TANKAR I TUFFA TIDER

 

I helgen minns vi våra nära och kära som fattas oss.

Vi tänder ljus på deras gravar och tänker på dem med saknad, längtan och vemod.

I år, på grund av covid-19, är det extra många som förlorat älskade familjemedlemmar.

Och av dem som klarat sig är det en stor grupp som tappert kämpar för att åter få till en vanlig vardag. Vägen tillbaka har visat sig vara oerhört tung, jobbig och till och med oviss för många.

Detta eländiga virus har verkligen satt oförglömliga spår både i människor och samhällen, världen över. Livet kommer aldrig att bli sig riktigt likt igen.

Låt oss hoppas att vi lär oss något av det vi är med om nu. Under detta år, och säkert några år framåt, lever vi i det som inom en snar framtid kommer att uppta massor av sidor i historieböckerna.

Coronapandemin år 2020.

Vi bör nog dra ner på mycket av nöjesresandet. Det är faktiskt inte nödvändigt att flaxa iväg utomlands flera gånger per år. Vi dör inte av att ta det lugnt och stanna hemmavid ett par år. Världen finns kvar, (förhoppningsvis!) och både den och vi mår bara bra av att ta en paus och hämta andan.

Allt resande, både för nöjes skull och i jobbet, har gått till överdrift.

Det verkar som om det enda som är viktigt numera är hur ofta och hur långt bort vi kan kvista iväg. 

Pandemin har ju visat att det till och med går riktigt bra att arbeta hemifrån och att alla jobbresor med allehanda möten, ofta bara någon timme långa, inte nödvändigtvis måste ske IRL.

Det verkar fungera rätt bra ändå.

Tänk om det blir så, när vi har facit i hand, att det här skitviruset var vad vi och Tellus behövde. Att det var det som räddade oss från att gå under p.g.a. mänsklig dårskap. Man kan ju inte precis påstå att människan alltid har varit den klokaste varelsen här på jorden.

Världshistorien vittnar alltför ofta om motsatsen.

Här sitter jag, en gammal tant i gungstolen och funderar över livet.

Och över allt hemskt som händer.

Det gjorde jag även i januari 2017.

Bl.a. så skrev jag så här:

¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤

Jag har skrivit det förr men jag skriver det igen.

VÄRLDEN ÄR GALEN!

Hur ska detta sluta?

Jag börjar tro att det måste hända något fullständigt fasansfullt, världskrig, total miljökatastrof eller okontrollerad farsot för att dårarna ska besinna sig. Ett slags syndafall, ett reningsbad.

Ja, jag vet att jag låter som en riktig pessimist och domedagspredikant men i dessa dagar ser jag inte ljust på framtiden. Det mesta ter sig otryggt, skrämmande och hemskt.

Och så har vi dessutom snart Trump i Vita Huset. Han ensam ger mig skrämselhicka.

Hans kompis i öst har samma effekt.

¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤

Är det överhuvudtaget någonting som blivit bättre sedan jag skrev ovanstående?

Det är fortfarande lika mycket våld.

Det skjuts, det knivhuggs, det våldtas, det sprängs, det misshandlas.

Och dessutom, den okontrollerade farsoten är nu över oss.

Lägg därtill att om några dagar är risken stor att Trump får fortsätta med sin cirkus i Vita Huset.

I fyra år till!

Och Trump-kollegan i öst har ju sett till att abonnera på sitt jobb så honom får vi också dras med.

Bevare oss väl!

Ja, världen ÄR galen!

Dessvärre är det inte så mycket vi kan göra åt allt detta.

Men nu, med en ökande virusspridning, så finns det i alla fall något vi kan, bör och måste göra. 

Vi måste vara rädda om oss själva och varandra.

Vara försiktiga, i alla sammanhang.

Och så, försöka se positivt på framtiden.

Men efter den här negativt bloggande gungstols-tantens inlägg så är det väl mer troligt att ni bara lägger er ner och drar något gammalt över er.

Ha en så skön och fridfull helg som möjligt!

Tänk på att ju närmare botten vi är ... desto längre är det upp till ytan.

Nej, nej, det var ju inte så jag skulle skriva!

Jag menade förstås att när vi väl når botten så finns bara en väg att ta — UPPÅT!

Så ska det vara!

😉

INSNÖAT

"Och det har snöat, ja, som det snöat, nu kommer vintern, usch ja!"

För att travestera den gamla barnvisan av Felix Körling.

(Dålig) bild från söndag kväll.

Tala om att Kung Bore gjorde en hejdundrande entré under söndagen.

Han kom inklampande med massor av snö och starka vindar i bagaget.

Det besöket var för tidigt och för brutalt.

Han kunde väl ha smugit sig på, lite fint och försynt.

Nej då, den gubben visar gärna sina sämsta sidor.

Nu är man riktigt insnöad. Alltså mer än vanligt.

Söt snövovve!

(Fin bild från Pixabay.)

