Om några dagar är det dags att ta fram adventsstakarna. Igen!
Men, men ... det var ju alldeles nyligen jag ställde undan dem.
De kommer att bli utbrända.
Snart hinner/orkar jag inte göra annat än lufsa fram och tillbaka mellan skåp och fönster med en adventsstake i famnen.
Jag vet att jag upprepar mig men det är inte klokt vad tiden rinner iväg snabbt.
Och år 2019 har satt hastighetsrekord.
Alla jag talar med säger samma sak: Vart försvann det här året?
Att tiden tycks gå allt fortare ju äldre man blir har man ju upptäckt, men när även ungdomar klagar på veckornas och månadernas snabbhet, då känns det allvarligt.
Hur som helst, nu börjar årets mysigaste tid. Dryga tre veckor av trevligt mys och pyssel.
I mitt tycke så är advent mycket gosigare än själva julen. Och dessutom räcker den ju längre!
I början av november hade vi lite snö och rimfrostigt vackert en kort period.
Riktig julkortsnatur.
Men så gjorde gumman Tö ett helt oväntat, ovälkommet och onödigt besök med regn och flera plusgrader så det vintervackra försvann och ersattes av slask och livsfarligt halkiga gator och vägar.
Jag undrar hur många som hamnade på sjukhusakuten med brutna armar och ben under de värsta timmarna innan halkbekämparna hunnit runt överallt.
Länets ortopedmottagningar hade säkert fullt upp.
Det är ingen ordning på vädret som tramsar hit och dit och likadant är det med mitt hjärta. Det fortsätter med sitt flimsflamsande. Alla dygnets timmar och alla veckans dagar.
Det tär på kroppen, själen ... och humöret.
Tyvärr verkar det som att det inte går att göra så mycket åt flimret.
Läkarna säger att förmaksflimmer i sig kan man leva länge med.
Det farliga med det är en ökad risk för stroke och därför måste man ta blodförtunnande medicin.
Jag har ju knaprat tre olika blodförtunnande piller just efter hjärtinfarkten men tre månader efter fick jag slippa åtminstone en av de medicinerna. Och efter ett år får jag nog slippa ytterligare en.
Jag har ju tappat ganska många kilon sedan i februari och det har gjort att jag också fått sluta med en blodtrycksmedicin. Så, jovisst, infarkten var ju inte kul, men inget ont som inte har något gott med sig. Jag försöker att se de positiva sakerna i allt det jobbiga.
Naturligtvis mår jag inte bra alla dagar och jag inser ju att mina dagar här på jorden krymper i antal. Och alldeles för fort. Jag har inte livet framför mig längre, det mesta av det ligger bakom mig.
Men ändå tycker jag att jag har det väldigt bra.
Fortfarande kan jag njuta av tillvaron, glädjas åt att bara finnas till.
Det är spännande att få vara med och se hur omvärlden "sköter sig".
Tyvärr är både den stora världen och lilla Sverige bråkiga och stökiga och politikerna verkar inte fatta allvaret i det som händer. Och att de har ett ansvar att ta itu med alla problem.
Men handlingsförlamningen har blivit kronisk.
Och bortförklaringarna likaså. Just dessa, de når oanade höjder. Eller kanske snarare bottennivåer.
Lever politiker i ett annat universum? I sina egna små bubblor?
Det verkar så.
Det alla andra insett, talat om och varnat för under lång tid, det har tydligen helt undgått politikerna.
Undrar om ... och när ... de vaknar?
Så sant!
Om mindre än en månad börjar det ljusna.
Ha en bra sista novembervecka!
Just nu var det inte aktuellt med några inköp för min del så jag har — med ett lätt roat leende — bara noterat vilka sensationella fynd jag gått miste om.
