VICTORIA, MARTIN OCH MAUD

Tro inte att den norra landsändan bara består av malm, vattenkraft, skog, mygg, surströmming, renar och snöskotrar. Näedå, den bidrar minsann också med andra saker som får rubriker i riksmedia. På bara någon vecka så har Norrbottens huvudstad, Luleå, gett upphov till flera reportage.

Kolla här nedan om ni missat något.

Klickbara bilder - först två vyer från vackra Luleå.

Södra Hamn med isbrytarna i bakgrunden.

Norra Hamn (och Domkyrkans torn).

---

Med ostindiefararen Götheborg kom kronprinsessan Victoria hit i torsdags för att inviga ombyggda och uppiffade Södra Hamnplan. Tillsammans med kommunalrådet Karl Petersen lade hon ner en signerad minnesplakett på utvald plats, gratulerade sedan Luleå till den nya, fina hamnplanen och gick så ombord på Götheborg igen. En blixtvisit, men en efterlängtad sådan. Massor av folk hade sökt sig ner till Södra Hamn för att hälsa kronprinsessan välkommen

Hon är otroligt populär, vår Victoria. Med rätta.

Här nedan kan ni se en videosnutt som jag filmat från regionala nyhetsprogrammet Nordnytt i SVT1.

Min hörsel är ju inte den bästa, och videosnutt-ljudet är är dåligt, men jag tycker att kommunalrådet Petersen entusiastiskt utropar: "Härligt!" Gånger två.

Det är också härligt!

Victoria stannade som sagt en knapp halvtimme, men Götheborg ligger kvar här till söndag kväll och alla intresserade har möjlighet att mot avgift gå ombord och ta sig en noggrannare titt på fartyget. 

 

Fotot ovan har jag fått låna av min väninna G som var på plats och förevigade den trevliga händelsen.

Jag hade också velat vara där och se vår gulliga sessa, (Götheborg såg jag här redan 2008), men med tanke på åtta-skotts-salut från ostindiefararen och en högljutt spelande musikkår så valde jag att stanna hemma. Av hänsyn till mitt dumma högeröra.
(Det är ju så uschligt känsligt för ljud. Morr!)

Tack och lov så gick invigningen bra trots att jag inte var på plats och övervakade evenemanget.

Eller snarare... haha, just därför!

Nästa Luleå-nyhet handlade om den populäre komikern Martin Ljung.

Foto: Hans T Dahlskog/Scanpix

Martin Ljung (1917- 2010) född i Notviken, ett bostadsområde ca tre kilometer utanför Luleå.

Torsdagen 15 augusti bytte Vagngatan i Notviken namn till Martin Ljungs gata. Just den femtonde skulle Martin Ljung fyllt 96 år. På plats vid namnbytet var hans son Claes och sonsonen Carl.
Gatunamnsbytet kom till efter ett mycket klokt medborgarförslag. Vi ska absolut hedra människor som gör bra saker och förgyller vår tillvaro på ett eller annat sätt.
---
Den senaste veckan har det också skrivits om en annan känd person från Luleå,
Maud Adams.

Foto: Wikipedia

Bondbruden Maud Adams (född Wikström) - hon har spelat i två James Bond-filmer - ska sälja sitt hus i hemstaden Luleå. Villan med sjöutsikt ligger ett par kilometer utanför centrum.
Utgångspris: 6,9 miljoner.

Om tidningarna inte hade skrivit om detta så hade inte jag heller skrivit om det här på bloggen, eftersom jag egentligen tycker att husförsäljningen är en privatsak. Men när den nu har blivit en riksnyhet, så får det väl bli några rader.

Maud Adams, som sedan länge bor i Los Angeles, har alltid varit en god ambassadör för Luleå och besöken här har varit många under årens lopp. Hennes föräldrar finns inte längre i livet, men hon har fortfarande sin bror här. Det sägs att hon funderar på att skaffa sig en lägenhet i stan och en sådan bostad kräver naturligtvis mycket mindre tillsyn och omtanke än ett hus.
Så, förhoppningsvis fortsätter Maud att hälsa på i Luleå. Det har varit trevligt att se henne på stan ibland då hon varit hemma på besök.

Foto: Fastighetsbyrån
Maud Adams hus från sjösidan.
Huset finns på Hemnet.

Det var allt för denna gång.
Ha en skön helg.

BÄTTRE SÄKER ÄN SORGSEN

Åskväder är både vackra och skrämmande.

