Idag, 26 juni, har det gått exakt 1826 dagar, alltså fem år, sedan jag midsommardagen 2010 drabbades av plötslig dövhet, PD. (På engelska sudden deafness). Helt oväntat, oförklarligt och otroligt chockartat förlorade jag hörseln på mitt högra öra. "Processen" tog ungefär åtta timmar och sedan hörde jag inte ens 100 decibel, dB.
Mitt hörselorgan hade helt lagt av, hörseln var inte ens mätbar när audionomen testade det.
Plötslig dövhet slår till snabbt och oväntat, därav namnet. Och den kan tyvärr drabba vem som helst, när som helst och i vilken ålder som helst.
Mitt hörselorgan hade helt lagt av, hörseln var inte ens mätbar när audionomen testade det.
Plötslig dövhet slår till snabbt och oväntat, därav namnet. Och den kan tyvärr drabba vem som helst, när som helst och i vilken ålder som helst.
Jag fick inga förvarningar och jag har inte fått någon förklaring trots undersökningar och uppföljningar. För de allra flesta som får PD går det inte att få fram orsaken.
Fem år, 1826 dagar som "enhörad" är verkligen ingenting att fira. Livet blev definitivt både svårare, jobbigare och tråkigare. Men trots allt som händer i våra liv så går ju dagarna, månaderna, åren. Plötsligt gjorde min tillvaro en häftig och okontrollerad sladd och jag kämpar fortfarande, varje dag, med att försöka "kontrollera" den.
(Klicka bilderna för tydligare text.)
Det är konstaterat att min skada sitter längst in i örat, i snäckan, cochlea.
Här kan man se var i örat olika frekvenser (Hertz, Hz) uppfattas.
Bilden här ovan visar vad som brukar kallas "tal- eller hörselbananen".
Den enorma ljudkänslighet som blev följden av min PD är sannerligen en paradox. Jag hör mycket sämre men reagerar väldigt på ljud. Mest beroende på att alla ljud som mitt högeröra numera kan uppfatta blir helt förvrängda. Och de ligger precis på den frekvens där jag börjar uppfatta ljud som plågsamma, i båda öronen. Hörselskydd fungerar inte alls eftersom det blir någon slags rundgång som gör att allt låter ännu mer skrälligt och skärande.
Jo, detta är sk-tjobbigt!
Vill någon läsa mer om hur min plötsliga dövhet började och hur vägen hit har varit så klicka på etiketten Örat, från slutet på juni 2010 och framåt.
Under dessa fem år har det blivit något inlägg då och då när jag behövt "skriva av" mig.
Om man googlar på plötslig dövhet så kommer det upp nästan 11 000 träffar. Googlar man på sudden deafness får man 253 000.
Önskar er en solig och trevlig helg. Med lagom ljudnivå!
Jag visste inte att det fanns något som hette plötslig dövhet. Så hemskt det måste vara. För sådär en 8 år sedan fick jag influensa och som en biverkning av den blev jag döv på båda öronen. Enligt läkaren var det vanligt på dem som varit "öronbarn" som små. Det varade ca 2 veckor innan jag så småningom kunde uppfatta något och det var 2 hemska veckor. Jag har full förståelse för hur du känner, som dras med detta dagligen. Kram
SvaraRaderaPlötslig dövhet är okänd för de flesta. Det är ju inte den vanligaste av åkommor även om det är ett antal som drabbas varje år.
RaderaAtt bli döv på båda öronen av en influensa kan heller inte vara vanligt. Vilken hemsk situation. Hur tacklade du den? Just detta att inte veta hur det ska bli. Det är nästan det värsta. Jag minns hur skräckslagen jag var då att även vänsterörat skulle sluta fungera. Fortfarande känner jag en viss oro för det.
Så länge man har två fungerande ögon, öron, m.m. så finns ju ett i "reserv". En liten tröst i bedrövelsen, men nu har jag inget "reserv-öra" längre. En skrämmande tanke.
Så småningom lär man sig att acceptera det nya läget. Men gilla det? Aldrig!
Kram tillbaka!
Jag fattar inte att det gått hela 5 år sedan du förlorade hörseln på ena örat. En 5-årsdag som inte firas.
SvaraRaderaLätt som en plätt att hitta bättre firardagar.
RaderaMen så jobbigt. Minns ju att du skrivit om ditt öra via email men jag mindes inte att det kom helt plötsligt.
SvaraRaderaVilken chock! Min mamma hörde mycket dåligt när hon gick bort men det gick gradvis. Hon berättade att när hon fick sin första hörapparat och kom ut från Danderyds Sjukhus hörde hon fågelsången vilket hon inte gjort på flera år. Sedan blev det sämre och sämre allteftersom åren gick.
Har du tinnitus på det andra örat eller är det "bara" att ljuden blir jobbiga och förvrängda?
Att helt plötsligt inte höra på ett örat måste verkligen vara traumatiskt och framför allt när det går så fort.
Skickar dig en stor styrkekram!
Ja, det var verkligen en chock. Jag var oerhört ledsen och uppriven i början. Nu har jag hunnit vänja mig, men jag tänker på hur det ska bli när hörseln på vänsterörat börjar avta p.g.a. ålder.
RaderaJag har tinnitus i båda öronen; i vänster hör jag hela tiden pulsslagen och i det skadade högerörat brusar alltid ett "fläktsystem". Ju mer jag är i ljud desto högre blir "dum-örats" tinnitus. Det är som det protesterar vilt mot alla ljud. Förutom detta så känns det som om högra halvan av huvudet fylls med bomull och domnar bort när det varit lite extra ljudligt omkring mig. Tystnaden är guld värd. Eller i alla fall måttligt med ljud.
