onsdag 1 mars 2017

GRÄDDKAOS, NÖTPÅSE OCH BILDGÅTANS LÖSNING

Igår var det fettisdagen. Av tradition ska man då äta semlor.
Förr, när jag var ung och rask, bakade jag alltid mina semmelbullar själv.
Men nu när jag är gammal och trött så köper jag dem.
Köpesbullarna finns både runda och avlånga. De senare ser ut som korvbröd. Men smakar godare.

 Igår kväll skulle jag njuta av en avlång semla framför TVn.
Jag rev mandelmassan, tillsatte lite vatten, smaksatte med en aning bittermandelolja och rörde ihop. 
Sedan skulle jag vispa grädden.
Trots att jag höll i handtaget till "vispkannan" så började den wobbla på ett märkligt sätt.
I pur förvåning drog jag upp vispen. Men utan att först slå av den!!!
Hur korkad får man vara? Egentligen?

Resultatet av "korkigheten" kan ni se på bilderna här ovan och under.
Plötsligt hade halva köket (och min jumper) förvandlats till ett paradis för Maja Gräddnos.
Ni observerar väl (ovanför vispen) den trådlösa telefonen som just då råkade ligga på diskbänken.
Kaffebryggaren, vattenvärmaren, telefonen, TV-tidningen och spisen (till vänster utanför bild) såg ut som en storm med klibbsnö dragit genom halva köket.
Notera också den vackra halvmåneformade dekorationen av grädde som brer ut sig från knivstället mot diskbänkskanten.
Gräddfläckarna fanns överallt både på golv och matta.
Det tog mig nästan en och en halv timme att städa upp det flottiga gräddkaos-eländet.
Och märk väl, i den tiden är inte jumper-tvätten inräknad.
Nåväl, det blev ju lite mindre grädde att frossa i sig.
Inget ont som inte har något gott med sig.

Men ändå så har jag, grädd-vandalen, absolut kvalificerat mig för ...
Och nu över till något helt annat.
Nämligen svaret på gårdagens bildgåta.
Kan ni ana nu vad det är? Ser ni texten på sidorna?
Bottenskyla av apelsindryck i en 1,5 liters PET-flaska, rakt uppifrån.
Det blir så vackert blommönster i botten på dessa flaskor just innan man dricker upp sista slurken.
Kolla själva!

tisdag 28 februari 2017

VARDAGENS MYSTIK

Idag blir det ett kort och lite "mystiskt" inlägg.
(Klickbara bilder.) 
Kan ni gissa vad ovanstående bild föreställer?
Medan ni funderar så tar vi en titt på ett reklamblad.
Vad nu då? 29/2 ... Ö&B har tydligen fått för sig att 2017 är ett skottår.
Vore det så borde man kanske ge sig ut på friarstråt ...
Njae, det tål att tänka på. Noga.

lördag 25 februari 2017

BLANDAD BLOGG

Efter 3-4 dagars "till-och-från-snöande" (mest till!) så lyser äntligen solen. Den mulna, vitflurriga och konturlösa miljön utanför fönstret har plötsligt fått liv. Skuggor, dagrar, skarpa linjer och färger skapar kontraster och gör att utsikten blivit tredimensionell. Alla sinnen njuter.
I måndags var jag på ultraljudsundersökningen av hjärtat.
Bara ett par dagar senare fick jag läkarutlåtandet per brev. 
Hjärtat fungerar normalt (förutom flimret, förstås), men alltså ingen hjärtsvikt.
HURRA!
Bästa och roligaste beskedet på lääänge!
Om nu bara flims-flamsandet (och vibrationerna!) kunde upphöra så skulle jag bli överlycklig.
Då hade jag en anledning att använda näsduken med Brysselspets som jag fick av min moster när jag var i tonåren. Den överräcktes med orden:
— Den får bara användas till glädjetårar!
Efter alla dessa år är den fortfarande oanvänd.
Nej, nej, det är inte alls så tragiskt som det låter.
Under årens lopp har jag ofta skrattat så tårarna runnit men det har varit skratt-tårar.
Skratt-tårar är inte nödvändigtvis samma som glädjetårar.
De gånger glädjetårarna runnit har inte näsduken varit tillgänglig.

