SKA DET BLI REGN?

Himmel, vad jag gillar himlar! Och moln! Jag älskar moln!

De kan vara vita, bomullstussiga, vänliga - eller mörka, tunga, hotfulla. Men de är alltid lika fascinerande. Och aldrig någonsin uppstår exakt samma molnformationer två gånger. Det himmelska skådespelet är förändring och rörelse. Precis som livet.

-

Morgonen och förmiddagen har bjudit på blå himmel och strålande sol och än kan man se lite vanligt, vänligt blått mellan molnsjoken...

... men det blå krymper. Ska det bli regn? Vi är ju i fruntimmersveckan.
---
När jag är ensam och allt är lugnt och tyst omkring mig märker jag knappt att jag, sedan midsommardagen, är en "ett-höring". Vid datorn eller med ögonen i en god bok kan jag nästan glömma bort mitt handikapp. Ja, nästan... om det inte vore för det störande ljudet i det sjuka högerörat. Det är dels ett brus och dels ett avlägset entonigt surrande, brummande, ungefär som en fläkt eller ventilationsanläggning. Tyvärr har ljudet tilltagit i styrka under dessa veckor och det skrämmer mig. Kommer det att bli ännu högre? Hemska tanke. Om jag fick välja mellan att vara döv i tystnad eller ha hög och svår tinnitus, så väljer jag givetvis den tysta dövheten.
-
Tinnitus är ju ett stort problem för många och plötslig dövhet/hörselnedsättning och tinnitus följs ofta åt. Hjärnan skapar egna ljudsensationer i det döva/skadade örat. Det är märkligt vad vårt hjärnkontor kan hitta på. Det är ju inga ljud som kommer utifrån, den "normala" vägen.
-
Livet har verkligen tagit ett nytt spår. Inte var det så här, halvdöv, jag hade tänkt mig sommaren. Och absolut inte resten av livet! Men vad kan jag göra? Ingenting. Jag får dras med mitt dumma öra tills det - mot förmodan - kommer på andra och bättre tankar. Och tiden stannar inte, den springer på snabba fötter. Redan nu kan man se hur kvällarna börjar mörkna så smått och två tredjedelar av juli är avklarade.

Men även om ingenting är sig riktigt likt längre så måste vissa saker göras ändå. De vardagliga sysslorna kommer man inte undan, matlagning och matinköp, disk och tvätt. Med mera.
Men... jag måste erkänna en sak: Jag har inte dammsugit sedan midsommarstädningen. Jag klarar bara inte av den högljudda, slangförsedda tingesten. Visst, jag kan stoppa proppar i öronen (det brukar jag faktiskt ha när jag dammsuger), men det vibrerar och dånar ändå. Mycket obehagligt.
(Tänk vad skönt att ha något att skylla på! Nå´t positivt!)
-
När jag talar i telefon kupar jag handen runt mun och lur så ljudet inte ska skrälla så mycket i huvudet. Kanske det på något sätt blir resonans och låter fylligare. När jag ser TV och lyssnar på radio så använder jag ett stort "extraöra" som jag gjort, jag hänger det på mitt friska vänsteröra och det gör att ljudet låter bättre och inte så burkigt. Jag blir riktigt söt, ser ut ungefär som elefanten Dumbo - eller Dr Spock. Eller kanske som Nanne Grönvall när hon sjöng "Avundsjuk". Hade hon inte roliga extraöron då?
-
-Hur som helst, för varje dag kommer man på knep för att klara problem som uppstår. Men, tyvärr, vissa går man bet på. T ex finns ingen lösning på musik-i-stereo-problemet. Min mp3-spelare ligger oanvänd. Likaså mina lurar till stereon. Antagligen har jag använt dem för sista gången. SNYFT!!! Jag kan inte tro det! Jag vill inte tro det!
-
-På tal om hjärnan och dess kapacitet så läser jag just nu hjärnforskaren Jill Bolte Taylors bok "Min stroke". När Taylor var 37 år gammal och mitt uppe i livet och karriären drabbades hon (den 10 december 1996) av en svår blödning som fullständigt slog ut hennes vänstra hjärnhalva. Berättelsen om hur hon med hjälp från skickliga läkare, sin mor, vänner, kolleger och sin egen kunskap och envishet blev helt återställd är fantastisk. Det tog henne ungefär åtta år av hård och daglig träning innan hon kunde kalla sig frisk.
---
Det får bli allt för i dag. Grattis alla Margaretor och Gretor! Ni andra, bjud er själva på gott fika. Det har ni säkert gjort er förtjänta av.