Verkligen dags för ett nytt blogginlägg!
Ett försiktigt små-lyckligt sådant.
-
I veckan som gick var jag på återbesök hos öronläkaren för mitt skadade högeröra. Det blev en riktigt glad dag. Audiogrammet som togs, det fjärde i ordningen sedan juni, visar på en klar förbättring. Fortfarande kan jag inte alls uppfatta ord, men det pågår aktivitet i örat och det inger ett litet hopp. Tyvärr har ljudkänsligheten bara blivit värre, alla ljud är förvrängda och mer eller mindre smärtsamma och tinnitus och tryckkänslan finns kvar, men jag upplever det positivt att något händer.
-
Min läkare var glatt överraskad och förvånad över att det skett en sådan förbättring efter drygt sex månader. Den brukar komma tidigare. (Om den alls kommer.) Nåväl, i slutet av september kunde jag uppfatta ljud runt 70 dB. Och nu runt 50 dB! YES!
-
Månne alla hållna tummar runt om i landet (och t o m i USA) har bidragit till att det strejkande högerörat insett att det är tid att återgå till jobbet?
-
Så här ser det senaste audiogrammet ut, från vecka 2, 2011. Högerörat kan uppfatta ljud från runt 50 dB.
-
Det första audiogrammet, från slutet av juni 2010. Hörseln på mitt högra öra (det inringade området) var inte mätbar.
-
-
Tack nära och kära, bekanta och obekanta för alla tankar och hållna tummar! När ni inte har händerna upptagna med andra och viktigare saker så får ni gärna fortsätta att hålla en tumme. Eller två. Då kanske det här ordnar sig till slut och jag kan höra "i stereo" igen. Det vore underbart. Det är ingenting som säger att det blir bättre än så här, men jag ger inte upp hoppet.
-
Tidigare inlägg där jag skrivit om min plötsliga dövhet finns att läsa under dessa datum och rubriker:
2010-06-27 "Hörseln borta" (se länken ovan)
2010-06-30 "En ljudlös uppdatering"
2010-07-07 "Sudden deafness"
2010-07-11 "Sommarens sus och tystnadens brus"
2010-08-02 "Ljudglimtar"
2010-09-26 "Tre månader av halv tystnad"
2010-12-21 "Överst på önskelistan"
Vem vet vilken makt hållna tummar har. Det skadar absolut inte och har inga bieffekter. Så fram för hållna tummar!
SvaraRaderaJag hållr tummarna för dig,var så säker!!
SvaraRaderaKul!
SvaraRaderaFantastiskt! Man ska aldrig sluta hoppas! Jag fortsätter alltså hålla tummarna... :-)
SvaraRaderaMina tummar är, om inte bokstavligt så i alla fall bildligt, hållna!!! :)
SvaraRaderaGunnel, Yvonne, Annapanna, LeiaMia och Mira: Tack för fortsatt hållna tummar! De är en effektiv "medicin" och med absolut inga biverkningar. Möjligen för Sveriges BNP...
SvaraRaderaJag tror på dig! Har det gått hittills så varför inte mer? Hur gör du får att förbättra?
SvaraRaderaDin hörselförbättring ger mig hopp och en känsla av att jag SKA lyckas få tillbaka hörsel. Förlorade den 1 nov, ligger runt 50 db nu. Förbättrats fr ca 70 db 1 dec men sen stått stilla sen dess.
Hej Jennie! Tack för din kommentar! Av vad jag förstår så är nog din prognos mycket bättre än min, eftersom du fått tillbaka så mycket av hörseln redan. Kanske du läst mina blogginlägg och sett att min hörsel försvann helt midsommardagen 2010, så för mig har det tagit drygt ett halvt år att komma upp till 50 dB, men jag fortsätter att hoppas.
SvaraRaderaTyvärr har jag inga goda råd att ge angående förbättring. Jag har försökt att röra mycket på axel- och nackparti och massera upp mot örat. Men jag har ingen aning om det hjälpt det minsta, antagligen inte. Ljudfragmenten hade kanske kommit tillbaka ändå. Vem vet?
