GAMLA HANDVÄSKOR

Då och då hittar man små guldkorn i sina gömmor. När jag häromdagen djupdök in i en garderob så fick jag syn på några av min mammas och mina gamla handväskor. Det är väskor som jag bara inte har kunnat förmå mig att slänga eller ge bort.

Jag börjar med mors väskor.

 En av mammas första ungdomsväskor - brunt skinn i kuvertmodell med präglat mönster som kommer igen även på baksidan.

 Här ser man både fram- och baksida.

Inuti har den flera välanvända fack och så det "inramade fodralet" till höger som har ett speciellt fack där det sitter fast i ett band. Kan det var för ett fotografi eller ID-handling? (Körkort var ju inte så vanligt bland kvinnor på den tiden.) Men jag kan inte finna någon öppning att skjuta in ett foto eller annat i. Hela fodralet är nu alldeles torkat och hårt. 

Tar tacksamt emot tips om vad det kan ha används till.

 Min favorit bland mors gamla väskor. En svart, stramt stilig bygelväska i skinn med silverfärgade detaljer. Jag tycker den andas lite Art Deco. Men... kan vara ett önsketänkande. :o)

Från sidan. 

Den öppnas ända ner till botten, men har sidor i skinn innanför metallen. En dams pryttlar får ju inte ramla ut på golvet.

Så en brun bygelväska i skinn. Modellen påminner om den svarta här ovanför men är i mina ögon inte lika elegant som den. 

Från sidan.

En liten, brun kuvertväska från svenska "Guldhuvudet". Går att använda med eller utan handtag (kedja).

Detta blev min mors sista handväska. Jag kommer aldrig att slänga den.
------------
Så över till mina gamla väskor.

Först ut, min allra första väska, en svart i kuvertmodell (och fuskmaterial) som jag var sååå stolt över. Jag kan inte ha varit mer än runt 13 år när jag fick den. (Läs: tjatade mig till den.)

Baksidans handtag.

Min första vita väska, en liten att ha spegel, kam, cerat/läppstift och näsduk i, mer rymdes inte.

Vad som är kul med den lilla vita är vad som döljer sig inuti...

... nämligen en autograf! Under mina tidiga tonår var mina föräldrar och jag ofta på teater - mest opera och operetter - och jag tror att det var Irving Berlins "Annie get your gun" som spelades med barytonsångaren  Gösta Kjellertz (1912-1984) som mästerskytten Frank Butler. (Jag kan ha fel om vilken operett det var.)
Hur som helst, trots min ringa ålder tyckte jag att Kjellertz var en mycket stilig man och bestämde mig för att jag skulle ha hans autograf. Sagt och gjort, medan pappa gick till parkeringen och varmkörde bilen väntade mor och jag tålmodigt utanför sceningången.

Så småningom kom Kjellertz ut och jag frågade blygt om jag kunde få hans namnteckning. Jodå, det gick så bra... men på vad skulle han skriva? Varken mamma eller jag hade något papper, men då föreslog min praktiska moder att det kanske skulle gå att skriva i min väska. Kjellertz tog upp sin fina reservoarpenna och efter att jag tömt väskan på innehåll så gick det galant för honom att pränta dit sitt namn.
Gissa om det var en glad och lycklig tjej som nästan dansade in i bilen för hemfärd.

Så här ser mitt livs första lön ut. Jag tror att köpet av denna bruna läderväska slukade varenda krona av den första löningen. Min betydligt äldre svägerska hade en liknande väska och jag beundrade den enormt. Den här väskan är så välgjord och så värd de där pengarna. Efter lite fixande med locket så syns det inte att den hängde med i massor av år. Och den kan fortsätta att hänga med. Här kan vi tala kvalitet.

Lite från sidan.

Min helt vanliga svarta handväska i fuskmaterial från 1960-talet. Gillar att man även klätt "randen" under knäpplåset med det svarta fusket. Snygg detalj.

Ja, det var allt för idag. Hi, hi, som ni ser så blev det bloggbilder - idag också!

Trevlig måndagskväll så här i påskveckan!