Just nu är min värld...
Sedan många år lider jag då och då av besvärlig yrsel och för tillfället är omvärlden riktigt snurrig. Jag känner mig faktiskt ganska vissen. Eftersom jag upplever att min närmiljö inte står helt stilla måste jag själv röra mig med stor försiktighet. Pyttekorta promenader i hemmet – som t.ex. att förflytta mig från kök till sovrum – känns tidvis som att jag stretar fram på ett skeppsdäck i full storm.
Yrseln kommer oftast från nacke och axlar och när jag för snart två år sedan drabbades av plötslig dövhet på högerörat så blev minsann inte de snurriga anfallen färre. Öron och balans hör ju verkligen ihop.
Jag hoppas att yrseln snart ska ge sig, det har redan snurrat i flera dagar. Inte nog med det, jag blir dessutom tung i huvudet, mina ögon blir kisande små springor och jag känner mig som något katten släpat in. Ingenting känns roligt eller lockande att göra. Jag har legat en stund på eftermiddagen; horisontalläge hjälper inte precis mot snurret, men det är ändå skönt att ligga en stund ibland.
Lite förargad blir jag över det här yrsliga tillståndet. Det gör mig – åtminstone tillfälligt – ganska handikappad och jag kan inte fungera som jag vill. Men jag hoppas att det snart är över. För den här gången...
Jag tänker ofta på alla som har ständig smärta och/eller sjukdomar som hindrar dem att ha ett gott liv. Det finns så många vars tillvaro är en ständig kamp. I jämförelse så har ju jag det bra.
Sköt om er och njut av varje dag.
Uppdatering:
Jag kom ihåg att jag för inte så länge sedan hade skrivit om yrseln. Det var 21 februari. Lite samma text. Och bilden ovan var med.
Alltså, jag upprepar mig. (Jag skyller på åldern. Eller yrseln. Eller båda.)
Yrseln kommer oftast från nacke och axlar och när jag för snart två år sedan drabbades av plötslig dövhet på högerörat så blev minsann inte de snurriga anfallen färre. Öron och balans hör ju verkligen ihop.
Jag hoppas att yrseln snart ska ge sig, det har redan snurrat i flera dagar. Inte nog med det, jag blir dessutom tung i huvudet, mina ögon blir kisande små springor och jag känner mig som något katten släpat in. Ingenting känns roligt eller lockande att göra. Jag har legat en stund på eftermiddagen; horisontalläge hjälper inte precis mot snurret, men det är ändå skönt att ligga en stund ibland.
Lite förargad blir jag över det här yrsliga tillståndet. Det gör mig – åtminstone tillfälligt – ganska handikappad och jag kan inte fungera som jag vill. Men jag hoppas att det snart är över. För den här gången...
Jag tänker ofta på alla som har ständig smärta och/eller sjukdomar som hindrar dem att ha ett gott liv. Det finns så många vars tillvaro är en ständig kamp. I jämförelse så har ju jag det bra.
Sköt om er och njut av varje dag.
Jag kom ihåg att jag för inte så länge sedan hade skrivit om yrseln. Det var 21 februari. Lite samma text. Och bilden ovan var med.
Alltså, jag upprepar mig. (Jag skyller på åldern. Eller yrseln. Eller båda.)
Det var inte roligt.Hoppas det ger sig fort!Kram!
SvaraRaderaJag försöker njuta.........
SvaraRaderaDet är en fördel att kunna gå och stå stadigt på jorden. Må eländet snart försvinna!
SvaraRaderaMin svärmor har också problem med yrsel. Hon tycker det är så jobbigt att inte veta från dag till en annan om hon är "ok" eller inte, när något ska planeras in.Hoppas att det går över snabbt för dig!
SvaraRaderaYvonne: Både du och jag är lite tilltufsade i dessa dagar. Nu får vi hoppas på bättre tider!
SvaraRaderaKram tillbaka!
Mufflo: Bra! Rätt inställning!
Gunnel: Osnurrigt huvud och ovingliga ben är en fördel. Speciellt när man tänker på att klotet vi går på både är – och snurrar – runt.
Helena: Du måste ha skrivit ungefär samtidigt som jag! ---
SvaraRaderaDet är så många som lider av yrsel, av olika anledningar. Jag känner med din svärmor. Det är besvärligt att aldrig veta när "snurret" slår till, det vet jag av egen erfarenhet. Hälsa henne från mig.
Hoppas att det går över och att du härdar ut under tiden!
SvaraRaderaMaria: Tack! Trots yrsel-vana så är det ändå lika obehagligt varje gång. Men jag klarar det!
SvaraRadera