.: februari 2020

söndag 23 februari 2020

fredag 21 februari 2020

I mina sena tonår hade jag under en tid besvär med eksem på händerna. Jag tålde t.ex. inte damm och att baka var inte alls lyckat eftersom mjöl förvärrade utslagen. Jag testade alla möjliga salvor och krämer för att lindra men det var ingenting som riktigt hjälpte.

Av en händelse råkade jag köpa en handkräm som hette "Fem Fingrar" av märket Catzy. Efter några dagar kunde jag lyckligt konstatera att mitt eksem blivit mycket bättre.

Glad och tacksam skrev jag ett brev till företaget Catzy och berättade att deras handkräm hade hjälpt till att läka mina irriterade händer.

Jag skrev också att jag alltid tyckt att när något är rätt och bra så bör man framföra det, precis som man, med rätta, klagar när något är fel eller dåligt.

(Tyvärr verkar det ju vara så att vi människor oftare är mer benägna att påtala det som är negativt än det som är positivt.)

Hur som helst, jag postade brevet — och glömde sedan bort det.

Så ... döm om min förvåning när jag efter ett par veckor hittade en avi i brevlådan om att jag hade ett paket att hämta på postkontoret. Och paketets avsändare var Catzy!

(Jo, på den tiden fanns Posten — och den fungerade!)

När jag öppnade paketet blev jag ännu mer överraskad: Inuti låg nämligen ett trevligt brev och fem burkar med handkrämen "Fem Fingrar". Plus en stor Catzy-katt i något slags skumgummi-material.

Med detta ville Catzy tacka mig för att jag tagit mig tid att skriva och berätta om mina goda erfarenheter av deras kräm.

Snyggt gjort av företaget! Som nog inte finns längre.
(Jag skrev givetvis ett nytt brev till firman och tackade för gåvan.)

— Man kanske skulle skriva ett brev till Sveriges Riksbank och tacka för att de har så vackra tusenkronorssedlar, sade jag skrattande till mina föräldrar.

Ungefär så här kan krämburken sett ut, om jag minns rätt.

Loggan hittade jag på nätet efter lite sökande.

fredag 14 februari 2020

TILL ALLA HJÄRTAN

torsdag 13 februari 2020

MITT HJÄRTAS DAG

Idag, den trettonde februari, är det exakt ett år sedan jag fick hjärtinfarkten.

ETT ÅR. Jag kan inte fatta det.

Men jag tog ju inte kontakt med sjukvården förrän den femtonde.

Och då fick jag bannor av läkarna. Men ...

HJÄRTINFARKT

... är inte precis den första tanken som far genom skallen när man känner sig vissen.

Även om jag till slut, alltså efter två dagar, började misstänka att det kunde vara något med hjärtat.

När jag lade ihop värk i vänster arm, molande känsla vänster sida i munnen, förfärligt illamående och en förlamande trötthet så klarnade bilden — och diagnosen.

Efter ballongvidgning av flera kärl, insatta stentar och sex dagar på sjukhuset blev jag utskriven.

Under året som gått har jag mått både skapligt och dåligt.

Vissa dagar är måendet bättre och andra är det sämre.

Riktigt bra är det dessvärre aldrig nu eftersom jag i samband med hjärtinfarkten fick konstant förmaksflimmer. Tidigare hade jag ju det bara då och då och man kunde häva det.

Tyvärr verkar det inte vara möjligt nu.

Detta eviga flimrande är jobbigt. Det tar på mig.

Och det klart att hjärtat självt inte heller mår bra av det.

Sedan i höstas har jag mått si-så-där och de senaste veckorna har jag — till och från — känt av alla de symptom jag hade när infarkten slog till.

Flera dagar har jag varit på vippen att fara till lasarettet men jag skjuter upp det och hoppas att "mosigheten" ska gå över eller i alla fall mildras lite till nästa timme. Eller nästa dag.
Och jag lever ju än. Tror jag. (Okej då, allting är ju relativt.)

Jag är faktiskt så less på allt som har med sjukdomar, sjukhus, vårdcentraler, läkare, provtagningar och mediciner att göra att jag bara vill strunta i alltihop. Bara låta naturen ha sin gång.

Det har varit lite för mycket ett tag. Och inte bara hjärtbesvären.

Ja, nu gnäller jag av mig. Igen.

Men också ger en förklaring till att jag inte alltid är så aktiv i bloggosfären.

Ganska ofta känner jag inte ens lust att slå på datorn, och än mindre att blogga, svara på kommentarer eller kommentera hos andra.

Kort sagt, jag har inte så mycket gnista nu.

Jag önskar så att jag hade det och jag försöker verkligen att göra NÅGOT nyttigt och vettigt varje dag men ofta så orkar jag knappt det. Jag får tvinga mig till att göra det nödvändigaste.
Och datorn och andra tidsfördriv är inte prio ett. Vanliga vardagssysslor måste gå först.
Men det är förstås extra roligt när jag även klarar av att göra något trevligt.
De dagarna/stunderna glittrar och glimmar som diamanter.
Det finns sådana dagar, men inte är livet som förr.

Ingenting är som förr.

T.ex. blir jag fortare irriterad numera och tålamodet är kortare.

Kanske har det också med åldern att göra; man har inte all tid i världen längre.

Framtiden krymper med en väldig fart så det vill till att inte slösa med den.

Ja, och just därför så borde man egentligen bara göra roliga saker.

Hihi, jag funderar på om jag skulle ge bort dammsugaren ... och golvmoppen!?