Så här ser näsduken ut.
Svagt gul med vackert spetsdekorerat hörn.
(Alla bilder är klickbara.)
Header-rubrik på min andra blogg.

Jag gillar ju att pyssla och syssla med olika saker, men under en lång tid har inte mitt pysslande varit prio ett. Dock, sedan några månader tillbaka känner jag att pyssel-lusten tilltagit. Jag har näthandlat både färg (mycket av den gamla hade torkat) och annat kul.
I veckan fick jag två paket, ett från Panduro (det andra på kort tid) och ett från Skapamer med varor som ska bli väldigt roliga att använda.
Det är första gången jag handlat hos Skapamer men det kommer säkert att bli fler.
Kul grejor — och snabbare leverans har jag aldrig varit med om! Beställde tisdag och fick paketet (hem till min brevlåda/postbox, tack Postnord!) i torsdags. Toppen!

Om jag lyckas åstadkomma något värt att visa så lägger jag upp det på Pyssel och Pinaler-bloggen.
Här nedan ett par exempel på vad jag målat tidigare, en tröja med älsklingsblommorna och en snurrplatta i trä. Ja, jag har visat dem förr.
Det var min lördagsblandning.
Ha en riktigt skön helg!

torsdag 16 februari 2017

POSTNORD BLIR POSTNÖRD

Varning för lååångt inlägg!
OBS!
Idag, 17 februari, har jag lagt till en uppdatering längst ner!
... går till
Förra måndagen anlände ett, av mig, efterlängtat paket till Postnords utlämningsställe (Coop-butiken) i min närhet. Jag hade tänkt hämta det under tisdagen men just den tisdagsmorgonen bestämde sig ena nattduksbordet för att "attackera" mig så illa att pakethämtning var omöjlig.
På onsdagen (8/2) ringde jag Postnord för att höra om jag kunde få paketet utkört till min adress. För övrigt en sträcka på ca 200 meter.
Jovisst, det skulle gå bra. Under torsdagen (9/2) skulle paketet köras ut — till en kostnad av 275 SEK. Det lät ju dyrt men det kunde inte hjälpas. Jag ville få hem paketet. Killen jag talade med kunde inte ge något som helst besked om NÄR på dagen leveransen kunde ske.
Inte ens om den skulle bli på för- eller eftermiddagen.
— Men kan chauffören ringa en stund innan han kommer? undrade jag.
— Jag skriver det, men jag kan tyvärr inte lova att han gör det, blev svaret.

Torsdagen kom, klockan började så småningom närma sig 16-tiden men inget paket hade dykt upp.
Fylld av onda aningar ringde jag Postnord för att kolla läget. Snart var ju arbetsdagen slut.
Precis som när jag ringde dagen före så krävdes det en massa knapptryckande på telefonen för att komma till rätt person. Flera gånger fick jag uppge kollinumret för att sedan återigen kopplas vidare och allt började om igen. Onödigt krångligt.

Till slut kunde en ung tjej ge beskedet att Postnord missat att hämta upp mitt paket — trots att beställningen fanns där. Tjejen bad om ursäkt flera gånger.
Jag misstänker att det är vad hon får göra dagarna i ända. Ursäktandet finns säkert med i hennes arbetsbeskrivning. Stackars människa!
— Men du får paketet under måndagen (13/2), sa hon tröstande.
— På måndag??? Jag ska ha paketet i morgon, fredag! sa jag irriterat.
— Nej, det går tyvärr inte, då har vi andra utkörningar.
— Så du menar att det är okej att jag först fått vänta hela den här torsdagen, sedan ska jag vänta ytterligare tre dagar och inte veta vilken tid ni kommer på måndag heller. Rätt vad det är så får jag vänta förgäves då också. Och dessutom ska jag betala 275 kronor! Det är ju faktiskt Postnord som klantat sig. Det är bedrövligt med Posten numera. Servicen blir sämre och sämre samtidigt som priset för alla era tjänster blir dyrare och dyrare.

— Tråkigt att du tycker så. Men du behöver inte betala något eftersom det är vi som gjort fel.
— Du, sa jag argt, just för att ni gjort fel så borde ni göra allt för att rätta till det och köra ut mitt paket SENAST i morgon. Nu kan du stryka min beställning! Jag ordnar det på annat sätt. Men jag kommer att skriva om det här på min blogg. Postnords service är bara för uschlig.

