Idag är det precis två år sedan jag fick diagnosen
plötslig dövhet (sudden deafness) på höger öra. Midsommardagen, 26 juni 2010, lade det bara av. På ungefär åtta timmar gick jag från helt hörande till halvt döv. Örat var helt dött, det uppfattade inte ens ljudstyrka på 100 dB (decibel). Tala om en chockartad upplevelse.
Efter ca en månad började jag förnimma små, skrälliga, konstiga, förvrängda ljud med det dumma örat.
– Det är ett positivt tecken, sa min öronläkare uppmuntrande. Det blir väldigt intressant att se vad som händer.
Ett nytt audiogram gjordes då (och flera därefter) och alla visar att hörseln förbättrats något, jag kan höra lite vid 50-60 dB. Men allt låter skrälligt, metalliskt och smärtsamt. Ord och samtal hörde jag inte då. Och det gör jag inte nu heller.
Det har således inte hänt något mer. Hörselbortfallet är för evigt. Och den oförklarliga skadan i cochlea (öronsnäckan) har lämnat mig extremt ljudkänslig. Och även gett mig tinnitus. Den är visserligen inte av värsta sorten, jag står ut med den, men när jag utsätts för fler och starkare ljud än de som hemmets lugna vrå ger, då blir tinnitus högre och skallen känns som den ska sprängas. Det blir en konstig tryckkänsla i halva huvudet och som tillsammans med det jobbiga högre öronbruset stannar kvar i flera timmar.
Det senaste audiogrammet.
Den lodräta skalan (-10 till 140) visar dB, alltså ljudstyrka.
Den vågräta skalan (125 till 8000) visar Hz (hertz), d.v.s. frekvens, från lågt mullrande bas till högt skärande diskant.
De mörkblå linjerna visar mitt vänstra, friska öra och de röda det högra, skadade.
De kortare, nedre linjerna markerar när jag börjar tycka att ljud är smärtsamma. Jag är ljudkänslig på båda öronen, men spannet är mycket större mellan det jag hör med det friska örat och smärtgränsen, än spannet mellan det jag kan uppfatta med "dum-örat" och smärtgränsen. Allt jag hör kan liknas vid att skaka en plåthink fylld med krossat grus. Ett skrällande, rasslande, skärande, genomträngande, hemskt ljud.
– Inte undra på att du har det jobbigt med ljud, sa audionomen, du har just ingen marginal mellan det du hör med högerörat och det som blir plågsamt. Det skiljer bara runt 10-15 dB. Han skakade beklagande på huvudet och fortsatte:
– Och eftersom det blir värre med hörselskydd, p.g.a. rundgång och eko så är det inte så mycket jag kan erbjuda dig. Tyvärr. Du skulle verkligen behöva hjälp av något slag.
– Jaha, sa jag, så det är alltså bara att gilla läget? Eller snarare... o-gilla läget.
– Ja, så kan man nog säga, sa han. Men om du märker minsta lilla förändring så hör du av dig.
Jag hade hoppats på att det kanske fanns någon hjälp att få, något som skulle kunna lindra min ljudkänslighet, men det verkar som jag får leva med den. Den har förändrat mitt liv. Det har krympt. Tillvaron är inte alldeles enkel och självklar längre, den har fått gränser som jag inte alls hade räknat med.
Det här eländiga hörselorganet hindrar mig från att göra en massa saker som jag kunde och/eller tyckte om att göra förr. Då var det bl.a. enkelt att:
Gå på konserter / lyssna på musik från stereoanläggning och mp3-spelare / uppfatta vad folk sa när det var andra ljud i bakgrunden / promenera där det var trafik / växla "telefonöra" / vistas i helt vanliga ljudmiljöer / sova på både höger och vänster sida och ändå höra telefonsignaler och dörrklocka / lägesbestämma ljud / duscha utan att det strilande vattnet dånade som Niagara / (nästan) problemfritt använda dammsugare och elvisp / ha besök av fler än två pratglada personer / se filmer och TV-program utan text / resa med flyg, tåg och buss trots väldigt många och höga ljud.
Vad skulle jag nu göra om jag t.ex. hamnade bredvid ett skrikande barn? Det vore otroligt jobbigt. Det verkar säkert konstigt. Ingen som inte har erfarenhet av det här kan förstå hur trist och besvärligt det är.
Att förlora halva hörseln är ju en besvärlig sak i sig, men att vara så här extremt känslig för ljud är nästan ännu värre.
Oj, vad jag saknar TVÅ "vettiga" och fungerande öron!
Så småningom, med tilltagande ålder, börjar de flesta av oss att höra sämre. Hur blir det då? Kanske bäst att lära sig teckenspråket.
Det är inte så ofta jag skriver om detta, men nu kändes det som det var dags igen att låta lite vemod och besvikelse pysa ut. Två år har gått. Från början hade jag hoppet att hörseln möjligen kunde komma tillbaka; för några drabbade gör den faktiskt det. Och om inte helt, så i alla fall något mer än så här. Om den gjort det kanske min ljudkänslighet skulle ha lindrats något. Men efter två år är hoppet ute. Visst, ibland sker det under, men knappast i mitt fall, har jag fått veta.
Jag tycker ändå att jag tagit den här nya situationen ganska bra. Jag sitter inte och deppar ihop här hemma under fullständig tystnad. Radion och TV:n är på precis lika mycket som förr, dock inte stereon. Jag försöker acceptera mitt nya liv. Då och då kan jag bli riktigt arg och för en stund tycka väldigt synd om mig själv. Det kan kännas riktigt bra. Ibland behöver vi kanske känna sympati även för oss själva och tillåta oss att vara lite ynkliga.
Restauranger och dansställen har aldrig lockat mig. Uteliv och festande har jag aldrig längtat efter. Inte heller att umgås med massor av folk. Jag trivs fortfarande bäst med att pyssla omkring hemma, kanske läsa en god bok, se ett intressant TV-program eller träffa nära och kära för mat, fika, en mysig pratstund, loppisbesök, promenad. Det finns alltid något trevligt att göra.
Det där att jag är – och alltid har varit – en riktig hemmakatt, ja, det passar ju faktiskt väldigt bra numera. Jag klättrar inte på väggarna eller biter på naglarna i frustration. Tack och lov!
Nu har jag äntligen gnällt färdigt. För denna gång...
---
De tidigare inläggen om min hörselskada finns att läsa under etiketterna Örat och Sjukt och friskt.
Och nu är det dags att sommaren kommer på riktigt med sol, (lagom) värme och en uppfriskande nattlig regnskur då och då!
+kopia.jpg)
.gif)
