En gång (hittills!) i mitt liv har jag blivit skuggad, stoppad och förhörd av polisen.
Det var sommarlov, jag var runt 14 år och hade cyklat till stan för att göra några ärenden. När jag trampade iväg hade mamma förmanat mig att vara försiktig på den smala och hårt trafikerade vägen in till centrum. När jag kom fram ställde jag som vanligt cykeln inne i min pappas verkstad som låg mitt i stan.
I ljusa långbyxor, en vit V-ringad tröja, vita skor och med en väska i handen strosade jag lugnt omkring på Storgatans trottoarer. Efter en stund märkte jag hur en polisbil med två poliser tycktes följa efter mig. Först trodde jag att jag bara inbillade mig - det måste vara någon annan de kollade in. Men eftersom bilen diskret gled bakom mig medan jag vandrade mellan butikerna och sedan stod och väntade, avvaktande, varje gång jag kom ut från en affär så insåg jag att det nog var mig de skuggade.
Detta pågick ett tag. Jag blev mer och mer förbryllad. Varför följde poliserna så tydligt efter mig? Hade jag oförsiktigt korsat någon gata eller gjort något annat dumt? Hur jag än funderade så kunde jag inte komma på någon orsak varför jag skulle vara intressant för lagens långa arm. Jag var inte rädd, men började tycka att det var lite obehagligt. Så plötsligt körde bilen upp alldeles intill och polismannen som suttit bredvid föraren klev ut och ställde sig framför mig.
-- Hej, tycker du inte att det är dags att fara hem nu? frågade han med bister min.
-- Varför det? undrade jag förvånat. Jag har ju bara varit borta någon timme.
-- Nej, nog är det längre än så, sa polisen. Din mamma sitter hemma och är så orolig. Hon bara gråter.
-- Va´??? Näe, det tror jag inte på. Varför skulle hon gråta för att jag är i stan ett par timmar? Hon var då glad och pigg och mådde bra när jag cyklade hemifrån.
Polisen tittade stint på mig, men började se lite villrådig ut. Han vände sig om och sa något till kollegan som också stigit ur bilen.
-- Vad heter du? frågade den första polisen.
-- Anta Snaque, sa jag. (Njae, det konstiga namnet sa jag inte, men jag sa mitt riktiga namn.)
-- Är du säker?
-- Absolut! Vilken konstig fråga, jag måste väl ändå veta vad jag heter. Jag kände mig ganska kavat trots polisernas allvarliga ansikten.
-- Så du heter inte Fia Jansson och bor i Närbyn?
-- Nej, jag heter Anta Snaque.
-- Var bor du då?
Jag sa var jag bodde.
-- Vad heter dina föräldrar? frågade polis nummer två.
Jag sa namnet på mor och far.
De båda uniformsklädda männen tittade på mig, fortfarande med misstro i blicken. Men så sa den första:
-- Ja, du förstår, det är en flicka i din ålder som försvunnit hemifrån och hon var klädd i ljusa långbyxor, en vit tröja och vita skor, precis som du. Hennes föräldrar är väldigt oroliga.
-- Ja, det förstår jag, sa jag. Men jag är inte den där Fia ni letar efter och om ni inte tror mig så kan ni följa med till min pappa som har verkstad alldeles här i närheten. Och mina två bröder jobbar där också.
Denna inbjudan fick tydligen poliserna att inse att de skuggat helt fel tonårsjänta. De bad om ursäkt, steg in i sin bil och rullade sakta iväg. Genom det öppna sidofönstret ropade "förar-polisen":
-- Var rädd om dig!
-- Det är jag alltid! ropade jag tillbaka.
När det var dags för hemfärd och jag hämtade cykeln hos pappa, så berättade jag givetvis vad som hänt.
-- Hoppas de hittar flickan, sa pappa. Stackars hennes föräldrar, de måste ju vara utom sig av oro.
Vi fick aldrig veta hur det gick för den där Fia, men jag hoppas och tror att hon återvände helskinnad hem. Vad jag minns så skrev aldrig tidningarna något om den unga flickan. Hade något hänt så skulle det säkert blivit svarta rubriker.
 |
| Bild från Wikipedia. |
---
God fredag!