Min teori: Det är bara tiden som kan göra något åt det här. Ska hörseln komma tillbaka så gör den det. Det är svårt, men att ta det lugnt och acceptera situationen kan aldrig skada. Jag brukar tänka: "Nu är det så här, jag är mitt uppe i detta och jag kan bara göra det bästa av varje dag." Men Jennie, du ska veta att det finns stunder då jag är riktigt på krigsstigen - irriterad, arg, ledsen, ja, vad som helst...
Den enda behandling jag fått är kortisonsprutorna direkt i örat genast hörseln försvann. Inga andra mediciner, vitaminer eller behandlingar.
Jag försöker leva så vanligt som möjligt, men undviker ljud som känns jobbiga och smärtsamma. Jag är extremt ljudkänslig, t o m "vardagsljud" kan "göra ont" och få mig väldigt trött.
Min hörsel är fortfarande usel - om jag sätter en telefonlur alldeles mot örat kan jag höra en skrällig, konstig kopplingston, men bara 5-6 cm ifrån hör jag ingenting. Och tal kan jag inte alls urskilja.
Det är verkligen ett trauma att bli halvt döv på bara några timmar och allt vad det för med sig. Dessutom tillkommer tinnitus, tryckkänsla, ljudkänslighet, oron för det andra örat, o s v. Hela livet förändras och man känner sig så maktlös, har ingen kontroll. Men man får hoppas och se tiden an. Förresten, man kanske borde visualisera att det dumma örat hör igen?!
Tills vidare får vi drabbade peppa varandra.
Hör gärna av dig igen!
Ja.. det är verkligen tufft att inte höra. Jag håller med dig att acceptans kan hjälpa. Men det är oerhört svårt. Usch. Jag vägrar just nu :) Har väl inte kommit dit än antar jag.
SvaraRaderaJag var så otroligt rädd för hjärntumör eller att de skulle upptäcka en tumör i annan del av hjärnan så jag känner också att jag fått livet tillbaka med beskedet att det såg normalt ut.
Men jag undrar.. vad tror du det beror på at du förlorat hörseln? Tror du det finns en fysisk förklaring som man bara inte kan hitta? Eller tror du det finns en psykiskt eller annan förklaring?
Hej igen Jennie! Min egen teori är att det - möjligen - beror på dålig cirkulation eftersom jag sedan länge har besvär med nacke och axlar. Men det kan ju också ha varit en blödning någonstans i området. Jag är övertygad om att det är något fysiskt.
SvaraRaderaNär det hände mådde jag bra, var inte stressad, orolig eller så. Örat lade bara av, ca åtta timmar tog det från fullt hörande till halvt döv. Och utan minsta förvarning.
Från början var jag ganska chockad och försökte hitta information på alla sätt. Jag ringde runt för att få lite fakta och - framför allt - få PRATA. Tyvärr var det ju semestertid så det var svårt att få tag i rätt personer. Till slut lyckades jag få kontakt med Pedagogiska Hörselvården här i Norrbotten. Där finns ju kunnig och erfaren personal och dit kan jag vända mig närhelst jag behöver.
Jag har visserligen bara varit dit en gång, men det kan bli fler alltefter veckorna och månaderna går och det kanske inte händer så mycket mer med örat. Men hittills så har jag inte haft behov av det.
Kanske är jag "lyckligt lottad", men jag känner att det här klarar jag. Som sagt, än så länge... Vad som oroar mig mest nu är att något ska hända med mitt friska öra. Det vore en katastrof. Naturligtvis känner och tänker alla vi drabbade likadant. Så länge man har två hörande öron (eller seende ögon) så har man ju ett i reserv. Men nu har man inget reservöra. Och det känns väldigt skrämmande. Som tur är så är det MYCKET ovanligt att båda öronen lägger av.
Jag saknar musiken! Att höra den i stereo, endera på skiva, i radio eller på konsert! Och utan skräll! Jag hoppas innerligt att jag ska få njuta av det igen.
Jennie, på Kalles "Plötslig dövhets-blogg" har du mina erfarenheter av dina undringar.
Det är trevligt om du hör av dig igen!