I måndags (13/2) hämtade jag mitt paket på Coop i närområdet. P.g.a. min närkamp med sovrumsmöbeln så kunde jag inte göra det tidigare. Så egentligen hade Postnord utan betalning kunnat få leverera under måndagen. Men min ilska bubblade.

På paketet var det fasttejpat två A4-ark med en massa text. Pappren var utskriva samma morgon.
Så här stod det högst upp på sida 1:
Det röda är mina markeringar.

Alltså, paketet skulle hämtas 2/8 för utkörning 9/2. Således var det meningen att köra ut paketet ett halvt år innan det hämtades. Eller också skulle det inte hämtas förrän om ett halvt år och då hade jag fått hem det i februari nästa år. Hurra!

Jag förstår ju att man kastat om siffrorna. Längre ner hade man dock rättat det. Men resultatet av detta slarv blev att Postnord missade hämtningen — och utkörningen — av mitt paket.
Det är en inte alltför vild gissning.

INTE UNDRA PÅ ATT POSTNO ... POSTNÖRD GÖR BRAKFÖRLUST!!!

Samma torsdag talade man i Rapport om att Postnord får massor av klagomål. Och går med en svindlande hög summa i förlust! Det verkar som ingenting fungerar som det ska. Bl.a. försvinner brev och paket eller når mottagaren i trasigt skick.
Och ansvariga kommer, som vanligt är numera, med korkade (bort)förklaringar.
Sämsta resultatet var i Danmark.
Jaha, och varför skulle svenska Posten gå samman med den danska?
Snart är ingenting svenskt längre. Jag säger bara Volvo och Saab.

I dessa dagar verkar det mesta barka käpprätt åt helsicke.
Sjukvården går på knäna. Polisen fungerar inte. Posten fungerar inte. Tågen kan inte köra när det är kallt. Skolan har snart inga lärare. Bostadsbristen är akut. Vårt fasta telefonnät monteras ner utan att det finns säker mobiluppkoppling överallt. Beredskapslagren har tagits bort så vi svälter ihjäl inom så där tio dagar om landet blir isolerat. Och bilarna kan inte köras på bensin som är "för gammal".
Och så vidare. Listan kan göras hur lång som helst.
Det dras in, det läggs ner, det flyttas utomlands.
Och överallt är pengarna SLUT!
Förr fungerade allt! Och det fanns pengar att hålla samhället igång.
Nu finns det bara pengar till samhällstopparnas löner, fallskärmar och bonusar.
Blääää!

Vaddå? Paketets innehåll?
Den allra vackraste bordslampan, Tiffany-stil. Visst är det lite Art Deco över den?
Nu har jag tre Tiffany-skönheter.
Nu får det räcka.
Här kan ni se de andra två.

UPPDATERING
Postnord fortsätter att göra bort sig.
Nu har jag fått faktura på den paketutkörning företaget INTE klarade av förra veckan.
Gissa om jag var arg när jag ringde upp Postnord idag!
Efter det vanliga knapptryckandet fick jag till slut tala med en man på fakturaavdelningen.
Det är inte ofta jag svär men orden kom innan jag hann hejda mig:
— Nu är jag rent ut sagt förbannad. Vad sysslar ni med?
Och så berättade jag om strulet med mitt paket.
— Jag ber om ursäkt för allt besvär du haft med detta, sa mannen.
— Ja, jag antar att era arbetsdagar består av att be ilskna kunder om ursäkt.
Den stackars mannen makulerade fakturan omedelbart.
För säkerhets skull antecknade jag noga hans namn, och datum och tid för samtalet.
Jag talade om för honom att jag igår bloggat om det här tjafset.

Kanske bäst, för hjärtats skull, att jag hädanefter undviker Postnord så mycket som möjligt.

tisdag 14 februari 2017

HJÄRTEDAGEN

Drygt halva hjärtedagen har redan passerat men bättre en sen hjärtblogg än ingen alls.
Åh, vad jag önskar att jag hade annat att skriva om än alla mina krassligheter. Det har varit aningen för mycket av dem ett tag.
Igår började jag i alla fall känna att jag hade betydligt lättare att resa mig ur stolar, fåtöljer och säng.
Jag kan ta djupa andetag, hosta, nysa och skratta utan att kvida varenda gång.
Och blåmärkena bleknar för varje dag men jag är fortfarande öm och tilltufsad.
Igår var jag faktiskt t.o.m. till "Posten" (läs: den lokala Coop-butiken) och hämtade ett paket.
(Om detta ska jag berätta i ett annat blogginlägg.)

