Igår, torsdag, var en mycket svart nyhetsdag i Norrbotten:
Två män i sextioårsåldern omkom i en svår arbetsplatsolycka på SSAB i Luleå. De höll på med underhållsarbete vid koksverket och skulle utifrån göra hål i en cistern som innehållit stenkolstjära, en restprodukt vid kokstillverkning. Cisternen var tömd på tjäran, men de restprodukter som fanns kvar vällde ut och dränkte männen.
---
En 29-årig kvinna som på morgonen var ute och gick med sin tremånaders baby i barnvagn blev påkörd av en sladdande bil. Babyn, med livshotande skador, fördes först till Umeå Universitetssjukhus och sedan vidare till Astrid Lindgrens barnsjukhus i Stockholm. Även mamman fick allvarliga skador och vårdas på sjukhus.
---
Åklagarna lämnade in åtalet mot den 22-årige man som misstänks för styckmordet i maj på en kvinna i Boden. Det omfattande utredningsmaterialet innehåller oerhört ruggiga detaljer.
Igår morse vaknade jag och fick se att säsongens första snöfall dels kommit alldeles för tidigt (enligt mig), dels lämnat vägar, gator och trottoarer förrädiskt halkiga. Irriterad småmuttrade jag över vädret. Tills lokalradion började rapportera om den ena hemska nyheten efter den andra.
Plötsligt fick för tidig snö, vanlig hösthalka och andra vardagliga ting sina rätta proportioner.
Ibland behöver vi påminnas om att det mesta vi förargas över bara är bagateller. Vi retar oss på saker som egentligen inte betyder ett enda dugg. Inte förrän vi drabbas av händelser som verkligen skakar om hela vår tillvaro inser vi hur mycket tid och energi vi slösat på oväsentligheter.
Varje dag lämnar människor sina hem för att fara till jobbet eller bara ta en promenad. Tack och lov återvänder de flesta hem välbehållna. Men några kommer aldrig hem igen. Och några kommer hem men är skadade för livet.
Så lite vi vet. Och tur är det.
Jag önskar att alla människor lämnade sina nära och kära med vänliga ord.
När jag var i tonåren (kanske 15-16 år) så minns jag, att jag en dag sa till mina föräldrar att man aldrig borde skiljas på morgonen utan att krama om varandra. Man vet aldrig vad som kan hända under dagen. Det kan vara sista gången man ses.
När jag 19 år ung flyttade hemifrån för att bli sambo så sa min mamma:
Somna aldrig osams.
Det var ett bra råd.
Var rädda om varandra i höstmörkret.
Det var mycket tråkiga saker som hände i vår stad.
SvaraRaderaOm morgondagen vet man ingenting, man får försöka göra det bästa av den dag man har.
Gunnel: Dagar med nyhetstorka är de bästa.
SvaraRaderaGårdagen är förbi. Morgondagen är osedd. Vi har IDAG.
Som den kloke amerikanen Dale Carnegie uttryckte det: Lev i dagtäta rum.
Jag läste för många år sedan en krönika som hette "Våra slarviga hejdå" (skriven av en kvinna, minns inte vad hon heter) som byggde på samma tema som ditt inlägg. Den där krönikan viskar i mitt bakhuvud för jämnan, och nu kom du och påminde. Jag försöker, ja, jag försöker verkligen att inte somna osams och säga hejdå på ett fint och varmt sätt varje morgon.
SvaraRaderaMira: Det är nog mänskligt att vi faller in i "slarviga hejdå". Vi tar så mycket för givet; att vi ska vakna friska varje morgon, att vi ska se våra kära igen på kvällen efter dagens arbete, att släktingar och vänner "alltid" ska svara när vi ringer upp eller öppnar när vi knackar på.
SvaraRaderaDu var/är en klok kvinna som tog till dig av den där krönikan. Bra! Det var säkert många som läste den - och sedan glömde den.