GRATTIS TOMAS! DU SNUVADE MIG PÅ PRISET!

Grattis Tomas Tranströmer till Nobelspriset i litteratur 2011!

Tomas Tranströmer (1931-)

Alfred Nobel (1833-1896)

-----

Idag, när årets Nobelpristagare i litteratur har utsetts, kan det väl passa att mitt blogginlägg blir en uppsats i svenska jag skrev för många år sedan, omkring 1979. Ämnet var "Mitt livs stoltaste ögonblick". (Min underrubrik: "Helknasiga drömmar".)

----------------------------------------------------------------------------

MITT LIVS STOLTASTE ÖGONBLICK

(eller Helknasiga drömmar)



Telefonen ringer. Utan större brådska går jag för att svara.

— Fru Snaque? undrar mannen i luren.

— Fröken Snaque, rättar jag. (Är man fröken så är man.) Ja, det är jag.

— God morgon, mitt namn är Lars Gyllensten. Jag ringer från Stockholm på Svenska Akademiens vägnar.

— Svenska Akademien? ekar jag med stor undran och förvåning i rösten. Säkert hör han alla frågetecken jag sätter bakom orden.

— Ja, just det! säger Lars Gyllensten. Jag ska meddela att ni har blivit tilldelad årets Nobelpris i litteratur. Akademien har varit helt enig. Det är främst för er senaste hemuppsats i svenska som vi beslutat att ni är rätt person. Men jag vill framhålla att vi länge haft er i tankarna. Jag ber att få gratulera, fröken Snaque. Hur känns det?

Det är inte lätt att svara på det när man ligger avsvimmad på golvet.

Efter en stund börjar jag kvickna till och hör någon ropa:

— Hallå, hallå! Vart försvann ni? Rösten verkar komma från den dinglande telefonluren.

Snabbt tar jag luren och säger oberört:

— Jag är här. Jag blev bara en en aning överraskad. Det är ju inte nödvändigt att låta honom veta hur  överraskad. Bäst att verka lite världsvan, Nobelpristagare är nog det.

Den tionde december skulle jag infinna mig i huvudstaden för att ur konungens hand mottaga utmärkelsen. Jag var enormt nervös. Säkert skulle jag snubbla och falla raklång framför Silvia och alla de andra fina gästerna. Det skulle ju vara stor gala med långa klänningar och eleganta frackar på varje närvarande. Och trots min ringa erfarenhet av långa klänningar svepande kring benen och fötterna så visste jag att de kan vara mycket förrädiska. Förresten, det beror nog just på ovanan att föra sig i dem. Jetsetarna verkar aldrig ha några som helst bekymmer. Men det är förstås deras vardags- och arbetsklädsel.

Det blev ett fasligt skrivande i tidningarna om mig och mitt pris. Och i TV och radio diskuterades det. Den allmänna uppfattningen var den, att nu var botten nådd. Svenska Akademien hade ju nästan alltid lyckats hitta någon fullkomligt okänd och udda författare och ge honom (mest maskuliner, dessutom) priset. Men att söka reda på en vuxenstuderande kvinna från norra Norrland, det var verkligen upprörande.

Jag höll med dem. Men jag sa ingenting. Det skulle ju bli mitt livs stoltaste ögonblick. Jag skulle stå där leende och ljuv medan kungen sa några vänliga ord och överräckte priset. I mitt stilla sinne hoppades jag att de finklädda och medaljprydda damerna och herrarna i auditoriet skulle vara så pass taktfulla att de applåderade. För jag var helt övertygad om att de allihop var rörande eniga om en sak: Svenska Akademiens ledamöter hade fått nippran, stora snurren. Det här var en katastrof för hela Sverige, ja, hela världen. Det aktade namnet Nobel hade dragits i smutsen.

Men, å andra sidan kunde det tas som ett nytt grepp inom litteraturen. Ett nytänkande, en frisk vind, någonting bra och eftersträvansvärt.

Några som verkligen gick på den linjen var en grupp textilarbetare från kvinnorörelsen; Maja Ekelöf hade inte fått Nobelpriset för sin "Rapport från en skurhink", så att det nu utdelades till mig var bara helt i sin ordning. Antagligen hade de helst sett att Maja och jag delat pengarna och äran.

