Förra veckan skulle jag uträtta ett bankärende. Jag satte mig lugnt ner och väntade på min tur.
Under tiden roade jag mig med att diskret glutta på de andra bankkunderna som kom och gick.
Först var jag den enda kunden, men efter bara någon minut kom det in en dam i övre medelåldern. Hon böjde knäna för att sätta sig på vänte-bänken och innan hennes rumpa ens fått sittplatskontakt så halade hon fram sin mobiltelefon och började intensivt och målmedvetet att klicka på den. Och därmed var damen helt bortkopplad från den verkliga världen.
Det gick en stund och in stegade så en man i fyrtioårsåldern. Medan hans rumpa var på väg ner mot den blå sittbänken trevade han i jackans innerficka. Och... taadaa! så hade även han en mobil i handen. Ett ivrigt mobil-smekande började. Liksom kvinnan sjönk mannen snabbt in i mobilkoma.
Det kom in fler kunder och om de inte redan talade i, eller pillrade på, sina mobiler så gjorde de det innan de ens satt sig.
Ungefär så här såg det ut på bänken på banken.
Och nu för tiden ser det ut så här överallt där människor vistas.
Snart börjar väl även våra husdjur att twittra och fejsbooka.
Har vi blivit helt beroende av våra mobiler? Måste vi vara uppkopplade och tillgängliga hela tiden? Måste vi kolla mejl, Facebook, Instagram, Twitter? Spela spel? Måste vi meddela omvärlden titt som tätt var vi befinner oss, vad vi äter, vilka kläder vi har på oss?
Kan vi inte sitta stilla i några minuter och bara andas, bara vara?
Varför låter vi nallarna/paddorna styra våra liv helt och hållet?
Nog är det lite sjukt.
Det börjar nästan vara så att vill man tala med någon så måste man göra det via mobilen även om man befinner sig i samma rum.
Jag förstår inte detta.
Vissa dagar har jag inte på datorn. Jag använder bara min mobil till nödvändiga samtal, har den inte kopplad till Internet. Jag är inte på Facebook, Instagram, Twitter. Jag spelar inte spel.
Jag sitter lugnt på banken, hos frissan och på andra "vänte-ställen" och håller händerna stilla i knäet.
Någon gång kan jag förstrött bläddra i en tidning, men oftast sitter jag bara overksam och betraktar omvärlden medan jag andas djupt och väntar på... vad jag nu väntar på.
Det är skönt - och behövligt - i vardagsbruset.
Albert, du kloke man, så rätt du hade!