Men säg den glädje som varar beständigt. På måndagskvällen när jag satt och tittade på "Bonusfamiljen" i SVT1 så känner jag hur hjärtat helt plötsligt får fnatt igen.
Detta förbaskade förmaksflimmer.
"Men hallå hjärtat, det är ju bara en dryg månad sedan förra gången! Nu får du faktiskt skärpa dig!"

Jag testar att doppa ansiktet i iskallt vatten och även att dricka kallt.
Detta kan visst häva flimret — ibland.
Om man har tur.
Sådan tur har inte jag.
Jag hade lite tungt att andas och jag var lite extra darrig och vinglig i benen.
Återigen ett samtal till 112.
I ambulansen fick jag syrgas, för första gången i mitt liv.
Och det fick jag även när jag kommit in på akuten.
Sedan upprepades samma procedur som vid förra flimret ... och det förrförra ... o.s.v.
Men så, efter några sprutor, bestämde sig hjärtat att rycka upp sig och gå in i normal (dock snabb) sinusrytm.
Tack hjärtat!
Hemresa med sjuktaxi vid 02-tiden i natt.
Till underbara, ljuvliga egna sängen!

Den trevliga kvinnliga akutläkaren sa att dessa flimmerattacker kommer tyvärr att fortsätta.
Jodå, hon var trevlig trots den upplysningen. Jag vet ju att det här får jag leva med resten av livet.
Fy och usch!
 Nåväl, även om jag inte precis känner mig i toppform så tuffar livet på.
Än så länge.

Förresten, vad ska krångla när Alla hjärtans dag börjar om inte hjärtat självt?
Det vill väl bara tala om att vi ska uppskatta och vara rädda om våra livsviktiga pumpar.
Och så ska vi passa på att skratta så ofta som möjligt. Det är nyttigt.

tisdag 7 februari 2017

ONT, DET GÖR ONT!

Lördag, söndag, måndag. Tre dagar med avstängd dator. Jag har inte haft den minsta lust att veva igång den. Men idag tog jag fram startveven och har nu uppdaterat mig på favoritbloggarna och annat intressant. 
Men nu ska jag berätta vad som hände i morse när min eviga (?) yrsel ställde till det.
 Detta är mitt högra/vänstra nattduksbord.
(Höger/vänster beror förstås på om man ligger i sängen eller står vid dess fotända.)

I morse ringde telefonen och jag skulle upp ur "loppekassen" för att svara.
Tyvärr gjorde min yrsel att jag hade noll balans, jag kämpade för att stå på benen men föll handlöst mot nattduksbordets vassa kant, varpå lampan tippade mot väggen och bordet lutade sig mot sängen. Lampan höll och det var bra. Annars hade jag säkert även fått glassplitter över mig.

Jag kände att det gjorde väldigt ont i min högra sida, just ovanför midjan. Men det var först efter ca 15-20 minuter som smärtan slog till på allvar.

Jag kan inte andas djupt, hosta, nysa, skratta, böja eller röra mig överhuvudtaget utan att det gör så ont att jag kvider.
Min egen amatörmässiga diagnos är att jag har skadat ett revben. Jag minns smärtan från när jag för många år sedan hade lunginflammation och hade hostat av ett revben.
Blåmärket efter ca tre timmar ...
... och sex timmar.
Suddig bild ... vissa selfies kan vara ganska svåra att ta ibland. Haha!

Om smärtorna blir värre så kan läkare tejpa för att stabilisera det onda stället. Annars är det inte så mycket att göra åt revbensbrott. Det ska bara ha sin tid att läka, en till två månader.
När jag talade med sköterskan på vårdcentralen rådde hon mig att ta det lugnt.
Och även ta värktabletter.
Men jag undviker helst sådana.
Det här får jag stå ut med.
Det hade kunnat vara ännu värre.

