesök. I parken vid järnvägsstationen hade man planterat blommor i tre skänkar utlånade från SSAB.

En trevlig idé. Det kommer att bli fint när blomstren fått växa till sig.

Solen överansträngde sig antagligen under gårdagen, idag har den nämligen inte alls visat sig - det har ösregnat, från morgon till kväll.

Men för en stund sedan kunde man se en liten, liten fläck av klarblått mitt i det regntunga grå.

Kanske finns det hopp om solbesök under morgondagen, midsommaraftonen?

Någon värme är det inte, men tittar det gula klotet fram så höjs nog temperaturen.

Både ute och inne.

Önskar er alla en varm, solig, glad och
TREVLIG MIDSOMMAR!
Var rädda om varandra!

BOXNING - LEGALISERAD GROV MISSHANDEL

 Nu har det hänt igen. En boxare har blivit svårt skadad under en match.

En ung kvinna, Frida Wallberg, ligger nyopererad på Karolinska i Stockholm.

Orsak: En hjärnblödning. Hon blev golvad två gånger i fredagskvällens match.

Jag har alltid känt avsky för - och aldrig förstått - boxning, d.v.s. legaliserad grov misshandel. Det går inte att kalla boxning för sport. Skulle samma form av slagsmål ske utanför ring-repen så kallade man på polis, burade in slagskämparna och dömde dem för misshandel. Ja, ibland skulle domen t.o.m. kunna bli vållande till annans död.

Jag anser att boxning definitivt inte platsar i TV:s sportsändningar. Rätta programmet vore TV3:s Efterlyst där de skulle visa de ansvariga personer som tillåtit denna galenskap. 

Hur kan man NÅGONSIN ha godkänt boxning? Och hur kan NÅGON någonsin börja utöva den?  Hur kan man med berått mod slå en annan människa sönder och samman och tycka det är okej bara för att det är en accepterad "sportform"? Hur kan man rikta en massa slag mot en människas huvud och tro att skyddshjälm och handskar ska "lindra" skadorna? Hur kan man känna sig som en vinnare när motståndaren ligger utslagen på golvet - ofta blödande och svårt skadad?

Och, hur kan man själv vilja utsätta sig och sin enda, fungerande och oersättliga kropp för detta våld?

Jag fattar ingenting.

Naturligtvis är det inte meningen att någon ska bli allvarligt skadad, men hallå!... hur naiv får man vara? Vad väntar man sig? Numera borde alla veta att hårda, upprepade slag mot huvudet alltid ger skador. Varje boxare känner till riskerna. Men hoppas och tror antagligen att något allvarligt inte ska drabba just honom/henne.

Tydligen hade Frida Wallberg förbjudit sin sexåriga dotter att vara med och titta på matchen. Det säger en del om den här "sporten". De anhöriga bör helst inte se på när mamma eller pappa, dotter eller son, maka eller make utövar sin "sport".

I andra idrotter är familj och vänner alltid välkomna som åskådare. Olyckor kan hända i alla sporter, men då är det - just det! - olyckor. Men i boxning är det inte olyckor, där kalkylerar man kallt med att en av slagskämparna "bara" - i bästa fall - ska kräla omkring på golvet en stund efter att ha blivit knockad. När domaren räknat till tio ska sedan förloraren totalt groggy ledas ut medan "vinnaren" stolt sträcker upp sina "vapen" (händerna) i luften och tar emot den blodtörstiga publikens jubel.

Detta är ingenting annat än vidrigt.

Trots alla boxare som blivit skadade för livet, och i vissa fall även mist det, så får detta vansinne fortsätta. Vi talar om för våra barn och ungdomar hur farligt det är att slåss och speciellt med slag mot huvudet, men boxningen får fortsätta. Den som har som mål att golva motståndaren med just hårda slag mot skallen.
Var finns logiken?

