VEM VANN?

När jag var ungefär femton år klappade mitt tonårshjärta för en kille som var mycket intresserad av fotboll. När "hans" lag spelade så satt han alltid troget på åskådarplats och hejade.

För att få vara i killens närhet bestämde jag mig för att följa med på en match.

Det var de mest tråkiga och bortkastade timmar jag någonsin upplevt.

Hade det inte varit för att Amor skjutit prick på mitt bultande ungflickshjärta och föremålet för min heta låga ville stanna kvar och glo på gossar i leriga kortbyxor, så hade jag gått hem. Vad var det för kul med en massa killar som sprang hit och dit som yra höns, småknuffades med varandra och försökte få in ett boll-elände i motståndarnas mål? Om de åtminstone hade fått en boll var att leka med.

Publiken tjöt, buade, visslade, hejade så trumhinnorna skallrade. Jag förstod inte ett skvatt av varken spelet eller entusiasmen. För att fördriva tiden och för att inte dö av leda så började jag titta på publiken som naturligtvis mest (till 97%) bestod av maskuliner i olika åldrar. Den aktiviteten var mycket mer spännande. De få tjejer/kvinnor jag kunde upptäcka runt planen var säkert där av samma orsak som jag: Blind förälskelse. Den ursäktar de flesta dumheter.
Men... äntligen... även de värsta plågor tar ju slut någon gång. Efter de längsta timmar jag någonsin genomlidit (gå till tandläkaren är ett riktigt nöje i jämförelse) så kom slutsignalen. Det ena laget såg jättelyckligt ut och det andra verkade totalt tillintetgjort.
Men när vi gick därifrån var jag tvungen att fråga: Vilket lag vann? Blicken jag fick var inte nådig.

-

Det blev förstås aldrig något med den där killen. Alltså var lidandet helt bortkastat. Men jag lovade mig själv en sak: Aldrig mera ett sportevenemang. Hur kär jag än är.

Det löftet har jag hållit.