Och jodå, än en gång är det bevisat att de flesta olyckorna händer i hemmet.

Det här "onda" inlägget behöver ett något snällare slut.
Under helgen gjorde jag en ny skylt till ytterdörren.
(Klickbara bilder.)
Visst blev snögubben ganska söt?
Lägg märke till att hans vantar matchar färgen på näsan.
Ha det gott!

fredag 3 februari 2017

VECKANS PÅSE NÖTTER ...

... går till mig själv.

Just nu känner jag så här.
Datorn och bloggen är inte särskilt roliga och intressanta för tillfället.
Oroande?
Njae, också tristessen ska ha en representant.
Jag är tråkigheten personifierad.

Men gläds inte alltför mycket. 
Ingen går säker.
Plötsligt är jag här och spökar igen.

Lika märkligt och otippat som att en bisarr man väljs till president i ett stort land i väster
så kan inspiration, lust och idéer hux flux dimpa ner i min trista och förvirrade hjärna.

Ha en skön fredag!

söndag 22 januari 2017

DEN NYA DOKUSÅPAN

USA:s nye president tycker jag inte om.
Och vad jag förstår så är jag inte ensam om att tycka så.
Jag känner obehag bara av att se honom i media.
"Tänk innan du röstar."
Ett mycket gott råd som alltför många amerikaner struntade i.

Ut ur Vita Huset flyttade en klok och sympatisk man och kvinna och in flyttar en läskig clown.
Trump och hans cirkus är ett hån mot presidentämbetet, mot USA, ja, mot hela världen.
Vart har det sunda förnuftet tagit vägen?
Huvudrollsinnehavaren.
Ovanstående bild är från Pixabay. Den säger det mesta.
Klicka för större text.
Ja, önska kan man ju alltid.

Trump är van att avskeda folk.
Tänk så ilsken han ska bli vid upptäckten att ingen lyssnar och lyder när han pekar mot dörren och ryter
"You´re fired!"
till alla världens makthavare.
Då skulle man nästan vilja vara med ...

torsdag 19 januari 2017

ANVÄND DÖRREN!

— "Näe, nu får du skärpa dig! Jag har ju sagt att du ska använda dörren. Det är alltid en massa prylar jag måste plocka undan när du kommer fönstervägen."
Efter senaste snöfallet hängde det tunga snögardiner utanför mina norrfönster.
Nu är snögardinerna borta.

söndag 8 januari 2017

FLIMMER ... IGEN!

Jaha, så var det åter dags för hjärtat att flimra till.
Det är ganska precis ett år sedan sist (senast var 18 januari 2016).
I mitt tycke är det alldeles för ofta.
Skrev tidigare om min yrsel med då och då åtföljande nystagmus (okontrollerade ögonrörelser) och tyvärr har jag inte blivit av med vare sig det ena eller det andra.
Den senaste tiden har jag dessutom haft lite tungt att andas och ofta fått dra djupa andetag för att få ordentligt med luft. Jag har även svällt lite om vader och lår. Trots stödstrumpor. 

Och så då i fredagskväll vid 23-tiden blev det plötsligt otakt på hjärtslagen. Igen.
Eftersom det var medicintid så tog jag mina betablockerare. (Tar dem 2 ggr/dagligen.) Och så masserade jag området där man kan känna pulsslagen på halsen (den s.k. karotispulsen). Någonstans har jag nämligen läst att massage där eventuellt (!?) kan få tillbaka hjärtat i normal sinusrytm. Låter aningen märkligt men vad gör man inte för att slippa fara till sjukhuset.
Och speciellt nu i influensatider. Trots vaccin kan man ju få en släng av den. Och jag vill absolut inte drabbas av den. Också. Jag läste i tidningen att man t.o.m. tvingats dra ner på vårdplatser p.g.a. att många av sjukhusets anställda också däckats av flunsan. Alltså, man ska helst hålla sig så långt ifrån sjukliga väntrum som man bara kan.
Inte vet jag vad det var, kanske var det hjärtat självt som bestämde sig för att snabbt skärpa sig, men lika plötsligt som flimret började så slutade det.
Dock var pulsen fortfarande snabb. Jag kollade blodtrycket: 207/103, puls 96.
Det var ju inte så bra. Jag väntade en knapp timme. Kollade igen: 172/85, puls 87.
Betydligt bättre men ännu inget läge för guldstjärneutdelning precis.
Jag ringde 1177, sjukvårdsupplysningen.
Den trevliga sköterskan tyckte inte att det var nödvändigt att fara till lasarettet så länge flimret höll sig borta och blodtrycket inte steg igen.
— Men om flimret återkommer så ringer du genast 112 och far med ambulans till akuten.
Jag äter en banan, borstar tänderna och går till sängs.
Efter ca två timmars sömn, tidigt på lördagens morgon, 04:00, vaknar jag av att hjärtat fått fnatt igen.
Bråkdelen av en sekund tänker jag:
"Nu är jag less på det här; jag struntar i att åka till lasarettet. Jag går och lägger mig igen så får naturen ha sin gång. Jag är ju ändå redan så snurrig i skallen, vinglig och allmänt vissen att jag snart inte orkar göra något längre. Jag är ju inte till glädje för någon."
(Ja, jag vet, självmedömkan av värsta slag.)