Ingemar Johansson fick Alzheimer och frontallobdemens. Muhammad Ali fick Parkinsons sjukdom. Det är bara två exempel på boxare som drabbats av svåra följder av sin så kallade sport.
Listan kan göras lång.
Tyvärr innehåller den även dödsfall.

Men så snart något allvarligt händer så försöker alltid boxningsförespråkarna få det till att dödsfallen och skadorna måste haft andra orsaker, antagligen ett medfött fel, en oupptäckt svaghet. För folk dör ju och får Alzheimer, demens och Parkinson även om de aldrig ens SETT en boxningsmatch.

Det är boxningsälskarnas konstiga logik. Och krystade förklaringar.

Nej, förbjud genast denna misshandel!

"LÅT OSS MEDLA."

Det blev några timmar framför TV:n under lördagseftermiddagen när prinsessan Madeleine gifte sig med sin Christopher O´Neill.

Vädret bestämde sig för att gratulera på bästa sätt - sol och värme över brudpar och gäster.

Huvudstaden visade sin vackraste sida.

 Ett lyckligt brudpar.

Madeleine, strålande vacker i klänning med spetsar och långt släp.

"Låt oss bedja." säger här överhovpredikanten.

"Låt oss medla." skriver text-TV i hastigheten.

Redan?

 Yngst och sötast, prinsessan Estelle.

 Kungens systrar, de gulliga Haga-sessorna. Numera grånade pantertanter.

Christina i svagt grönt, Désirée i brunt, Birgitta i något konstigt rosa-fransigt (den stassen borde ha fått stanna i garderoben!) och Margaretha i blålila.

Det är alltid intressant att beskåda kvinnors klädsel i dessa sammanhang. De flesta är så fint och smakfullt klädda, men för några undrar man om spegeln därhemma var trasig. Kanske den sprack just då...

Lycka till, brudparet!

I MORGON FIRAR VI SVERIGE

I morgon är det Sveriges nationaldag

 och överallt hissas då vår vackra, blågula flagga.

Förhoppningsvis får den vaja mot klarblå himmel och bli belyst av strålande sol.

Några passande länkar så här inför nationaldagen.

Först "Sverige", Jussi Björling sjunger till mycket vackra bilder. 

https://www.youtube.com/watch?v=7YGrIvYAsOA

"Land du välsignade", Jussi Björling och härliga foton.

https://www.youtube.com/watch?v=qc-oba0Hvvs

VM-guld i ishockey 2013.

Loa Falkman sjunger "Du gamla, du fria" inför ett glädjerusigt Sverige.

http://www.youtube.com/watch?v=ztFNJkaDePg

Vårt fina land, visserligen inte fullkomligt i allt men ändå en av de bästa och tryggaste platserna på det här klotet.

Jag är oändligt tacksam för att jag föddes just här. 

 Önskar alla en riktigt trevlig sjätte juni!

VÄGARBETE I VÄRME

Det pågår vägarbete på genomfartsleden i vårt bostadsområde.

 Vägbredden minskas, gång- och cykelbanan breddas och vid busshållplatserna blir det refuger så det inte går att köra om bussar som stannar för på- och avstigning. Trafikrytmen lugnas ner.

Hoppas man i alla fall.

För närvarande ser gatan ut som om mullvadar jobbat övertid.

All trafik är hänvisad in på smågatorna i villakvarteren.

Bussarna måste ha ett litet helsicke att hålla tidtabellerna eftersom det är trångt, bökigt och svårt att mötas. De får ofta vänta ut andra fordon.

Men maskrosorna trivs. Solar i gräset.

De nyutslagna och fräscha björkarna verkar också må bra i den norrbottniska solen och försommarvärmen. Idag visade termometern runt 25. För torsdag och fredag lovas också toppenväder. Men lördag kan bli både regnig och åskig. Regn kan behövas, jag tror inte det kommit en droppe på drygt två veckor.

