söndag 26 juni 2011

DEFINITIVT INGET ATT FIRA

Hårceller i innerörat
Foto: Science Photo Library
Dagens två bilder - klickbara - är från häftet
"Att leva med överkänslighet för ljud"
Hörselskadades Riksförbund
-----
Egentligen skulle jag inte vilja skriva en rad till om mitt strejkande högeröra. Men idag är det precis ett år sedan jag - utan den minsta förvarning och bara på några timmar - helt tappade hörseln på det. Diagnosen blev plötslig dövhet (sudden deafness).

Under etiketterna Allvarligt och Sjukt och friskt har jag tidigare skrivit flera inlägg om denna chockartade och förvirrande/förvånande händelse i mitt liv. Det ofattbara hände på midsommardagen i fjol.

En dag som jag aldrig kommer att glömma. Varje dag blir jag påmind om vad jag har förlorat. Jag är inte ensam om att ha drabbats av detta. Jag har olyckssystrar och -bröder över hela landet och världen. Och jag, liksom de flesta av oss, får aldrig någon förklaring till varför. Hos några få procent drabbade kan man hitta orsaken, men oftast inte. Man får "bara" försöka att acceptera och anpassa sig till sin nya livssituation. 

Det går något-så-när bra. Vissa dagar går det riktigt bra och andra går det sämre. Vissa dagar mår  man riktigt bra och andra mår man sämre. Ibland förbannar jag ödet, precis som alla andra gör som drabbats av sjukdomar av olika slag, varav många är mycket, mycket värre än detta.
Men vad kan man göra? Ingenting. Mitt uppe i det är det bara att "ogilla läget".

 Ljud - hur påverkar de oss?
-----
Jag lever med att alltid vara alldeles förfärligt ljudkänslig (alla ljud är skrällande, skärande, spruckna), att ha ständig tinnitus, att ofta ha en obehaglig tryckkänsla i högersidan av huvudet, att lättare få yrsel och huvudvärk. Man har sagt mig att allt detta kommer att bli bättre, men fortfarande, efter ett år, tycker jag inte att det blivit det. Men jag hoppas!

Jag lever också dagligen med att höra mycket sämre, att inte kunna lägesbestämma ljud (svårt att veta varifrån de kommer), att inte som förut kunna vistas i ljudliga miljöer och - vilket är en STOR sorg - att inte längre kunna njuta av musik fullt ut. Jag kan/vill inte fatta att jag nog aldrig mer kommer att kunna lyssna till musik - med båda öronen. I stereo. Nu låter allt bara platt, tunt och konstigt. Usch, jag vill inte tänka på det!

Det kanske verkar som om mitt liv är en enda skrällande pina. Så är det inte alls. Jag har ett bra liv. Men naturligtvis saknas det något. Tillvaron har förändrats. Som den alltid gör, för alla. Ibland sker förändringarna snabbt och oväntat och ibland sakta och väntat.

Jodå, jag vet... det mesta av innehållet i dagens inlägg har jag - på ett ungefär - skrivit förut.
Men nu tänker jag inte skriva så mycket mer om min hörselskada här på bloggen. Jo, om det händer något förstås. Helst positivt! Annars förtjänar den så lite uppmärksamhet som möjligt.

Hoppas att alla har haft en fin midsommarhelg. I morgon börjar sommaren "på riktigt", förhoppningsvis med lagom sol, lagom värme, lagom regn. Och inga mygg!
Må väl.
-----
2011-06-27, måndag
 ETT LITET TILLÄGG:

Igår kväll tänkte jag på hur tacksam jag var/är över att det faktiskt gått ett år. Att det inte var midsommardagen 2010 för den dagen var ganska hemsk, full av oro, undran, förtvivlan, ovisshet. Efter ett år så vet jag vad som gäller. Livet går sin gilla gång, men på ett nytt sätt. Och allt är lugnt.

5 kommentarer:

  1. Nej, plötslig dövhet är verkligen ingenting att fira.

    SvaraRadera
  2. Gunnel: Och därför firades det inte heller. Bara gnälldes.

    SvaraRadera
  3. Jag förstår dig fullt ut, även om jag har hörseln kvar. Sitter just nu med en lätt yrsel innan jag skall till jobbet och ljusöverkänslig vet jag vad det innebär. Jag har öronproppar dagligen för man vet aldrig när det kommer en motorcykel eller eu-moppe utan ljuddämpare och kör förbi, plus alla andra plötsliga höga ljud som kommer i ens väg.

    SvaraRadera
  4. Snart 1 år o 6 månader sedan mitt öra "Stängde av".
    Hemsk upplevelse,och ett osynligt handikapp som man
    verkligen kämpar med varje dag.
    Bra att du skriver om det för det hjälper andra,jag hittade ju din
    blogg på detta vis:)
    Vi får hoppas på bättring o forskning som ger svar!

    SvaraRadera
  5. Pixlar: Vi är många som kämpar med ljudöverkänslighet. Jag var det långt innan jag drabbades av plötslig dövhet. Och hade också alltid hörselproppar med mig när jag vistades ute. Och även när jag t.ex. dammsög hemma.
    Tyvärr så är hörselproppar inget bra alternativ för mig numera p.g.a. att trumhinnan inte är läkt. När ljudmiljön blir alldeles outhärdlig så försöker jag hålla för örat/öronen, men då skräller det nästan bara mer. T.o.m. när jag själv pratar.
    Dessutom har jag fått order av öronläkare och hörselpedagog att "träna örat", alltså vara sparsam med hörselskydd. Jag måste säga att det inte alltid är lätt att "förstå"/lyda den ordern...

    Ulrika: Du har kämpat tappert i ett halvår längre än jag. Livet gjorde verkligen en tvärvändning för oss. Och visst känner man sig ganska tilltufsad emellanåt, men dagarna går och man försöker göra det bästa av situationen.
    Jag frågade min öronläkare om det forskas något omkring PD och det görs tydligen. Jag önskar att man vore rik som ett troll, då skulle jag skänka mycket pengar till den forskningen. :)
    Hör gärna av dig!

    SvaraRadera