Vänner och bekanta gratulerade mig med mycket underliga uttryck i sina ansikten. De mumlade fram sina "grattis" med mörka ögon och sneda leenden. Och när de vände sig om för att gå hände det att mina öron uppfattade ett och annat ord som inte var menat att jag skulle höra:

— Har Akademien ändrat sitt valspråk? Det kan ju bara inte vara `Snille och smak´ fortfarande.

Men naturligtvis fick jag även snälla och rara kommentarer. En tant och farbror i Bräcke skrev i ett brev att "de aderton har bättrat sig". Och nu hade paret tänkt investera i ett nytt exemplar av Svenska Akademiens Ordlista. De undrade om jag kunde tänka mig att att skriva min autograf i boken om de sände den till mig. Detta gjorde mig glad och stolt. Tänka sig, jag hade blivit en kändis.
På gott och ont.

Det är tisdagen den 10 december. Konserthuset i Stockholm är fullt med folk. Mina föräldrar, mina två bröder och deras familjer har rest ner för för att vara med om min stora dag. Jag önskar att jag fick sitta bredvid dem, men min plats är naturligtvis på podiet, bland de andra pristagarna.

Orkestern spelar upp, sorlet tystnar.

Blomdekorationerna lyser i alla regnbågens färger. Ingen blomma har dock samma färg som min långa, vackra klänning. Det finns inte svarta blommor, tänker jag där jag sitter i nervös väntan.

Vilka reflexioner!

Jag bär svart klänning med invävda silvertrådar. Det borde se strikt och passande ut. Fysikpristagaren har frack i lysande orange. Det ser inte  strikt och passande ut. Däremot hade han matchat mig riktigt bra om han suttit närmare.

Mina tankar rusar omkring i vida rymder. De har fått silvervingar och flaxar fram och tillbaka. Jag antar att tankarnas virvlande dans hindrar mig från att få ett nervöst sammanbrott. Silvervingade tankar och fladdriga fjärilar i magen. Det är läget just när det är min tur att mottaga priset.

Två gånger får de säga mitt namn innan jag fattar att det är mig de talar till.

På skälvande ben reser jag mig, går fram till kungen och säger ett glatt "Hej!".

Mitt livs stoltaste ögonblick! Visst är det äran jag tänker på, inte är det alla tusenlapparna. Just nu är det bara äran och glansen.

Kungen ler uppmuntrande mot mig, säkert ser han hur nervös jag är, och just som jag känner en TV-kamera zooma in mig i närbild överräcker kungen hedersbetygelsen. Jag tar emot pärmen. Det snurrar i huvudet. Kungen säger några ord som jag inte uppfattar.

Med vänster hand håller jag hårt om mitt pris. Höger hand sträcker jag fram mot Sveriges kung för att tacka. Kungen tar min hand och jag sjunker ihop i en riktig hovnigni ...

— Ester, Ester! Du har glömt smöret, Ester!

Vad i all världen gör Martin Ljung på Nobelprisutdelningen???

Helt förvirrad och desorienterad sätter jag mig upp i sängen. Klockradion spelar vidare med Martin Ljungs monolog "Ester". Klockans röda, lysande streck visar 6:45. Dags att stiga upp och möta en ny dag. Men det är inte den 10 december. Det är en helt vanlig morgon i april.

Jag har grubblat över den där hemuppsatsen i svenska som ska vara klar i nästa vecka.

Nu vet jag vad jag ska skriva om! Drömmar kan vara riktigt användbara ibland.

Men nog var det som sjutton att jag inte hann vara med om Nobelmiddagen och dansen. Och bli intervjuad av Lennart Swahn.

SLUT

-------------------------------------------------------------------------------------

Visserligen blev det inget Nobelpris, men min uppsats fick i alla fall betyget "Utmärkt" och lästes upp för skrattande (läs: lätt-roade!) klasskamrater. Kul!

Här kan ni läsa om Maja Ekelöf.

Må väl!