ALLTFLER AVSKED

Dagens inlägg blir lååångt och allvarsamt.

Men jag kände för att skriva dessa rader just nu.

Ju längre vi får leva desto fler avsked får vi ta. Riktigt gamla människor brukar säga att de inte har några jämnåriga att tala med. När man är ung förstår man inte hur ensamt det kan kännas. Att inte ha möjlighet att utbyta tankar, känslor och upplevelser med någon som levt i samma tid.

Jag är inte Methusalem-gammal än, men för varje år som går så ser jag hur kretsen av släkt, vänner och bekanta decimeras. Bara under juli har antalet minskat med tre personer – först en f.d. granne, följd av en f.d. arbetskamrat och nu senast en väninna som jag känt sedan slutet av 1950-talet.

Grannen var en gammal man och sedan länge märkt av sjukdom, men arbetskamraten (hjärtinfarkt) och väninnan (cancer) var födda samma år som jag. När man ser dödsannonser där födelseåret är lika som - eller senare än - ens eget, då manar det till eftertanke. Man inser att livstråden är så skör, att inom en oförutsägbar framtid så traskar man inte omkring på Moder Jord längre. Det är nog den svåraste sanning vi människor har att ta till oss. En dag ska världen klara sig utan oss. Och vi utan den. Hm... hur ska det gå?

Jag har aldrig haft svårt att tala om döden. Ja, i barndomen ville jag nog inte höra talas om den, då var den för skrämmande, för abstrakt. På min mormors begravning, jag var då 7 år, kommer jag mest ihåg att min mamma var ledsen och tidvis grät. Jag förstod ju varför – hon hade förlorat sin mamma - men det kändes jobbigt att min mamma var så ledsen. Då var döden för mig lika med att min älskade mamma under en tid var sorgsen och hade tårfyllda ögon.

Numera talar jag ofta om döden. Och jag kan skoja och skämta om liemannen som närmar sig för varje andetag jag tar. Bästa väninnan och jag kan ibland bli ganska morbida. Kalla det gärna svart humor - kanske är det ett sätt att besvärja detta ofrånkomliga. Det man talar om, tar upp i ljuset, framstår som mindre farligt och skrämmande. Jag vet ju att hur mycket jag än skulle försöka undvika döden så kommer den ändå till mig, förr eller senare.
På äldre dar brukade Astrid Lindgren och hennes systrar börja varje samtal med att säga: ”Döden, döden.”
Då var den avklarad.
Dags för roligare samtalsämnen.

Det enda vi med 100-procentig säkerhet vet här i livet, det är att vi ska dö. Ändå tycks vi emellanåt tänka, hoppas, tro och leva som att detta faktum gäller alla andra. Men inte mig. Man kan ibland höra människor säga: ”Om jag dör.” Inte: ”När jag dör.” Ledsen att behöva säga det, men just i det här sammanhanget kan vi stryka OM. Hittills har alltid dödligheten bland befolkningen varit 100 procent. Att födas är farligt för det är dödligt.

Jag förstår vad man menar när man säger om. Man tänker: ”Om jag skulle dö nu, plötsligt, oväntat - eller snart, inom någon vecka, månad. I en olycka eller i en sjukdom. Om jag skulle råka dö just nu, så…”

Men det där om:et och även när:et kan snabbt förvandlas till "nu:et". Mitt i livet kan livet ta slut. Jag kan bara segna ihop i en hög och så är det ingenting mer med det. Jag är borta. Och det är så jag skulle vilja att min död blir… bara ett andetag… och, innan nästa... är allt över.

För mig är döden inte det värsta. Det värsta för mig skulle vara att bli ett kolli, helt oförmögen att klara mig själv. Det är min absolut största fasa. Och alla nära och kära säger precis samma sak. Alla vill hellre dö än bli kollin.

 Min äldsta bror dog 62 år gammal i en massiv hjärnblödning. Han blev medvetslös och låg i respirator i knappt sex dygn innan han avled. Hjärnblödningen gick inte att lindra/klara med operation eftersom den hade hunnit förstöra för mycket av hjärnans funktioner. Beskedet som läkarna gav oss anhöriga var att om han, mot förmodan, skulle överleva så var risken mycket stor att han blev gravt hjärnskadad och handikappad. Med tanke på den människa han var så skulle detta ha släckt den sista eventuellt kvarvarande livsgnistan inom honom.

En av mina vänner, som tragiskt blev änka alldeles för tidigt, fick i vintras en stroke under en utlandsresa. Trots akuta läkarinsatser på plats och senare rehabilitering på hemmaplan så kan hon inte längre bo kvar hemma i sin lägenhet med fantastisk utsikt över glittrande vatten. Hon sitter nu i rullstol och måste flytta till ett boende där hon får hjälp med de flesta sysslor. Jag saknar så hennes sprudlande glädje och våra långa, trevliga samtal. Hur ska då inte hennes enda barn, den vuxna sonen, känna det?

Det finns många människor som föds med - eller av någon anledning senare i livet drabbas av - svåra handikapp, men som ändå har meningsfulla och lyckliga liv. Ofta är det de allra mest sjuka och utsatta som klagar och gnäller minst. Med otrolig glädje och livsbejakande inställning ger de omedvetet oss friska en nyttig läxa i ämnena mod, fördragsamhet, tacksamhet, accepterande och visdom.

En av de mest fantastiska människor jag träffat var en kvinna i fyrtioårsåldern, A, som min mamma var hemsamarit hos när jag var barn. A var mycket svårt sjuk i MS och var helt bunden till sängen. Jag minns inte att hon någonsin satt upprätt.

När mamma började besöka henne kunde A fortfarande röra händerna men allteftersom tiden gick så blev hon sämre och sämre. Förutom de timmar mamma var hos henne, så låg hon ensam hemma och kunde varken ta sig mat eller göra toalettbesök, inte ens vifta bort en fluga. Hennes man arbetade heltid och kom inte hem förrän på sen eftermiddag. A och hennes man hade inga barn, men A:s syster kom förbi varje dag när hon kom från arbetet.

Till slut kunde denna tappra kvinna bara röra ögonen. Men det kom aldrig ett enda klagande ord över hennes läppar. Hon var alltid glad, positiv och ständigt lika tacksam över livet. Jag tänker ofta på henne, både när jag mår bra och är lycklig och när jag känner mig vissen, gnällig och smådeppig. Hon gjorde ett outplånligt intryck på mig, trots att jag var så liten. Hon var en hjältinna i det tysta.

Detta kanske blev ett alldeles för långt och sorgligt inlägg att läsa i den vackra sensommaren. 

 Låt oss nu hoppas att livet fortsätter och är bra länge än!

Methusalem - en patriark som sägs ha levt i 969 år. Stackars man!