tisdag 1 januari 2013

EN VINTERSAGA

Den gamla såg med både nyfiken och vemodig blick på Den unga som kom tultande på lite ostadiga ben. Den gamla tänkte:
”Hur i all världen ska det här gå? Så ung, så oerfaren, så oprövad. Det är inte med lätt hjärta jag lämnar över till en så ung förmåga. Jag känner en stor oro för vad Den unga kan komma att ställa till med.”

En viss tröst fann Den gamla i det faktum att Den ungas anställning var tidsbegränsad, den räckte endast ett år. Sedan skulle en ny och lika ung förmåga installeras. Så var villkoren för att få jobbet. Och det var inte förhandlingsbart. Hade aldrig varit, skulle aldrig bli. Det var, det ÄR – i ordets rätta bemärkelse – en korttidsanställning. På den här arbetsplatsen hade ingen hört talas om MBL-förhandlingar.

”Och under ett år”, funderade Den gamla vidare, ”kunde väl knappast Den unga ställa till med alltför mycket elände. Det är förstås synd att vi inte har någon möjlighet att rådgöra med varandra. Men jag var ju i precis samma situation som Den unga för ett år sedan. Och... nåja, visst var det saker som jag kunde ha gjort bättre – men även sämre. På det hela taget så får jag nog vara ganska nöjd med vad jag uträttade.”

Den gamla log och började samla ihop sig inför avskedet. Det vita håret såg ut som sockervadd, eller kanske hellre som sådant där vitt, vågigt änglahår som man satte i julgranen förr. "Oj, så fort jag blev vithårig!" tänkte Den gamla. "Och det kommer att bli likadant med Den ungas kalufs. I det här jobbet åldras man snabbt."

De två, Den gamla och Den unga, hade gjort upp om att träffas precis klockan tolv för att Den gamla skulle överlämna och Den unga mottaga det viktiga ämbetet. Det var av största vikt att bytet skedde exakt klockan tolv. Inte en sekund för tidigt, inte en sekund för sent.

Den unga verkade väldigt stursk och säker. Det gör ofta de unga. Visserligen såg benen lite darriga ut, men det kunde man ju förstå. Den unga var väldigt lättklädd (typiskt ungdomar! muttrade Den gamla för sig själv) trots att det var bitande kallt ute. Med all uppmärksamhet på klockans visare närmade de sig varandra, Den gamla och Den unga. Under bråkdelen av en sekund möttes deras blickar när Den gamla hastigt vände sig om på sin väg bort. Stegen tycktes tunga, tvekande, men även lättade på något sätt.

Den unga tog sig an jobbet direkt – här fanns ingen tid att förlora. En liten blink och så var arbetet igång. Det måste fortsätta utan avbrott trots en ny arbetare utan någon som helst praktik eller erfarenhet. Ackompanjerad av tusentals smällande champagnekorkar, klirrande glas, glitterströsslande raketer och glada rop började Den unga sitt första – och enda –  arbetsår.

Det är förresten ganska märkligt att Den ungas namn innehåller ett år mer än Den gamlas. Så det kan bli när det gamla året lämnar plats för det nya.
Den unga.
Den gamla kände sig för gammal för att vara med på bild. Och är faktiskt redan undanskuffad och lite glömd där i "Gångna-år-arkivet".

God fortsättning på "Den ungas år", 2013!

5 kommentarer:

  1. Mycket bra skrivet, Anta. Kan absolut inte placeras under etiketten "trams." Där skall ístället placeras den jag ev. kommer att skriva idag.

    SvaraRadera
  2. Gunnel: Tack, men LITE tramsigt är det allt. Hi, hi, och ett litet inlägg i könsrollssdebatten.
    Medvetet har jag valt att skriva "den gamla", "den unga", inte "gamle", inte "unge". Det gamla och nya året brukar alltid illustreras med en gammal man och en ung pojke. Vad är det som säger att de är maskuliner?
    Likadant är det med Gud... hm... javisst, ja, det förstås, Vår Herre... Men tänk om det egentligen är en kvinna!?
    ;-)

    SvaraRadera
  3. Hoppsan, det blev ett s för mycket i könsrollsdebatten.

    SvaraRadera
  4. Härlig och välskriven "nyårskrönika" och tankeväckande. Den "gamle/gamla" får väl blir ett årgångsvin som kan korkas upp nästa nyårsafton. Det kanske t.o.m. är bättre då...

    SvaraRadera
  5. Kat: Vissa viner sägs ju bli bättre med åren. (Men jag är ingen vinkännare.) Vissa människor blir definitivt intressantare med åren. Ibland även vackrare. Så kanske även åren... När vi ser tillbaka på dem.

    SvaraRadera