tisdag 26 juni 2012

"ÖRONMÄRKT"

Idag är det precis två år sedan jag fick diagnosen plötslig dövhet (sudden deafness) på höger öra. Midsommardagen, 26 juni 2010, lade det bara av. På ungefär åtta timmar gick jag från helt hörande till halvt döv. Örat var helt dött, det uppfattade inte ens ljudstyrka på 100 dB (decibel). Tala om en chockartad upplevelse.

Efter ca en månad började jag förnimma små, skrälliga, konstiga, förvrängda ljud med det dumma örat.
 – Det är ett positivt tecken, sa min öronläkare uppmuntrande. Det blir väldigt intressant att se vad som händer.

Ett nytt audiogram gjordes då (och flera därefter) och alla visar att hörseln förbättrats något, jag kan höra lite vid 50-60 dB. Men allt låter skrälligt, metalliskt och smärtsamt. Ord och samtal hörde jag inte då. Och det gör jag inte nu heller.

Det har således inte hänt något mer. Hörselbortfallet är för evigt. Och den oförklarliga skadan i cochlea (öronsnäckan) har lämnat mig extremt ljudkänslig. Och även gett mig tinnitus. Den är visserligen inte av värsta sorten, jag står ut med den, men när jag utsätts för fler och starkare ljud än de som hemmets lugna vrå ger, då blir tinnitus högre och skallen känns som den ska sprängas. Det blir en konstig tryckkänsla i halva huvudet och som tillsammans med det jobbiga högre öronbruset stannar kvar i flera timmar.   

Det senaste audiogrammet.

Den lodräta skalan (-10 till 140) visar dB, alltså ljudstyrka.
Den vågräta skalan (125 till 8000) visar Hz (hertz), d.v.s. frekvens, från lågt mullrande bas till högt skärande diskant.

De mörkblå linjerna visar mitt vänstra, friska öra och de röda det högra, skadade.
De kortare, nedre linjerna markerar när jag börjar tycka att ljud är smärtsamma. Jag är ljudkänslig på båda öronen, men spannet är mycket större mellan det jag hör med det friska örat och smärtgränsen, än spannet mellan det jag kan uppfatta med "dum-örat" och smärtgränsen. Allt jag hör kan liknas vid att skaka en plåthink fylld med krossat grus. Ett skrällande, rasslande, skärande, genomträngande, hemskt ljud.

– Inte undra på att du har det jobbigt med ljud, sa audionomen, du har just ingen marginal mellan det du hör med högerörat och det som blir plågsamt. Det skiljer bara runt 10-15 dB. Han skakade beklagande på huvudet och fortsatte:
– Och eftersom det blir värre med hörselskydd, p.g.a. rundgång och eko så är det inte så mycket jag kan erbjuda dig. Tyvärr. Du skulle verkligen behöva hjälp av något slag.
– Jaha, sa jag, så det är alltså bara att gilla läget? Eller snarare... o-gilla läget.
– Ja, så kan man nog säga, sa han. Men om du märker minsta lilla förändring så hör du av dig.

Jag hade hoppats på att det kanske fanns någon hjälp att få, något som skulle kunna lindra min ljudkänslighet, men det verkar som jag får leva med den. Den har förändrat mitt liv. Det har krympt. Tillvaron är inte alldeles enkel och självklar längre, den har fått gränser som jag inte alls hade räknat med.

Det här eländiga hörselorganet hindrar mig från att göra en massa saker som jag kunde och/eller tyckte om att göra förr. Då var det bl.a. enkelt att:

Gå på konserter / lyssna på musik från stereoanläggning och mp3-spelare / uppfatta vad folk sa när det var andra ljud i bakgrunden / promenera där det var trafik / växla "telefonöra" / vistas i helt vanliga ljudmiljöer / sova på både höger och vänster sida och ändå höra telefonsignaler och dörrklocka / lägesbestämma ljud / duscha utan att det strilande vattnet dånade som Niagara / (nästan) problemfritt använda dammsugare och elvisp / ha besök av fler än två pratglada personer / se filmer och TV-program utan text / resa med flyg, tåg och buss trots väldigt många och höga ljud.

Vad skulle jag nu göra om jag t.ex. hamnade bredvid ett skrikande barn? Det vore otroligt jobbigt. Det verkar säkert konstigt. Ingen som inte har erfarenhet av det här kan förstå hur trist och besvärligt det är.
Att förlora halva hörseln är ju en besvärlig sak i sig, men att vara så här extremt känslig för ljud är nästan ännu värre.
Oj, vad jag saknar TVÅ "vettiga" och fungerande öron!
Så småningom, med tilltagande ålder, börjar de flesta av oss att höra sämre. Hur blir det då? Kanske bäst att lära sig teckenspråket.

Det är inte så ofta jag skriver om detta, men nu kändes det som det var dags igen att låta lite vemod och besvikelse pysa ut. Två år har gått. Från början hade jag hoppet att hörseln möjligen kunde komma tillbaka; för några drabbade gör den faktiskt det. Och om inte helt, så i alla fall något mer än så här. Om den gjort det kanske min ljudkänslighet skulle ha lindrats något. Men efter två år är hoppet ute. Visst, ibland sker det under, men knappast i mitt fall, har jag fått veta.

