tisdag 13 augusti 2013

NU ÄR DET KLIPPT!

  I massor av år har jag klippt mitt hår själv. Jag slutade gå till frissan för jag var alltid besviken och ledsen när jag kom därifrån. Inte en enda damfrisörska verkade intresserad av hur jag ville ha håret.
- Klipp bara lite! bönade jag alltid med darrig röst. Jag vill inte ha det så kort!
Men alla bara klippte och klippte som de skulle haft betalt för varje hårstrå som singlade ner på golvet.
I mina ögon blev frisörsaxen ett fruktat vapen.
Nära och kära har haft en krasst ekonomisk syn på saken:
- Tänk vilka pengar du sparat in under alla dessa år! Det måste vara en ansenlig summa.
Mitt svar:
- Javisst, om jag bara kunde komma ihåg var jag gömt dem!
 Nåväl, för en tid sedan började jag känna att nog skulle det vara skönt att bara sjunka ner i en frisörstol och bli ompysslad. Men gissa om jag har gruvat mig!? Vånda, vånda. Det tog nästan ett år innan jag kom mig för att ringa och beställa klipptid.

Jag vet, det här låter otroligt fånigt, larvigt, nojigt. Men eftersom det har gått så bra att sköta håret själv så har åren bara runnit iväg. Och det har känts mer och mer skrämmande att bli klippt av någon annan. Klipper man sig själv och det misslyckas så gör det inget att man skäller ut den ansvariga. Och kostnaden? Ett lite tilltufsat självförtroende.
Ungefär så här såg frisörsalongerna ut när jag slutade besöka dem...
---
I våras var jag och klippte mig hos ett proffs för första gången på flera decennier. Jodå, håret blev kortare, plånboken tunnare och... jag var inte imponerad. Jag vill att håret ska vara så lättskött som möjligt, inget moussande, sprejande och blåsande utan borstning och så självtorkande. Det är min melodi.

Frissan tillsatte först en starkt parfymerad produkt i det nyklippta, snurrade hårtestarna runt borsten, blåste, tillsatte ytterligare en starkt parfymerad produkt, snurrade ånyo hårtestarna runt borsten och blåste ännu mer. Denna procedur upprepades en tredje gång. Sedan nackspegeltitt. Jag nickade, det såg väl skapligt ut.

Jag lämnade hårsalongen som en doftallergikers största fasa. Väl hemkommen stank hela hemmet av de tre hårprodukterna. Vart jag än gick så lämnade jag ett tydligt doftspår efter mig. Så småningom var det dags att krypa till sängs, men håret luktade så jag var tvungen att stiga upp och tvätta ur mousse, sprej, och allt vad det var. Jag hade andnöd.
Sedan såg inte håret så välklippt ut längre. Det var hackigt och ojämnt klippt.
Och detta hade kostat mig runt 450 kronor.  
Med blött - men luktfritt - hår minns jag att det plötsligt dök upp ett engelsk/amerikansk uttryck innanför de då totalt ostajlade hårstriporna:
I am not a happy camper.
(Fritt översatt: Nu är jag riktigt förargad/irriterad.)
I fyra månader har håret fått växa vilt, men i går hade jag klipptid hos en ny frisörska. Hon lyssnade, hon klippte och hon använde den oparfymerade mousse jag tagit med mig. Lite blås, nackspegeltitt, och så var det dags att betala. Den här gången kom jag undan med 350 kronor. Och jag känner mig nöjd.
Jag har nog hittat min frissa! Äntligen!
Så här såg jag INTE ut efter gårdagens klippning. Ja, och inte före heller.

God tisdag!

8 kommentarer:

  1. Åh! Vad jag känner igen mig! Nog har jag gått hos frisörer nu och då, men sällan - precis som du - varit nöjd. Det har till och med hänt att jag gått från frissan gråtande. Nu i sommar har jag klippit själv, även om det är trixigt att komma åt i nacken. Till saken hör att jag i flera år klippt min familj. Nu börjar jag äntligen bli hyfsat nöjd. Börjar hitta 50+-frisyren. Att det ska ta sån tid...

    SvaraRadera
  2. Mira: Tack! Vilken tröst att det finns fler med "frissa-allergi". Jag trodde min var unik. Och det där med efter-frissa-tårar känner jag igen. (Märkligt att man aldrig gråtit under eller efter ett tandläkarbesök... :-/ )
    Jag var min mors frissa under många år och även andra släktingars och vänners. Tror inte de fällde tårar efter mina äventyr med saxen. Ja, inte vad jag vet. ;-)

    SvaraRadera
  3. Gunnel i förskingringen14 augusti 2013 10:06

    Bild, tack!

    SvaraRadera
  4. Gunnel: Du är rolig, du!

    SvaraRadera
  5. Gunnel: Det var som attan! Då hade jag ju inte behövt tala om det.

    SvaraRadera
  6. Så igenkänsk beskrivningen av frisörbesöken är. Har ännu inte hittat rätt, de senaste gångenrna då jag blivit jag nöjd har de unga frisörskorna försvunnit till annan okänd salong.
    Min man vägrar klippa mej men jag skulle med lätthet låta honom göra det om han vågade!

    SvaraRadera
  7. Viola_T: Tydligen är vi flera som har dåliga erfarenheter av frisörskor. Det borde ingå i deras utbildning att de ska lyssna på kunderna.
    Angående din man... hjälper det inte med övertalning? Peppning? Mutor? Ditt senaste frisörbesök? ;-)

    SvaraRadera