Man vill så gärna tro att de sitter någonstans och följer våra göranden och låtande med värme och kärlek. Eller kanske inte sitter... Snarare flyter som en varm ström av kärleksfullt medvetande.
Vilka fina fotografier! Bäst av allt är att du vet vem de föreställer: mamma! Ofta ser man gamla foton i shabby chic inredningar där ägaren inte har en susning om vem som avbildats. Lyckliga du!
Gunnel: Minsann, även jag tyckte väldigt mycket om dem. ;)
Mira: Precis så vill jag också tro; våra kära följer oss nära och kärleksfullt. Kanske inte sittandes med dinglande ben från ett moln utan i annan sorts närvaro. Vi vet inte allt - och kommer heller aldrig att få veta allt. Och hur det än är så är vi fria att tro och känna vad vi vill. Alla har vi våra egna tolkningar, aningar, upplevelser. Visst är det fint? Och trösterikt.
Viola_T: Det finns ganska många gamla foton i mina gömmor, bl.a. av min mamma. Antagligen för att min mormor i början på 1900-talet arbetade som fotograf, i Minneapolis/St Paul, USA - av alla ställen. Några år innan min mor dog så föreslog jag att vi skulle sätta oss ner och gå igenom alla gamla fotografier som låg huller om buller i en låda. På baksidan skrev vi försiktigt med blyerts vilka korten föreställde. Det är jag så glad för idag. Efter viss övertalning fick jag även kära mor att berätta barndomsminnen som jag spelade in på band. Det är helt fantastiskt att fortfarande kunna höra hennes röst. Men det tog nog ett par år efter hennes död innan jag klarade av att lyssna på bandet utan att storgråta. Efter en tid gjorde jag kopior av bandet och gav till andra nära och kära. Jag ska försöka lägga in berättelserna på datorn och kanske någon av dem hamnar på bloggen. :)
Jaha, du har heller inte din mamma kvar i livet. Min mamma gick ju bort i somras. Jag vet att hon har det så oerhört mycket bättre nu än när hon var i sin sjuka kropp och det känns så bra. Och jag behöver inte längre oroa mig för hur hon har det från andra sidan Atlanten. Jag fick se idag hos Facebook att en bloggkompis - som jag faktiskt aldrig träffat i "verkliga livet" - helt plötsligt gått bort. Hon var yngre än mig och vi hade planerat att ses framöver. Man vet aldrig vad som kommer att hända och tur är väl det. Fina foton på din mamma. :)
Anne-Marie: Att se sina kära trötta och plågade av sjukdom är fruktansvärt. Att se dem tyna bort medan man står där totalt maktlös. Jag bodde i samma stad som min mamma, jag besökte henne så gott som varje dag och hade förmånen att få vaka hos henne den sista veckan hon var i livet. Det var oerhört tunga, känslosamma dagar och ändå så fantastiska. Dödens närhet är mäktig och högtidlig.
Alla har inte möjligheten att kunna vara nära. Vi kan bo på andra sidan jordklotet eller döden kan komma så hastigt att vi inte hinner fram även om vi bara finns en kilometer bort.
Ja, visst är det tur att vi inte vet vad som ligger framför oss. Livet är ändligt, det är det enda vi säkert vet. Men vi har ingen aning om när det tar slut och inte heller på vilket sätt. Följande kloka ord läste jag för någon vecka sedan: "En dag ska vi dö, men alla de andra dagarna ska vi leva."
Hon var så söt din lilla mamma. Jag tyckte så mycket om dina föräldrar.
SvaraRaderaMan vill så gärna tro att de sitter någonstans och följer våra göranden och låtande med värme och kärlek. Eller kanske inte sitter... Snarare flyter som en varm ström av kärleksfullt medvetande.
SvaraRaderaVilka fina fotografier! Bäst av allt är att du vet vem de föreställer: mamma! Ofta ser man gamla foton i shabby chic inredningar där ägaren inte har en susning om vem som avbildats. Lyckliga du!
SvaraRaderaGunnel: Minsann, även jag tyckte väldigt mycket om dem. ;)
SvaraRaderaMira: Precis så vill jag också tro; våra kära följer oss nära och kärleksfullt. Kanske inte sittandes med dinglande ben från ett moln utan i annan sorts närvaro. Vi vet inte allt - och kommer heller aldrig att få veta allt. Och hur det än är så är vi fria att tro och känna vad vi vill. Alla har vi våra egna tolkningar, aningar, upplevelser. Visst är det fint? Och trösterikt.
Viola_T: Det finns ganska många gamla foton i mina gömmor, bl.a. av min mamma. Antagligen för att min mormor i början på 1900-talet arbetade som fotograf, i Minneapolis/St Paul, USA - av alla ställen.
Några år innan min mor dog så föreslog jag att vi skulle sätta oss ner och gå igenom alla gamla fotografier som låg huller om buller i en låda. På baksidan skrev vi försiktigt med blyerts vilka korten föreställde. Det är jag så glad för idag.
Efter viss övertalning fick jag även kära mor att berätta barndomsminnen som jag spelade in på band. Det är helt fantastiskt att fortfarande kunna höra hennes röst. Men det tog nog ett par år efter hennes död innan jag klarade av att lyssna på bandet utan att storgråta. Efter en tid gjorde jag kopior av bandet och gav till andra nära och kära. Jag ska försöka lägga in berättelserna på datorn och kanske någon av dem hamnar på bloggen. :)
Jaha, du har heller inte din mamma kvar i livet. Min mamma gick ju bort i somras. Jag vet att hon har det så oerhört mycket bättre nu än när hon var i sin sjuka kropp och det känns så bra. Och jag behöver inte längre oroa mig för hur hon har det från andra sidan Atlanten.
SvaraRaderaJag fick se idag hos Facebook att en bloggkompis - som jag faktiskt aldrig träffat i "verkliga livet" - helt plötsligt gått bort. Hon var yngre än mig och vi hade planerat att ses framöver. Man vet aldrig vad som kommer att hända och tur är väl det.
Fina foton på din mamma. :)
Anne-Marie: Att se sina kära trötta och plågade av sjukdom är fruktansvärt. Att se dem tyna bort medan man står där totalt maktlös.
SvaraRaderaJag bodde i samma stad som min mamma, jag besökte henne så gott som varje dag och hade förmånen att få vaka hos henne den sista veckan hon var i livet. Det var oerhört tunga, känslosamma dagar och ändå så fantastiska. Dödens närhet är mäktig och högtidlig.
Alla har inte möjligheten att kunna vara nära. Vi kan bo på andra sidan jordklotet eller döden kan komma så hastigt att vi inte hinner fram även om vi bara finns en kilometer bort.
Ja, visst är det tur att vi inte vet vad som ligger framför oss. Livet är ändligt, det är det enda vi säkert vet. Men vi har ingen aning om när det tar slut och inte heller på vilket sätt.
Följande kloka ord läste jag för någon vecka sedan:
"En dag ska vi dö, men alla de andra dagarna ska vi leva."
Vi bör ta vara på varje minut.