Jag tycker ändå att jag tagit den här nya situationen ganska bra. Jag sitter inte och deppar ihop här hemma under fullständig tystnad. Radion och TV:n är på precis lika mycket som förr, dock inte stereon. Jag försöker acceptera mitt nya liv. Då och då kan jag bli riktigt arg och för en stund tycka väldigt synd om mig själv. Det kan kännas riktigt bra. Ibland behöver vi kanske känna sympati även för oss själva och tillåta oss att vara lite ynkliga.

Restauranger och dansställen har aldrig lockat mig. Uteliv och festande har jag aldrig längtat efter. Inte heller att umgås med massor av folk. Jag trivs fortfarande bäst med att pyssla omkring hemma, kanske läsa en god bok, se ett intressant TV-program eller träffa nära och kära för mat, fika, en mysig pratstund, loppisbesök, promenad. Det finns alltid något trevligt att göra.
Det där att jag är – och alltid har varit – en riktig hemmakatt, ja, det passar ju faktiskt väldigt bra numera. Jag klättrar inte på väggarna eller biter på naglarna i frustration. Tack och lov!
Nu har jag äntligen gnällt färdigt. För denna gång...
---
De tidigare inläggen om min hörselskada finns att läsa under etiketterna Örat och Sjukt och friskt.
Och nu är det dags att sommaren kommer på riktigt med sol, (lagom) värme och en uppfriskande nattlig regnskur då och då!

9 kommentarer:

  1. Så motsägelsefullt. Att bli heldöv på ett höra och samtidigt överkänslig för ljud. Livet kan verkligen ta oväntade svängar!
    Är detta fenomen vanligt, tro?

    SvaraRadera
  2. Jag tycker att i din situation är det helt ok att få tycka väldigt synd om sig själv ibland. Att inte höra alls på ett öra är ju besvärligt i sig, och att dessutom ovanpå detta bli så ljudkänslig, måste ju vara öken. Så... Ynka på du då och då, så hoppar vi in och tröstar! Kram!

    SvaraRadera
  3. Viola: Ja, visst är det tokigt – inte höra men ändå höra skräll. Antagligen är det för att alla ljud mitt skadade öra uppfattar ligger så nära örats smärtgräns. Ljuden blir alldeles förvrängda och spruckna. Yrsel, huvudvärk och en obehaglig tryckkänsla får man ofta "på köpet".

    Plötslig dövhet är visserligen inte det vanligaste, men det är ändå mellan 5 och 20 på 100 000 som drabbas varje år. Den yngsta jag har hört talas om var en pojke på 14 år. Så PD kan slå till i alla åldrar. Det är skrämmande. Och 85% av oss får aldrig veta varför vi drabbades. Jag genomgick en magnetröntgen, men den gav inga svar.
    Man kan bara önska och hoppas på mer forskning inom PD.

    SvaraRadera
  4. Den här tvåårsdagen är knappast värd att fira. Lämpligare att känna sig sorgsen över ödet.

    SvaraRadera
  5. Mira: Tack snälla för att jag får gnälla emellanåt! Det känns bra att få stöd och fina, tröstande kommentarer. Och t.o.m. en och annan kram "från rymden". Värmer gott!

    Tack härliga bloggvänner!

    SvaraRadera
  6. Gunnel: Va´??? Samma klockslag!
    Nej, inget firande här inte! Den 26 juni i fjol skrev jag att det var ingen ettårsdag att fira. Det är tur att det finns 364 andra dagar att glädjas över. I år 365!

    SvaraRadera
  7. Tack för att du delade med dig, blir en påminnelse om att allt inte är självklart och att allas våra liv kan förändras. Du är en kämpe och jag gillar verkligen att läsa din blogg!

    SvaraRadera
  8. Det är jättebra att du ibland påminner oss! Man går runt och gnäller över småsaker, inte alls tacksam över att man har bra hörsel, eller allt annat som faktiskt fungerar bra! Man tar sådant förgivet. När man läser ditt inlägg får man sig en funderare.Vi får hoppas på under, att de kommer på något bra inom forskningen för ditt öra.

    SvaraRadera
  9. Tusen Vaser: Tack själv! Så glad jag blir för att du gillar att läsa min blogg!
    Jag känner mig både rörd och lycklig av era uppmuntrande kommentarer. Det är inte så ofta jag skriver om det här men tyckte det passade på tvåårsdagen efter att "eländet" inträffade. Det är ju minsann ingen dag jag "firar". Jag har förresten märkt att jag ofta tänker "före och efter ÖRAT", när det gäller tid och saker som hänt.

    Helena: Vad skönt att ni inte uppfattar mig som världens gnällmaja när jag ibland tar upp det här. Det kanske är så - precis som du skriver - att vi då och då behöver en påminnelse om att livet kan förändras i vilket ögonblick som helst. Men vi ska inte heller gå omkring hela tiden och oroa oss.
    En mycket klok amerikansk författare och föreläsare, Dale Carnegie, (hans böcker kan rekommenderas), sa att "vi bör leva i dagtäta rum". Alltså varken sörja gårdagen eller oroa oss för morgondagen. Lätt att säga, men det är en god tanke. Lite som Bibelns: Var dag har nog av sin egen plåga.

    SvaraRadera