De är mäktiga skådespel men tyvärr ofta även förstörande, förödande.

Naturkraft, med betoning på kraft. Här lösgörs massor av energi under bråkdelen av någon sekund.

Synd att vi inte kan ta vara på den energin. Än, i alla fall. Det skulle lösa jordens energiproblem. Vi kunde glömma vattenkraft, kärnkraft, vindkraft, kol, olja.

Igår kväll drog ett åskväder in över närområdet. Det var inte alls så våldsamt, men nog det kraftigaste vi upplevt just den här sommaren och det blixtrade och dundrade i dryga timmen.

Jag gjorde som jag alltid gör när åskan börjar mullra - jag drar ur alla kontakter till TV, datorer, telefoner, radio, stereo, m. m.

Jag föredrar det säkra före det osäkra.

Better safe than sorry, som man säger på nysvenska.

Mörka moln och regn.

För en tid sedan läste jag i tidningen att försäkringsbolagen får in fler och fler anmälningar om förstörd elektronik p.g.a. blixtnedslag. Inte alls konstigt med tanke på att de flesta hem numera är fyllda av all möjlig teknisk apparatur.

Men egentligen behöver det ju inte hända någonting med våra apparater om vi bara kopplar ur dem från el- och telefonuttag. Och det är ju så enkelt.

Dessutom kan det vara riktigt skönt att vara urkopplad ibland. Det gör en avkopplad.

En suddig vy genom regnvåta rutor.

Min mamma berättade att just när jag föddes pågick ett mycket kraftigt åskväder. Ackompanjerad av blixt och dunder gjorde jag alltså entré i den här världen. Kanske därför jag aldrig varit rädd för åskan men alltid haft den största respekt för den.

Gårdagens åskväder såg ut att dra sig mot havet och det var inte bra. Försvinner åskan till havs så tar den - som regel - värmen med sig. Och tvärtom, kommer den från havet och går mot land bär den värmen med sig. Detta gamla talesätt brukar stämma.

I mina tidiga tonår skrev jag en tramsig liten dikt om åskväder.

Det seglar massor av moln här förbi,

alla stora, hotfulla, mörka och trista.

De är säkert fulla av vatten ini

uppblandat med dunder och en och annan gnista.

Jag går fram till mitt fönster och tittar ut. 

Jag gissade rätt; molnen däruppe har börjat att gråta.

Men ska det då aldrig, aldrig ta slut?

Nej, för nu börjar det även att låta.

Ja, visst är det vackert, det är mer än så

när naturen visar sin storhet och makt.

Det får oss att krympa, att känna oss små

inför det stora och okända bakom denna prakt.

---

God kväll!

MUMS!

 Nybakad bulle med smak av sommar.

 Livet är inte så tokigt ändå. Det kan vara riktigt... gott.

Bild från Wikipedia.

Nu har redan halva augusti sprungit förbi. Snälla sommaren, sakta ner farten!

NU ÄR DET KLIPPT!

  I massor av år har jag klippt mitt hår själv. Jag slutade gå till frissan för jag var alltid besviken och ledsen när jag kom därifrån. Inte en enda damfrisörska verkade intresserad av hur jag ville ha håret.

- Klipp bara lite! bönade jag alltid med darrig röst. Jag vill inte ha det så kort!

Men alla bara klippte och klippte som de skulle haft betalt för varje hårstrå som singlade ner på golvet.

I mina ögon blev frisörsaxen ett fruktat vapen.

Nära och kära har haft en krasst ekonomisk syn på saken:

- Tänk vilka pengar du sparat in under alla dessa år! Det måste vara en ansenlig summa.

Mitt svar:

- Javisst, om jag bara kunde komma ihåg var jag gömt dem!

 Nåväl, för en tid sedan började jag känna att nog skulle det vara skönt att bara sjunka ner i en frisörstol och bli ompysslad. Men gissa om jag har gruvat mig!? Vånda, vånda. Det tog nästan ett år innan jag kom mig för att ringa och beställa klipptid.

Jag vet, det här låter otroligt fånigt, larvigt, nojigt. Men eftersom det har gått så bra att sköta håret själv så har åren bara runnit iväg. Och det har känts mer och mer skrämmande att bli klippt av någon annan. Klipper man sig själv och det misslyckas så gör det inget att man skäller ut den ansvariga. Och kostnaden? Ett lite tilltufsat självförtroende.

