DAGS ATT PACKA

Om två dagar packar vi ihop det här året, 2022.

Och skickar det vidare in i evighetens glömska.

Antagligen kommer det inte att vara speciellt saknat.

Naturligtvis har det funnits bra stunder och dagar även under detta år, men nog har det mest varit eländes elände.

Först och främst för ryssputtes krig i Ukraina. Att helt besinningslöst lägga ett grannland i ruiner och på grymmaste sätt döda och terrorisera dess befolkning är inget annat än vanvett. Att starta ett alldeles onödigt och meningslöst krig är det absolut värsta och sjukaste en ledare kan göra.

Galenskapen drabbar inte endast det angripna landet, det drabbar även det angripande landet.

Där skickas massor av unga män i döden för en maktgalen presidents skull och landets ekonomi körs i botten. Fruktansvärt.

På alla nivåer blir prislappen enorm. Pengar som borde ha använts på vettigt sätt.

Och det är alltid folket som får betala.

Detta år i sanning ett år som de flesta av oss vill förpassa långt in i evighetens mörkaste skrubb.

Pandemier, hemska prisökningar på mat, el, bränsle, boende, ja, inflationen rusar.

Kriserna står som spön i backen; klimatet, miljön, vården, företag går i konkurs.

Kan någon säga var det INTE är kris?

Och hittills i år, i den före detta idyllen Sverige, 62 skjutna människor.

Sverige vadar i en blodig mordepidemi. Som kostar massor av sorg, och pengar.

Jodå, jag har skrivit om det här många gånger.

Men man blir faktiskt allt från förtvivlad och förskräckt till förvånad och förbannad.

Inte så mycket för min egen skull, jag har det bra (frånsett ett knasigt hjärta) men jag tänker på unga människor som har hela livet framför sig. Hur tacklar de allt elände?

Det kan inte kännas vidare hoppfullt just nu.

Kriser och elände har alltid funnits genom alla tider, men i vår tid har vi gjort oss så fruktansvärt sårbara. Det behövs ju egentligen "bara" ett längre elavbrott så är kaoset här.

Det borde göra politiker och makthavare väldigt nervösa och nagelbitande.

Men de verkar inte fatta, de tassar bara vidare i ullstrumporna.

Eller snarare, i sina Gucci och Prada.

Nu lämnar jag de stora kriserna och ägnar mig åt en liten — att fundera ut vad lunchen ska bestå av.

Varför har jag inte en PK? Alltså en personlig kock.

Det vore mumma, det!

Trevlig torsdag!