Må vecka 43 bli så bra som möjligt.

UPPDATERING

Måndag morgon

I dagsljus är utsikten alldeles för snöig.

Ljuspunkterna = balkongens ljusslinga var tvungen att spegla sig.

PÅ BLOGGEN KAN MAN TRÄFFAS

I dessa tider är det för väl att man har ett hem man älskar och trivs i. Är man dessutom en riktig hemmakatt sedan födseln så lider man inte alls av att leva livet hemmavid.

Jag har aldrig tråkigt när jag är hemma.

Men visst skulle det vara trevligt att ha lite besök då och då.

Tyvärr är det inte läge att bjuda hem vänner just nu.

Men här på bloggen är det förstås fritt fram.

Alltså, välkommen hem till mig.

Ovanstående är inte helt sant. Sedan länge kan det ju faktiskt vara precis tvärtom.

(Skylt jag målade för många år sedan,)

Men detta är alldeles sant!

Ha en skön och mysig söndag!

Här har meteorologerna hotat med snö och kanske trafiksvårigheter. Hoppas de har fel.

Det har ju hänt förr ... 

(VECKANS) MÅNADENS PÅSE NÖTTER — STRUL

Vad är det som händer? Nu är det dags att skärpa sig, över fyra veckor sedan jag skrev senast. Men det har varit en strulig tid — på många sätt — och den är inte över än. Tyvärr.

Nåväl, här kommer nu ett mycket lååångt inlägg.

Jag har tidigare nämnt att min bostadsrättsförening hade beslutat att byta ut termostaterna på alla element i alla rum, i alla lägenheter. Arbetet påbörjades under försommaren och eftersom hantverkarna även behövde komma åt rör som går genom mitt förråd för att bl.a. byta rörens isolering (gamla isoleringen innehöll asbest) så var man tvungen att tömma och sanera utrymmet.

Tyvärr hade man inte något reservförråd att erbjuda mig nära till (dåligt!) så alla mina ägodelar måste flyttas från föreningens område. Den 5 juni hämtades grejerna (utan min inblandning — coronatider och trångt utrymme!) av en flyttfirma och kördes iväg 6-7 km till ett industriområde för magasinering.

Där skulle de vara under ungefär en månad.

Så sa man då.

Den tidsplanen sprack med råge.

Vilket jag genast förstod att den skulle göra. Det var ju semestertider i faggorna.

Den 25 september (!) fick jag tillbaka mina grejer!

Alltså var jag utan förråd i 3 månader och 20 dagar. 

Trots att det drog ut på tiden så har jag väntat lugnt och tålmodigt.

Hela underhållsjobbet skulle vara färdigt den 4 september.

Så sa man, efter semestern. Det kom t.o.m. ett papper om det.

Jo, pyttsan! Det blev väl, någorlunda, klart ungefär en månad senare.

 Fredagen den 2 oktober, var VVS-killen hit igen (för vilken gång i ordningen, dock samma trevliga kille varje gång, tack och lov!) och monterade in ett nytt element i köket.

En lördagskväll upptäckte jag nämligen (som tur var!) att det gamla läckte.

Inget stort läckage — jag behövde ingen livboj vid matlagningsbestyren — men ändå, elementet måste bytas. Det skulle ju knappast "självläka". 😀

Trasigt element, i och för sig inte så konstigt, husen byggdes i början av 1960-talet.

Och nu har hela värmesystemet varit tömt på vatten hela sommaren.

Inte bra att det kommer in syre, då bildas ju lätt rost.

(Klickbara bilder.)

I coronatider har det känts allt annat än bra att okända människor ska vandra ut och in i alla rum, även om jag krävt "munskydd på" under alla gånger man varit här. Det rekommenderade smittskyddsläkaren när jag kontaktade honom i somras. Han sa att man även borde bära visir men så blev det inte.

 Nåväl, nu är det, hoppas jag, äntligen slut på besök av hantverkare för lång tid framöver.

Men strulet är inte över för det.

Den senaste tiden har jag känt mig lite extra vinglig, balansen är inte riktigt okej. Vilket gjorde att jag för ett par veckor sedan ramlade omkull i sovrummet och inte höll på att ta mig upp. Det tog mig säkert 15-20 minuter att komma på benen igen.

Jag skulle ta på mig långbyxorna och tänkte kaxigt att jag som vanligt skulle klara det på samma sätt som jag alltid gjort, d.v.s. genom att leka tupp och stå på ett ben i taget.

Det var inte det smartaste jag gjort på senare tid, kan jag meddela. Gamla, yrsliga tanter ska sitta ner när de klär sig. Jag har aldrig tidigare varit med om att kroppen så totalt ignorerat mina order. För jag har ju trillat förr. (Uschlig nacke och dito axlar kan ge väldig yrsel.) Ändå var jag yngre då. Och några kilo lättare. Och inte hade jag konstant förmaksflimmer heller. Och det var även före min hjärtinfarkt.