Men så kommer jag på att "naturens gång" kanske inte alls skulle betyda DÖDEN utan överlevnad med ännu fler eländes eländes krassligheter. Denna insikt får mig att bums ringa 112.

Den kvinnliga operatören på SOS Alarm ställer många frågor; om jag har smärtor, om jag har svårt att andas, o.s.v. och de flesta frågorna kan jag lyckligtvis besvara med nej.
Jag säger:
— Porten är låst och jag bor tre trappor upp och har ingen hiss men jag tror att jag kan gå ner till ambulansen om jag tar det lugnt. Och DET kommer jag att göra! betonar jag.
Operatören låter lite tveksam till att jag ska vimsa omkring i trappor med ett vimsigt hjärta, men säger till slut att jag måste ha mobilen på och vid minsta lilla trassel så ska jag omedelbart höra av mig igen. Hon antecknar mitt mobilnummer.
— Ja, lovar jag. Och jag ringer på hos någon granne om det riktigt krisar till sig.
Jag vinglar iväg nerför tre trappor (uppför tre trappor hade jag inte orkat) och sätter mig att invänta ambulansen som snabbt är på plats. Under färden till sjukhuset blir jag väldigt ompysslad.
Jag får kanyl i armen (vården börjar ju redan i ambulansen), EKG tas som visar att hjärtat tramsar omkring och inte alls sköter sig vidare snyggt. Alla värden skickas till sjukhusets akutmottagning.

Väl framme får jag får en vanlig, smal "akut-slaf" att ligga på. (På akuten är det minsann inga Dux-sängar som erbjuds.) Sedan startar samma procedur som alltid; sköterskor kopplar mig till apparater för EKG, puls, blodtryck, syresättning.
Apparaturen tycker tydligen att hjärtat slår alldeles för snabbt och oregelbundet så det piper och plingar hela tiden. Dessa ljud är väldigt irriterande så de kopplas ur, personalen har full koll på mig ändå. Både genom glasrutan och på sina skärmar.
Flera rör fylls av "blodsugarna" och sedan är det bara att invänta provsvar.
Läkaren kommer och sätter sig på en stol bredvid mig och säger att jag (som vanligt) ska få en spruta med Seloken, betablockerare.
— Vi måste få ner pulsen så vi börjar med det. Sedan får vi se. Vi sätter också in dropp, du får inte äta något OM vi eventuellt måste elkonvertera (elchocka) hjärtat.
Seloken sprutas in.
Det går några minuter.
Ojsan, ser man på!
Plötsligt är pulsen 85 istället för 120-130! Och hjärtat är tillbaka i normal sinusrytm!
HURRA!

Jag blev väldigt glad. Nästan euforisk. Jag kände inte alls för att bli sövd och elchockad.

— Alla prover var bra utom ett som har lite förhöjt värde, säger läkaren när han tittar till mig lite senare. Provet kallas BNP och kan visa på hjärtsvikt. Det är minimalt förhöjt och det visar inte nödvändigtvis på hjärtsvikt, det kan finnas andra orsaker till förhöjt värde. T.ex. att hjärtat har haft det jobbigt ett tag. Och så är det ju just nu. Men det finns anledning att göra ett nytt ultraljud av ditt hjärta så jag skriver en remiss för det. Det gjordes ju för ett par år sedan och visade då att hjärtat arbetade normalt. Men vi bör kolla upp det igen. Och så skriver jag ett recept på vätskedrivande piller som du kan ta vid behov.