Ungefär så här såg frisörsalongerna ut när jag slutade besöka dem...

---

I våras var jag och klippte mig hos ett proffs för första gången på flera decennier. Jodå, håret blev kortare, plånboken tunnare och... jag var inte imponerad. Jag vill att håret ska vara så lättskött som möjligt, inget moussande, sprejande och blåsande utan borstning och så självtorkande. Det är min melodi.

Frissan tillsatte först en starkt parfymerad produkt i det nyklippta, snurrade hårtestarna runt borsten, blåste, tillsatte ytterligare en starkt parfymerad produkt, snurrade ånyo hårtestarna runt borsten och blåste ännu mer. Denna procedur upprepades en tredje gång. Sedan nackspegeltitt. Jag nickade, det såg väl skapligt ut.

Jag lämnade hårsalongen som en doftallergikers största fasa. Väl hemkommen stank hela hemmet av de tre hårprodukterna. Vart jag än gick så lämnade jag ett tydligt doftspår efter mig. Så småningom var det dags att krypa till sängs, men håret luktade så jag var tvungen att stiga upp och tvätta ur mousse, sprej, och allt vad det var. Jag hade andnöd.

Sedan såg inte håret så välklippt ut längre. Det var hackigt och ojämnt klippt.

Och detta hade kostat mig runt 450 kronor.  

Med blött - men luktfritt - hår minns jag att det plötsligt dök upp ett engelsk/amerikansk uttryck innanför de då totalt ostajlade hårstriporna:

I am not a happy camper.

(Fritt översatt: Nu är jag riktigt förargad/irriterad.)

I fyra månader har håret fått växa vilt, men i går hade jag klipptid hos en ny frisörska. Hon lyssnade, hon klippte och hon använde den oparfymerade mousse jag tagit med mig. Lite blås, nackspegeltitt, och så var det dags att betala. Den här gången kom jag undan med 350 kronor. Och jag känner mig nöjd.

Jag har nog hittat min frissa! Äntligen!

Så här såg jag INTE ut efter gårdagens klippning. Ja, och inte före heller.

God tisdag!

ALLTFLER AVSKED

Dagens inlägg blir lååångt och allvarsamt.

Men jag kände för att skriva dessa rader just nu.

Ju längre vi får leva desto fler avsked får vi ta. Riktigt gamla människor brukar säga att de inte har några jämnåriga att tala med. När man är ung förstår man inte hur ensamt det kan kännas. Att inte ha möjlighet att utbyta tankar, känslor och upplevelser med någon som levt i samma tid.

Jag är inte Methusalem-gammal än, men för varje år som går så ser jag hur kretsen av släkt, vänner och bekanta decimeras. Bara under juli har antalet minskat med tre personer – först en f.d. granne, följd av en f.d. arbetskamrat och nu senast en väninna som jag känt sedan slutet av 1950-talet.

Grannen var en gammal man och sedan länge märkt av sjukdom, men arbetskamraten (hjärtinfarkt) och väninnan (cancer) var födda samma år som jag. När man ser dödsannonser där födelseåret är lika som - eller senare än - ens eget, då manar det till eftertanke. Man inser att livstråden är så skör, att inom en oförutsägbar framtid så traskar man inte omkring på Moder Jord längre. Det är nog den svåraste sanning vi människor har att ta till oss. En dag ska världen klara sig utan oss. Och vi utan den. Hm... hur ska det gå?

Jag har aldrig haft svårt att tala om döden. Ja, i barndomen ville jag nog inte höra talas om den, då var den för skrämmande, för abstrakt. På min mormors begravning, jag var då 7 år, kommer jag mest ihåg att min mamma var ledsen och tidvis grät. Jag förstod ju varför – hon hade förlorat sin mamma - men det kändes jobbigt att min mamma var så ledsen. Då var döden för mig lika med att min älskade mamma under en tid var sorgsen och hade tårfyllda ögon.

Numera talar jag ofta om döden. Och jag kan skoja och skämta om liemannen som närmar sig för varje andetag jag tar. Bästa väninnan och jag kan ibland bli ganska morbida. Kalla det gärna svart humor - kanske är det ett sätt att besvärja detta ofrånkomliga. Det man talar om, tar upp i ljuset, framstår som mindre farligt och skrämmande. Jag vet ju att hur mycket jag än skulle försöka undvika döden så kommer den ändå till mig, förr eller senare.
På äldre dar brukade Astrid Lindgren och hennes systrar börja varje samtal med att säga: ”Döden, döden.”
Då var den avklarad.
Dags för roligare samtalsämnen.