Varje gång vädret blir så här varmt och vackert redan i maj känner jag en smygande oro. För det har visat sig att ibland är det den enda sommar vi får. Häruppe SKA det INTE vara 25 grader varmt den här årstiden. Norrbottnisk maj ska vara kall, blåsig och småruggig. Då är chansen större att den RIKTIGA sommaren blir bra.

Nåja, vi får se. Jag kan förstås missta mig. Just i år.

Men vi gamla uvar som varit med ett tag vet vad vi pratar om. Åtminstone i det här fallet...

Men... för en gångs skull (!) har jag gärna fel.

Fortsättning följer...

Må väl!

MOR LILLA MOR

Det är alldeles för många år sedan jag kunde ge min älskade mamma en kram på Mors dag.

Men eftersom Internet susar omkring i rymden, så hoppas jag att hon sitter på sitt moln därute någonstans och läser vad dottern skriver på sin blogg.
(På bilden nedan läser hon dock en helt vanlig bok.)

Så... kära, lilla mamma, hjärtinnerligen grattis på Mors dag!

Du var - och är fortfarande - bara bäst!

DEN MÖRKA VECKA 21

Den senaste veckan har tidningsrubrikerna varit stora och hemska.

 Just när försommaren är som vackrast försvinner en ung kvinna i Boden. Efter drygt två veckor med intensiv spaning, eftersök och många frågor hittas hon bestialiskt mördad. 

Det finns inte ord för att beskriva detta fruktansvärda.

Tankarna går till hennes närstående som dagligen får höra och läsa de mest vidriga fakta om brottet.

Hur orkar hennes nära och kära? Hur klarar de att ta sig igenom dessa fasansfulla dagar? Hur ska de kunna gå vidare med livet?

Man hoppas innerligt att mördaren snarast kan ställas inför rätta. Tyvärr finns det inget straff som tillnärmelsevis står i paritet med det mördaren har gjort. Ingen dom kan bli för hård. Han (alla är ense om att det är en man som begått mordet) kommer aldrig någonsin att kunna sona sitt brott. Att mörda någon och sedan också skända sitt offer går bortom allt. Det är ofattbart. Man känner vämjelse. 

I måndags drog - för andra gången - en kraftig tornado över den lilla staden Moore i Oklahoma, USA. Och på samma sätt som 1999 så skördade den många människoliv, denna gång minst 24, och totalförstörde de flesta av stadens byggnader. Bilderna som spreds över världen liknade mest ett svårt krigshärjat område. Med vindhastigheter på upp till 320 km i timmen så förstår man att vi människor inte har det minsta lilla att sätta emot. Vi är ynkligt små och maktlösa när naturen visar krafterna.

I Sverige är vi relativt förskonade från naturkatastrofer. I stället har vi en massa huliganer som nu i den mörka vecka 21 ställt till kaos och förstörelse i Stockholms förorter. Det började i Husby och sedan har upploppen spridit sig till många andra ställen. Bl.a. har tokskallarna tuttat eld på minst 150 fordon under sina vandaliseringsräder.

Man undrar vad de hoppas uppnå med detta? Rubriker har de naturligtvis fått. Men någon sympati kan de knappast räkna med. Inte ens av sina egna. I slutändan förstör de bara för sig själva.

Och som vanligt får polisen mest kritik. Jag tycker att alla polismän/kvinnor borde ha beröm för att de,  oftast med otillräckliga resurser, kämpar vidare mot buset. I "motvind och uppförsbacke" jobbar de för oss vanliga Svenssons.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen:

Vad är det med vissa människor?

Det räcker med att vi har att kämpa mot sjukdomar, olyckor och naturkatastrofer.

Varför ska vi också behöva kämpa mot personer utan vett och sans?

Ett ljus för den mördade kvinnan i Boden, hennes anhöriga och för alla andra som - inte bara denna vecka - drabbats av sorg och elände.
Vi är många som tänker på er.