Och mitt högra öra fungerade också. (Just det, balansorganet!)

Ja, vid mina tidigare vurpor var ALLT bättre.

Gissa om jag var enormt tacksam att jag inte bröt något när jag damp i golvet. Men svanskotan fick sig en rejäl smäll och hela kroppen har känts torktumlad.

Det var i den här vevan mina grejer återbördades till förrådet. Men, det var inte alls läge då att gå i trappor och besöka mina saknade pryttlar. När jag efter en tid väl kom mig ner till dem blev jag dock alldeles förskräckt — mina saker var bara inskyfflade utan minsta ordning och reda. Två dörrar från lägenheten som förvaras därnere har alltid haft kilar under sig, alltså varit lite upphöjda från golvet. Nu står de direkt på betonggolvet. Liksom ALLA kartonger. Pappkartonger ska aldrig stå direkt på betonggolv eftersom kartongen kan dra åt sig fukt.

På de hyllor som finns i förrådet stod/står några plastkassar, en reststump från golvmattan i köket och några bitar frigolit. Dessa ting hade trivs bra på golvet.

Den för tillfället tomma klädställningen tronar högst uppe på en skyskrapa med kartonger och tre resväskor. Sparken har flyttfolket trasslat in och lutat mot de nyisolerade rören. Sparken stod förr till höger om rören, lutad med medarna upp mot väggen och tog därmed minimal plats.

Det värsta nu är att jag inte själv orkar ta tag i detta. Men något måste ju göras. Så där kan det inte vara. Jag undrar verkligen vad det är för amatörmässiga klantskallar som flytt- och magasineringsfirman anställt. De borde få sparken! Nej, nej, inte DEN sparken, inte mitt vinterfordon!

Och det är inte jag som har lejt amatörerna, det är brf-styrelsen som skött de kontakterna.

Kanske därav resultatet ...

Ja, det har varit en jobbig tid och för allt detta tjafs har jag fått ett hyresavdrag för oktober på 40 svenska kronor. (Engångsbelopp, står det på hyresavin.) När jag ringde upp föreningens ordförande sa hon att jag skulle få 4 gånger 40 kronor men om jag förstod henne rätt så blir det tydligen 40 kr första månaden i varje kvartal. Alltså inte hela den enorma summan 160 kr på en gång.

Till saken hör att denna bostadsrättsförening har mycket bra ekonomi.

Och det tror väl jag det, när man inte gör rätt för sig gentemot medlemmarna.

Beloppet 40 kr har man visst kommit fram till för att det är vad lägenhetens förråd beräknas ”kosta” per månad. Enligt uppgift så hyrs de extraförråd som finns ut för 40 kr/mån. (De är säkert rör-fria!)

Men det är en väldig skillnad på att bara hyra ett förråd — och att inte kunna använda sitt eget på nära FYRA MÅNADER för att bostadsrättsföreningen behöver det för diverse underhållsarbeten. Jag ska således sponsra brf:en och inte ha ett öre för det krångel och omak jag haft. Alltså, man häpnar. Jag har talat med HSB:s kontor här i stan, men där kan man inte göra så mycket eftersom varje brf-styrelse beslutar för just sin förening. Men HSB-personen jag talade med tyckte jag hade vettiga synpunkter och även att det var märkligt att inte hela den futtiga ersättningen betalades ut direkt.

Jag fick rådet att eventuellt koppla in hyresnämnden, och andra har tyckt att morgontidningarna här kunde tipsas, men det känns jobbigt. Jag vill bara ha slut på strulet och få lugn och ro. Jag struntar fullständigt i pengarna, de kan behålla dem, men jag tycker det är så fruktansvärt oförskämt hur föreningen behandlar sina lägenhetsägare/hyresgäster. I alla fall vissa av dem?

Jag föreslog att föreningen, som en god gest, kunde betala arbetskostnaden för byte av min trötta kökskran (jag skulle betala själva kranen), när rörmokaren ändå var här för att byta kökselementet, men det passade inte.

— Nej, kranbyten får man stå för själv, upplyste fru ordförande snorkigt. Och fortsatte:

— Nu kommer vi inte längre.

Syns det att det osar om mina ord? Jag förstår det. Det är länge sedan jag kände mig så här ilsken!

Och det beror på att jag aldrig tidigare har blivit så orättvist behandlad.

Alla säger till mig: Stå på dig! Ge dig inte!

Men det verkar bara vara bortkastad energi.

Oförstånd är svårt att bemöta.

Allt det här tramset har gjort att blogginspirationen legat på noll. Tillsammans med pandemi, ohälsa och annat har det varit en skräpvår, en skräpsommar och en riktig skräphöst.

Ja, helt enkelt ett SKRÄPÅR! Jag borde ha hoppat över 2020. 

Som sagt, länge sedan jag skrev men nu blev det ett väldigt långt epos istället. Alldeles för långt! Om någon orkat läsa ända hit så sänder jag en symbolisk tapperhetsmedalj. I största storleken.