Det enda vi med 100-procentig säkerhet vet här i livet, det är att vi ska dö. Ändå tycks vi emellanåt tänka, hoppas, tro och leva som att detta faktum gäller alla andra. Men inte mig. Man kan ibland höra människor säga: ”Om jag dör.” Inte: ”När jag dör.” Ledsen att behöva säga det, men just i det här sammanhanget kan vi stryka OM. Hittills har alltid dödligheten bland befolkningen varit 100 procent. Att födas är farligt för det är dödligt.

Jag förstår vad man menar när man säger om. Man tänker: ”Om jag skulle dö nu, plötsligt, oväntat - eller snart, inom någon vecka, månad. I en olycka eller i en sjukdom. Om jag skulle råka dö just nu, så…”

Men det där om:et och även när:et kan snabbt förvandlas till "nu:et". Mitt i livet kan livet ta slut. Jag kan bara segna ihop i en hög och så är det ingenting mer med det. Jag är borta. Och det är så jag skulle vilja att min död blir… bara ett andetag… och, innan nästa... är allt över.

För mig är döden inte det värsta. Det värsta för mig skulle vara att bli ett kolli, helt oförmögen att klara mig själv. Det är min absolut största fasa. Och alla nära och kära säger precis samma sak. Alla vill hellre dö än bli kollin.

 Min äldsta bror dog 62 år gammal i en massiv hjärnblödning. Han blev medvetslös och låg i respirator i knappt sex dygn innan han avled. Hjärnblödningen gick inte att lindra/klara med operation eftersom den hade hunnit förstöra för mycket av hjärnans funktioner. Beskedet som läkarna gav oss anhöriga var att om han, mot förmodan, skulle överleva så var risken mycket stor att han blev gravt hjärnskadad och handikappad. Med tanke på den människa han var så skulle detta ha släckt den sista eventuellt kvarvarande livsgnistan inom honom.

En av mina vänner, som tragiskt blev änka alldeles för tidigt, fick i vintras en stroke under en utlandsresa. Trots akuta läkarinsatser på plats och senare rehabilitering på hemmaplan så kan hon inte längre bo kvar hemma i sin lägenhet med fantastisk utsikt över glittrande vatten. Hon sitter nu i rullstol och måste flytta till ett boende där hon får hjälp med de flesta sysslor. Jag saknar så hennes sprudlande glädje och våra långa, trevliga samtal. Hur ska då inte hennes enda barn, den vuxna sonen, känna det?

Det finns många människor som föds med - eller av någon anledning senare i livet drabbas av - svåra handikapp, men som ändå har meningsfulla och lyckliga liv. Ofta är det de allra mest sjuka och utsatta som klagar och gnäller minst. Med otrolig glädje och livsbejakande inställning ger de omedvetet oss friska en nyttig läxa i ämnena mod, fördragsamhet, tacksamhet, accepterande och visdom.

En av de mest fantastiska människor jag träffat var en kvinna i fyrtioårsåldern, A, som min mamma var hemsamarit hos när jag var barn. A var mycket svårt sjuk i MS och var helt bunden till sängen. Jag minns inte att hon någonsin satt upprätt.

När mamma började besöka henne kunde A fortfarande röra händerna men allteftersom tiden gick så blev hon sämre och sämre. Förutom de timmar mamma var hos henne, så låg hon ensam hemma och kunde varken ta sig mat eller göra toalettbesök, inte ens vifta bort en fluga. Hennes man arbetade heltid och kom inte hem förrän på sen eftermiddag. A och hennes man hade inga barn, men A:s syster kom förbi varje dag när hon kom från arbetet.

Till slut kunde denna tappra kvinna bara röra ögonen. Men det kom aldrig ett enda klagande ord över hennes läppar. Hon var alltid glad, positiv och ständigt lika tacksam över livet. Jag tänker ofta på henne, både när jag mår bra och är lycklig och när jag känner mig vissen, gnällig och smådeppig. Hon gjorde ett outplånligt intryck på mig, trots att jag var så liten. Hon var en hjältinna i det tysta.

Detta kanske blev ett alldeles för långt och sorgligt inlägg att läsa i den vackra sensommaren. 

 Låt oss nu hoppas att livet fortsätter och är bra länge än!

Methusalem - en patriark som sägs ha levt i 969 år. Stackars man!