TRE MÅNADER AV HALV TYSTNAD

I dag är det precis tre månader sedan jag, på midsommardagen, drabbades av plötslig och total dövhet på höger öra. På 8-9 timmar hade jag tappat all hörsel på örat. Tiden närmast efter så skrev jag några blogginlägg om chocken, förvirringen, förvåningen och den behandling som omedelbart sattes in. Under fem dagar i följd fick jag stora doser kortison insprutat direkt i örat genom ett uppsnittat hål i trumhinnan.

-

När jag var på återbesök till öronläkaren efter en månad, i slutet på juli, så visade det nya audiogrammet (hörselprovet) att en viss aktivitet kunde mätas i högerörat. (Vid första testet i juni var hörseln inte mätbar. Jag kunde inte ens uppfatta ljudstyrkor på 100 dB. Men jag höll på att hoppa ur stolen av tryckvågen.)

-

I juli var alltså hörseln mätbar, knappt. Läkarna sa att det var positivt. Jag hörde skrälliga toner i diskanten, men det behövdes en ljudstyrka på ca 70 dB. Efter att ha varit helt dövt och dött hade det svekfulla hörselorganet bestämt sig för att återuppta en viss mini-aktivitet.

-

Och så är läget nu. Ingenting mer har hänt på de två senaste månaderna. Några ord kan jag inte uppfatta, vet inte om folk säger ja eller nej fastän jag testar med att hålla telefonluren tätt, tätt mot örat. Men det värsta är nog att jag är så fruktansvärt ljudkänslig, t o m min egen röst skräller och ljud runt omkring tröttar ut mig enormt.

-

Jo, man försöker alltid vända det snälla, hörande örat mot ljud man vill höra - personer man talar med och TV:ns och radions prat. Förr var högerörat mitt mesta "telefonöra", nu är det förstås bara vänster som gäller.
-
Sedan tre månader tillbaka har jag tinnitus i örat, ett "fläktsystem" som surrar, ibland högre, ibland lägre, men ständigt påslaget. Värst är det när jag ska sova och "fläktarna" går på högvarv. Under dagarna märker jag dem mindre när de blandas med andra ljud. Tryckkänslan i halva huvudet är också kvar. Även den varierar i styrka och tidvis är den väldigt jobbig när det känns som halva huvudet ska explodera.
-
Vad mer? Jo, jag har svårt att lokalisera ljud, alltså varifrån de kommer. Det beror ju på att informationen bara kommer från ett håll. Likväl som vi behöver två ögon för att bedöma avstånd så behöver vi två öron för att bedöma ljudriktning. Jag märker att jag vrider och vänder på huvudet mycket mer nu, speciellt när jag är utomhus, för att kolla vad som händer runt omkring mig. Och då och då "lyckas" någon bil eller cyklist skrämma mig darrig när de dyker upp utan att jag hört dem. Eller trott att de var på min andra sida.
-
Kommande vecka ska jag på nytt audiogram och läkarbesök. Det blir spännande att "höra" om hörseln förbättrats något mer. Jag tror inte det, men hoppas gör jag. Och jag önskar innerligt att hålet som gjordes i trumhinnan har läkt. I juli var det oläkt. Det är ett joxande med fetvaddstussar i örat när jag ska tvätta håret eftersom det inte får rinna in vatten, antagligen p g a infektionsrisken. Men vattnet skulle nog bara rinna rakt genom skallen... ;o)
-
Plötslig dövhet kan drabba vem som helst, i vilken ålder som helst och när som helst. Det är en ovanlig sjukdom som slår mot 5-20 personer på 100 000. I ca 85% av fallen kommer man aldrig på orsaken. Ungefär hälften får tillbaka hörseln helt eller delvis, men det kan ta upp till ett år.
-
Jag är så glad, lycklig och tacksam över att jag har två öron. Jag mår förhållandevis bra och jag klarar mig fint, men naturligtvis har livet förändrats. Dessa tre månader, ja, denna sommar, blev inte riktigt som jag tänkt mig. Det är inte självklart längre att vistas i miljöer där det är mycket ljud. Och det är det ju nästan överallt. Jag mår bäst när tystnad råder, eller i alla fall nästan tystnad. Och jag, musikälskaren, har fått välja bort det mesta som har med musik att göra. Inga konserter, inga härliga stunder vid stereon och mp3-spelaren ligger oanvänd. Än så länge.
Men jag hoppas. Ni får gärna hålla en tumme. Eller två.