OROLIGA, O-ROLIGA DAGAR

Den senaste veckan har jag, den snaquesaliga, varit väldigt tystlåten. Det blir så ibland. Ödet bestämmer sig för att göra en extrasväng och plötsligt har man inte full kontroll längre. Det händer oss alla och det är bara att hänga med så gott det går. Så här blev min vecka 35. 

Jag har tidigare skrivit om mitt strejkande högeröra och lite annat visset, men annars försöker jag att inte fylla bloggen med krassligheter. Det finns så många som har mycket större anledning att skriva om sådant, d.v.s. de som kämpar mot riktigt svåra sjukdomar. En blogg ger möjlighet att skriva av sig, att dela känslor och erfarenheter med andra, kanske med någon i samma situation. Att ge och få stöd och omtanke, tips och tröst. Det är ovärderligt.

I dagens inlägg berättar jag varför jag, just nu, också känner för att skriva av mig.  

Första advent 2003 började jag förnimma blixtar i mitt högra öga. Jag hade hört om glaskroppsavlossning och att det är väldigt vanligt när man är i medelåldern (check!) och speciellt om man är närsynt (check!). Ofta märker man inte ens att man drabbats, men ibland ser man ”flurr” och/eller blixtar. Eller i värsta fall en mörk gardin. I vilket fall som helst ska man så snart som möjligt ta kontakt med sjukvården.
(Klickbara bilder)

Det var inte bara blixtarna som fick mig att omedelbart ta kontakt med ögonmottagningen på mitt sjukhus – det som också skrämde mig var att jag, i mörker, såg en halvcirkelformad aura runt ögats ytterkant, mot tinningen.

Ögonläkaren kunde genast konstatera att jag hade fått en glaskroppsavlossning, men att den också hade dragit med sig näthinnan och gjort ett hästskoformat hål i den. Det blev omedelbar laserbehandling som sedan upprepades 4-5 gånger. Men skadan var redan skedd och jag tvingades inse att jag förlorat en liten del av synen längst ner i höger ”hörn”. Jag var, och är, så innerligt tacksam för att synbortfallet inte är direkt i synfältet. Det ligger mycket perifert, men visst märker jag det.

Den där glaskroppsavlossningen lämnade också efter sig en ”geléklump” som hela tiden sveper fram och tillbaka över synfältet och lägger sig som en dimma över alla synintryck på högerögat.

Jag erkänner villigt att jag under dessa tio år ofta oroat mig för att det ska ske igen. Framför allt har jag bävat för att något liknande ska hända i det vänstra, bättre ögat.

Nu i veckan har det hänt.

Den senaste tiden har jag tyckt att jag tidvis sett lite dubbelt och suddigare och haft mer huvudvärk. Jag har inte känt mig helt okej. Först undrade jag om det återigen var dags att skaffa nya glasögon, de nuvarande är bara ett halvt år, men jag är väldigt känslig när styrkan behöver ändras.

Så plötsligt i mitten av den gångna veckan började jag se blixtar i vänsterögat. Jag ringde bums till ögonmottagningen och fick en tid akut i torsdags. Ögat undersöktes men läkaren kunde inte riktigt se någon glaskroppsavlossning, däremot en liten blödning. Annars verkade det "lugnt". Så var det till i fredagskväll då blixtarna hastigt började ljunga hela tiden och jag såg svarta flagor, fläckar och streck som rörde sig. Något hade hänt, det visste jag. Jag kände igen symptomen jag hade för tio år sedan. Av erfarenhet blir man vis, sägs det.

Hm... ja, i vissa fall.

Jag blev minst sagt bedrövad. Att lägga sig och sova kändes helt omöjligt – vad skulle hända under sömnen? Kanske jag vaknade och det var helt svart för ögat. Jag ringde 1177, sjukvårdsrådgivningen. Klockan hade hunnit bli 02:30. Jag blev uppmanad att snarast möjligt uppsöka sjukhuset på lördagsmorgonen.

Ögonläkaren som hade jour fanns redan på plats för en annan patient, så väntan blev kort på undersökning. Och nu konstaterades det att glaskroppsavlossningen var ett faktum. Men, tack och lov, än så länge syntes inga skador på näthinnan. Det kändes bra, men ögondoktorerna säger alltid att om det blir en mörk gardin från något håll eller mer och intensiva blixtar då är det bara iväg till sjukhuset igen.

- Om du tycker att det förvärras på något sätt så finns vi här, sa läkaren tröstande i torsdags.

Och… usch ja… förvärrades gjorde det ju.

Tyvärr vet jag inte vad som kommer att ske den närmaste tiden. Jag har fått grumlingar som simmar förbi i synfältet och de kommer nog att bestå, men dessa är bagateller i sammanhanget. Och det blixtrar fortfarande då och då, vilket betyder att det drar i näthinnan, men huvudsaken är att glaskroppen inte drar hål i näthinnan igen, som i det högra ögat.
Tillvaron känns onekligen lite skakig just nu, åtminstone tills det gått en tid.

Ja, så är alltså läget. De senaste dagarna har datorn fått vila helt, jag har inte alls känt för att datorpyssla. Vilket inte är så konstigt.

Tankarna snurrar runt i huvudet – vad är det som händer med mina ögon och öron? Ja, i alla fall verkar höger öga och höger öra tackla av. Men vänsterögat skräms "bara". Än så länge.  :-/ 
Vad ska hända härnäst? Jag tycker det räcker nu. Och som alltid när jag gnäller tänker jag på dem som har det mycket värre. Men det kan inte hjälpas - för tillfället tycker jag lite synd om mig själv, känner mig inte alls vidare uppåt.

Det kan jag väl få?

Någon dag eller så?

Jag vill både kunna se och höra, åtminstone hjälpligt. Om det fortsätter så här kanske reserverna tar slut. Vi är ju bara utrustade med två ögon och två öron.

Här nedan länkar för den som vill läsa lite mer om glaskropps- och näthinneavlossning. Och kom ihåg, det är ovanligt att det blir riktigt allvarligt.

http://www.vardguiden.se/Sjukdomar-och-rad/Omraden/Sjukdomar-och-besvar/Glaskroppsavlossning/

http://www.1177.se/Norrbotten/Fakta-och-rad/Sjukdomar/Glaskroppsavlossning/

http://www.vardguiden.se/Sjukdomar-och-rad/Omraden/Sjukdomar-och-besvar/Nathinneavlossning/

Nu hoppas vi på en trevlig, bra och vacker september!