Jag som älskar musik saknar så forna tiders konsertbesök. :(
Kommer på mig själv med att tänka när jag ser något datum före 26 juni 2010: "Ja, det var när jag hörde normalt. Och inte var ljudkänslig."
Det har blivit ett före - och efter. En viss vemodig nostalgi. Men så kan det vara med mycket i våra liv.
Tack för styrkekramen! Och trevlig helg!
Att det redan gått så lång tid! Det är svårt att sätta sig in i hur det måste vara. Jag hör riktigt bra, men jag har märkt att jag är ganska ljudkänslig, blir otroligt stressad av om en tv eller radio står och skrålar. Likaså om det är 2 olika ljud som tv och radio samtidigt, det är ännu värre, det gör mig alldeles nervös! Min sambo verkar tycka att det är helt okej med 2 skrålande apparater med olika ljud, kanske det är hans öron det är fel på efter många år på fabrik? Ibland undrar man när en bil åker förbi, och hela bilen vibrerar av dunkande musik som hörs utifrån stängda bilfönster, genom våra nya 3-glasfönster i lägenheten, jag brukar tänka...stackars öron, hur ska de må när ungdomarna blir vuxna?
SvaraRaderaÅren rinner snabbt iväg. Alldeles för snabbt.
RaderaJag har också alltid varit ljudkänslig. Utom när jag i ungdomen lyssnade på Elvis. ;) Då var det mor och far som var ljudkänsliga. ;)
Flera ljudkällor på samma gång är jättejobbiga. Det ska vara en och en. Eller ingen. Jag har alltid radion på här hemma men bara den och med måttlig volym och aldrig med TV:n på samtidigt.
Jag brukar också fundera över dessa högljudda "musik-bilar" - hur klarar någon att sitta därinne i dunket? Hörselskadorna väntar runt hörnet...
Hej Annica, jag hittade din blogg från Kalles blogg om PD. Själv drabbades jag för snart fyra veckor sen. Hörseln på vänsterörat la av på någon minut. Trodde det var lock men morgonen efter var det kvar och jag mådde illa och var yr. Sökte hjälp genast och fick diagnos samma dag plus kortison. Återbesöket två veckor senare visade till min stora besvikelse ingen förbättring. Hör 80 decibel och bara bastoner. Nu tycker jag att jag hör lite mer men kanske bara inbillning. Får se vid återbesöket. Men funktionell hörsel på örar får jag aldrig tillbaka. Precis som du så tyckte jag det var väldigt chockartat och läskigt. Kämpar fortfarande med att acceptera. Är dessutoml livrädd att det ska hända något med mitt friska öra! Styrkekramar till dg dig. Eva
SvaraRaderaHej Eva, jag förstår verkligen hur du känner dig. När man drabbas av PD så blir man först totalt däckad av chocken. Och det är ofattbart att hörselbortfallet sker så snabbt - från helt hörande till halvt döv på minuter, timmar. Man kastas omedelbart in i dels den fysiska delen - hörselförlust, yrsel, illamående, m.m. - dels den psykiska som i mycket nästan är värre, i alla fall från början. Frågorna hopar sig:
RaderaHur ska jag tackla detta? Hur ska det bli? Varför hände detta? Vad finns det för hjälp att få? Blir skadan bestående? Är även det andra örat i riskzonen?
Ett litet tips: Det brukar dyka upp nya frågor hela tiden och jag började skriva upp dem allt eftersom för att inte glömma dem. Vid besök hos öronläkaren, audionomen, m.fl. så hade jag alltid en lapp med mig full med frågor. Man behöver svar, speciellt i början av traumat. Ibland fanns inga svar, men det kändes ändå bra att jag ställt frågan. Och så småningom kanske svaret finns där, endera från vårdgivarna eller att du själv hittar det.
Jag är fortfarande vettskrämd över att något ska hända med mitt hörande öra. Det känns verkligen läskigt att veta att man inte har något "reserv-öra" längre. Och när man blir äldre så är det ju dessutom vanligt att hörseln normalt blir sämre.
Jag önskar att jag kunde ge dig tröst och säga att allt kommer att bli bra. Men det är inte riktigt sant. Du kommer att - till viss del - vänja dig vid hörselbortfallet och det blir en del av din vardag. Men blir det bestående (vilket du tydligen har fått besked om) så blir det många omställningar. Mycket har det förstås att göra med hur din livssituation ser ut vad gäller familj, arbete, fritid, o.s.v.
Om du känner för att "skriv-prata" med mig så får du gärna sända ett mejl under e-postadressen du hittar i bloggens högerspalt. Ibland kan det kännas bra att dela oro och erfarenheter med någon som är i samma situation. Så är det ju alltid, vad det än gäller.
Jag håller tummarna hårt för dig och ditt strejkande öra. Ge dig själv tid, mycket tid, att landa i denna nya livssituation. Det bästa man kan ha är en lugn, trygg och förstående omgivning. Det är så viktigt.
Varma hälsningar och sympatikramar till dig! Blir glad om du hör av dig igen.
Hej Annica! Tack för ditt svar! Du beskriver precis det jag känner. Jag behöver absolut prat/skriva av mig så jag kommer att maila dig inom de kommande dagarna. Skönt med någon som förstår! Kram Eva
SvaraRadera