Missförstå mig rätt, men efter detta känns det på något sätt fel att avsluta med orden 'trevlig kväll'.

Jag vill sluta så ändå - vi måste ta vara på allt som är gott och bra.

GLAD PINGST! ÖNSKAR BRUDPAR FRÅN FÖRR

Pingstlilja

(Narcissus poëticus)

Bild från Wikipedia.

Många kärlekspar lovar varandra kärlek och trohet under just pingsthelgen. Det ligger kanske en viss symbolik i att ingå äktenskap när naturen strålar nyväckt och skir. Allting är så vackert och fullt av förhoppningar.

Varken mina mor- eller farföräldrar vigdes under en pingsthelg. Men idag på bloggen får de ändå representera kärleken och pingstens alla brudpar.

Brudkorten (klickbara) är över hundra år gamla. Tiden rinner snabbt.

Mormor och morfar.

En brud klädd i vitt var inte så vanligt på den tiden.

Tyvärr gick min mormor bort när jag bara var sju år gammal.
Hela mitt liv har jag, hennes enda dotterdotter, känt en sorg och ett vemod över att vi inte hann lära känna varandra.

Farmor och farfar.

Några år tidigare - farmor strikt svartklädd.

Min farmor hann jag aldrig ens träffa, hon dog året innan jag föddes.

--- 

Igår var det runt 21 sköna grader här vid Norrbottenskusten.
Varmaste dagen - hittills!

Helgen ska visst också bli solig och varm - över så gott som hela landet.

Hoppas ni får en riktigt fin och trevlig pingst!

Och alla brudpar: Lycka till!

FOTON – NÄR MAMMA VAR UNG

En regnig, blåsig, sval, mörk och murrig Kristi himmelsfärdsdag passar det bra att bläddra i gamla album.

Visst är fotografier från förr bland det mest roliga, intressanta och spännande man kan titta på?

Är det dessutom gamla familje- och släktbilder blir nöjet maximalt.

Här kommer tre (klickbara) bilder från ärvda album. (Och... det finns fler!)

Min mammas barndomshem i Västerbotten.

Från vänster: Morfar, lilla mor (ca 3 år) och mormor. 

En interiörbild från huset ovan.

Familjen hade här utökats med en dotter till, min moster.

Från vänster: Moster, mormor, morfar och mor. 

Söta systrar.

Mamma var drygt fem och ett halvt år äldre än sin syster.

Jag tror att detta kort togs i samband med att min mamma och pappa skulle förlova sig.

Nu ett litet modereportage:

Moster klädd i ljus klänning med rynkad kjol, ljusa strumpor och mörka (svarta?) slejfskor.

Mor i veckad kjol och jumper med ovanlig knäppning.
(Eller är det en klänning med nedhasad midja? Jag tror på kjol och jumper.)

Slejfskor och strumpor antagligen bruna.

Det skulle vara roligt att veta vilka färger kläderna verkligen hade.

Människor, kläder, hus, interiörer, fordon, redskap – allt på gamla bilder är intressant.

Trevlig kväll!

MER REKLAM! (FÖR TV, INTE I)

I förra inlägget (för två veckor sedan ... vad tiden går!) skrev jag bl.a. om ett TV-program som jag tyckte var sevärt, "Kirstie´s Vintage Home". Nu vill jag återigen puffa för det.

Plus ett program till, "Bloggistan".

Nedanstående fyra bilder kommer från förra veckans avsnitt av "Kirstie´s", det tredje i serien.

Alla bilder är klickbara.

 

 

UR-läcker matta! 

Sedan har jag upptäckt ytterligare en programserie som jag kommer att följa.

Finska "Bloggistan" – här kommer tre bilder.

 

 

Boka in onsdagar, först klockan 19:30-20:00 och sedan 22:00-23:05!

Ha det gott i vårsolen!
Och trevlig Kristi himmelsfärds dag, tillika Folknykterhetens dag.