Förlåt att detta blir ett klagande inlägg.
Det är över en vecka sedan jag bloggade. Men orken har inte varit - och är inte - på topp.
I fredagskväll var det dags igen för en tur till akuten. Samma konstiga "anfall" som jag haft flera gånger tidigare. Hela den gångna veckan har jag känt mig hängig och under fredagen blev jag ännu sämre, speciellt framåt kvällen. När jag kollade blodtrycket så var det uppe i drygt 180. Jag frös så jag skakade och hackade tänder.
In i det längsta hoppades jag att anfallet skulle gå över så jag dröjde med att ringa 1177. Men till slut kände jag mig så risig att jag lyfte telefonluren. Trots att jag försökte att hålla handen stilla så måste rådgivningssköterskan hört hur luren skakade. Efter bara någon minuts samtal gav hon mig rådet att fara till sjukhusets akutmottagning.
Jag var ändå tveksam eftersom pulsen som vanligt vid dessa "anfall" var jämn och inte speciellt snabb. Men jag hade förstås berättat att blodtrycket var högt, precis som det brukade bli vid dessa tillfällen.
Väl på akuten togs genast EKG, blodtryck och flera prover. EKG:et var bra men blodtrycket hade stigit ytterligare och var över 200. Ganska snart kom en läkare som lyssnade på hjärta och lungor och ställde frågor. Även jag ställde frågor:
-- Vad är detta? Varför blir jag så här dålig? Och varför hittar man inte orsaken?
-- Vi borde nog höja dosen betablockerare för att få ner blodtrycket, föreslog den unge läkaren.
-- Ja, men mitt blodtryck ligger ju bra annars, det är vid dessa anfall som det rusar uppåt, sa jag. Med fler tabletter kommer det att bli för lågt. Man tog bort annan blodtrycksmedicin för att trycket var i lägsta laget.
- Ja, men fundera på en högre dos, tyckte han.
Och så frågade han vilken vårdcentral och vilken läkare som hade hand om mig i vanliga fall.
-- Det är stafettläkare hela tiden så någon speciell har jag inte.
-- Du kanske skulle gå till någon av de privata vårdcentralerna, sa han. Där får man i regel träffa samma läkare varje gång. En av nackdelarna med stafettläkare är att det aldrig blir någon bra uppföljning.
-- Jag har faktiskt funderat på att kolla med någon av de privata, svarade jag. Jag vill veta varför jag har dessa anfall, de konstiga vibrationerna i kroppen och varför jag mår så dåligt. Det är inte som det ska. Jag är trött jämt och orkar ingenting.
Ofta är det så här. Det är lättast att bara proppa i patienterna mer piller.
Ja, men det gör jag ju!
Efter några timmar, mitt i natten, fick jag fara hem igen.
Innan jag lade mig satte jag mig i en fåtölj för att efter en stund kolla blodtrycket.
Det var 130/65. Godkänt!
Alltså betydligt lägre än värdena tidigare, både hemma och på akuten.
Varje gång, hittills, har det blivit normalt igen efter några timmar.
Och jag mår bättre, men är väldigt trött.
Lördagen sov jag bort, mer eller mindre.
Kommande vecka ska jag beställa tid hos en privatläkare.
Få se hur det går nu mitt i semester-juli...
Så sant.
Må väl!
Nu när de ljusa sommarnätterna börjar tappa greppet så kan vi norrbottningar snart se stjärnorna igen.