Klockan 11:00 på lördagen var jag hemma igen. Men hela dagen kände jag mig som någonting katten släpat in och var så ruggigt trött att jag somnade över tidningen på köksbordet. Idag har jag mått lite bättre men det känns att kroppen är i olag på något sätt. Det här är inte kul!

Nu är det bara att vänta på kallelse till ultraljudet av hjärtat. Jag hoppas att det inte dröjer alltför länge. Och jag hoppas att BNP-provets förhöjda värde var en tillfällighet.
(BNP, haha! Det handlar INTE om bruttonationalprodukten.)

Slutar denna klagovisa med en liten tanke:
Den absolut enda gång jag önskar att jag var "lite kunglig" är när jag hamnar på akuten.
Tänk att få ett eget privat och tyst rum, gärna med en skööön säng.
Och det skulle sitta bra med en egen livmedikus.
Jo, det vore nå´t, det!
Men jag unnar de kungliga det där. Jag skulle inte alls vilja byta med dem.

Nu börjar de vanliga veckorna. Förhoppningsvis blir de bra.

tisdag 3 januari 2017

SÅ MÅNGA TÅRAR

Det nya årets första inlägg blir mörkt och sorgset.
Så här kring ett nytt år har jag tänkt extra mycket på alla sörjande människor som nyligen förlorat någon som stått dem nära. Någon när och kär som ryckts bort p.g.a. ålder, sjukdom, olycka eller kanske genom en naturkatastrof.
Eller då det absolut värsta av allt — fallit offer för våld, terror.
Dessa fruktansvärda, meningslösa vansinnesdåd utförda av kallblodiga fanatiker.
Att mista någon man älskar gör att livet plötsligt stannar upp. Hela tillvaron övergår i kaos och ingenting blir som vanligt igen. Allt måste startas om, på ett nytt sätt, med helt annorlunda förutsättningar. Allt det gamla trygga och invanda är borta för alltid.
Det är så oerhört många som sörjer någon. Alltid. Döden tar aldrig ledigt. Den kommer vardag som helgdag.
Och lämnar alltid tårar och förtvivlan bakom sig.
Men den "vanliga" döden kan vi "förstå" och sakligt förhålla oss till.
Det är våldet och terrorn som vi inte greppar. Vårt sunda förnuft har så svårt att ta in galenskap.
Och det är ju så det ska vara. Terror ska aldrig bli förstådd, aldrig bli accepterad. 

Världen just nu verkar full av våld och ond bråd död. Ingenstans går människor säkra.
Vanliga, vänliga, hederliga män och kvinnor lever sina liv så bra de kan.
Tills någon galen presumtiv martyr får för sig att kapa en lastbil och hänsynslöst meja ner massor av oskyldiga, utlösa en bomb mitt i en folksamling eller var som helst börja skjuta vilt omkring sig.
Jag har skrivit det förr men jag skriver det igen.
VÄRLDEN ÄR GALEN.
Hur ska detta sluta?
Jag börjar tro att det måste hända något fullständigt fasansfullt, världskrig, total miljökatastrof eller okontrollerad farsot för att dårarna ska besinna sig. Ett slags syndafall, ett reningsbad.
Ja, jag vet att jag låter som en riktig pessimist och domedagspredikant men i dessa dagar ser jag inte ljust på framtiden. Det mesta ter sig otryggt, skrämmande och hemskt.
Och så har vi dessutom snart Trump i Vita Huset. Han ensam ger mig skrämselhicka.
Hans kompis i öst har samma effekt.

Kanske är det min ålder som gör att jag numera allt oftare tänker på döden och även känner extra mycket för alla som sörjer.
Jag sänder en tanke till alla som väntat eller oväntat förlorat någon som de älskade.
Och, som sagt, det räcker med de liv som släcks av ålder, sjukdom, olyckor och naturkatastrofer.
Snälla, kan vi inte få lite lugn och ro på jorden?