EN FEBRIG VECKA

I det här hemmet är det hostigt, snuvigt, febrigt.

Hela vecka 46 har varit en enda lång radda av rinnsnuva, intensivt kraxande. uschlig sömn, dålig matlust och en hjärna (i alla fall delvis) fylld av något oidentifierbart mos.

(Den dåliga matlusten visar sig på vågen, minus tre kilo, drygt, på en vecka. Toppen! Tyvärr blir väl den glädjen kortvarig när matlusten återvänder.)                 

Skönt med en värmande filt och het dryck när man är frusen.

😉

Hm, undrar vilken man ska välja.

Men faktiskt har jag inte svalt en endaste tablett eller hostmedicindroppe under den här veckan.

Jag tror inte de gör några underverk.

Dessutom äter jag redan så många mediciner som jag bara MÅSTE ta, bl.a. för hjärtat.

Hela veckan har jag försökt klura ut hur i all världen jag kunde bli sjuk eftersom jag inte träffat en enda människa och t.o.m. bär munskydd och handskar när jag går ut med soporna sent på kvällen för att inte möta någon i trappan.

Den extra försiktigheten beror ju på att jag är totalt ovaccinerad både mot covid (p.g.a. hälsoorsaker) och, än så länge, även säsongsinfluensan. Det vaccinet tänker jag ta men då måste det till hembesök för att ge mig sprutan.

Och då blir jag väl smittad av någon ny variant av vad det nu är jag har.

Jag vet inte om jag har en vanlig förkylning, säsongsinfluensa eller covid. Men knappast covid.

Allt började med rethosta och rinnsnuva. Inget halsont, ingen huvudvärk eller värk i kroppen.

"Bara" hosta, snuva och feber.

Hur som helst så kan man tydligen bli smittad av virus trots alla försiktighetsåtgärder.

Nära och kära fattar inte heller hur jag kunnat få eländet.

— Detta är ett jättemysterium. Om DU kan bli smittad då hjälper det ju inte ens att leva eremitliv.

Men just eremittillvaron gör förstås att mitt immunförsvar har tagit en något tidig pension.

Antagligen kommer jag att vara som en virus- och bacillmagnet resten av min jordevandring.

Min ork har ju varit mycket begränsad efter hjärtinfarkten 2019.

Och det efterföljande konstanta förmaksflimret.

Det känns jobbigt när man orkar allt mindre.

Den här veckan har stulit ytterligare kraft. Med bortåt 39 graders feber på morgonen är det en liten prestation i sig att bara komma ur sängen.

Eller fåtöljen där jag slumrar till och från för att slippa hosta hela tiden.

Kraxet blir ju alltid värre när man ligger.

Jag minns hur mina ständigt återkommande luftrörskatarrer slet i mig som barn.

Kan fortfarande känna hur penicillintabletter smakar med lingonsylt.

Det var "dieten" flera gånger per år.

Jag kommer också ihåg när jag i 23-årsåldern fick en besvärlig lunginflammation med långvarig hög feber och jag till och med hostade av ett revben,

Usch, vad sjuk jag var då.

Så inte undra på om den gamla tanten nu är lite extra tilltufsad.

Inte ens datorn har lockat.

Jag hoppas att det värsta ändå snart ska vara över.

Alla trevliga krya-på-dig-tankar är välkomna.

😃

Ha en fin söndag.

Hoppas att ni söderöver inte blivit alldeles insnöade av ovädret.

Nyheterna har rapporterat om ansenliga mängder av det vita.

Här vid kusten i norr är det bara lite vitpudrat, mest rimfrost.

Och nästa helg är det första advent.

Vart tar tiden vägen?

Det är snabb omsättning på dagarna.

Är det bara jag som inte riktigt hänger med?