I dessa dagar snurrar tankarna runt.
Hoppas ni har tid och ork att läsa för idag blir det ett långt inlägg.
Min söta nalle:
— Bäst att vara försiktig ...
Vyerna utanför mina fönster ser ut som de alltid har gjort. Allt verkar normalt och vanligt. Nästan. Under den senaste veckan har jag noterat att det rullar färre bilar på den närliggande gatan. Även antalet människor som rör sig ute har minskat. Och det är ovanligt tyst i trapphuset.
Även i mitt hem är allt som vanligt. Några dammtussar valsar runt i ett hörn när jag passerar och klara dagar avslöjar vårsolens lågt inkommande strålar dammiga möbelytor.
Ja, och just DET är väldigt vanligt.
Men ... egentligen är ingenting som vanligt. Allt är förändrat. På bara ett par veckor har alla människors liv gjort en tvärvändning. Från vanlig vardag med vanliga sysslor och rutiner har vi kastats in i en global kris av gigantiska mått. Oro och otrygghet, ovisshet och maktlöshet fyller nu vår vardag. Och vi har ingen aning om hur länge vi kommer att famla runt i detta kaos.
Världen över dör tusentals coronasjuka medan miljoner andra förlorar sina jobb, börserna störtdyker, företag gör konkurs, ekonomier slås i spillror och hela mänskligheten håller andan.
Stackars alla som mister både sina nära och kära — och hela livstryggheten.
Den enda som mår skapligt är vår jord. Vår planet återhämtar sig lite för varje dag efter en lång tid av misskötsel från vår sida. Kanske det här är Moder Jords sätt att väcka oss:
FATTAR NI NU DÅ?
Med allvarliga ansikten talar världens ledare till sina folk och uppmanar till lugn, försiktighet och solidaritet. De betonar vikten av att vi nu måste hjälpas åt för att besegra fienden, detta farliga coronavirus. Det som redan dödat så många.
Just nu lever vi i en overklig verklighet, en veritabel mardröm. Då och då kan man glömma den för en kort stund men så plötsligt inser man att det inte är en mardröm. Det är vår vakna vardag här och nu. Och, tyvärr, för lång tid framöver. Det här kan vi inte smita undan.
Det här är inte en stunds nervkittlande TV-spel.
Många känner ångest över situationen. Vilket är fullt förståeligt. De ensamma blir än mer ensamma, de rastlösa blir än mer rastlösa, de utåtriktade och energiska måste plötsligt finna nya sätt att få utlopp för sina aktiva sidor. Vi kommer att tillbringa massor av tid hemmavid. För många blir arbets-, skol- och fritid detsamma som hemmatid. Det blir en stor omställning.
Jag har hört att vissa, bl.a. några 70-plussare, högljutt protesterat mot uppmaningen om att dra in på det sociala och aktiva livet ute i samhället och i stället sysselsätta sig inom hemmets väggar för att hindra coronasmittan att spridas. Jag förstår inte hur man kan bli arg, sur och/eller förnärmad över detta. Även om man själv är frisk och pigg så bör man i detta extrema läge solidariskt ställa upp för andra som inte är i lika god form. Just nu är det inte rätt tillfälle att vara självisk.
En annan sak som jag inte fattar är att många klagat över att det blir så trist och tråkigt.
Är inte det märkliga ord i sammanhanget?
Hur kan livet någonsin vara tråkigt?
Ingen dag är en tråkig dag.
Även om jag ibland inte mår så bra så har jag aldrig tråkigt. Jag kan må skit, men tråkigt har jag inte! Och det är jag oerhört tacksam för.
Tråkigt, det är att människor blir svårt sjuka och dör av coronavirusets härjningar.
Nej förresten, tråkigt är verkligen fel ord här.
Svår sjukdom och död är så hemskt, så förfärande sorgligt att allt annat; vardag, arbete, skola, jobbiga chefer, ekonomi, kärleksgnabb, o.s.v. egentligen kan räknas till livets trivialiteter.
Ja, missförstå mig rätt, allt det där kan vara frustrerande, jobbigt, hemskt, men i jämförelse med plågor och död så hamnar det ovan nämnda inte överst på katastroflistan.
När vi kämpar på med vardagen så lever vi ju i alla fall.
Alltså, dags att sätta saker och ting i rätt perspektiv. Vad är viktigt i livet?
Fråga någon som ligger på intensiven och kämpar för att få luft.
Svaret skulle knappast bli "en shoppingrunda på stan".
Att något sådant här världsomvälvande skulle hända hade vi inte kunnat förutse.
Det är som ett manus för en skräckfilm.
Stefan Löfvens ord i Agenda om flyktingkrisen hösten 2015 — "vi såg det inte komma" — hade passat betydligt bättre nu. För det här såg vi inte komma. Och ingen hade kunnat ana att det skulle ske så snabbt. Det känns som att vi gick från det fria, lugna och välmående (nåja) Sverige till det avgränsade, otrygga och ekonomiskt utsatta Sverige på bara några dagar.
Har vi verkligen — på riktigt — fattat vad som hänt, och händer? Och vad som väntar?
Än så länge har vi bara tagit de första stegen in i en mycket osäker framtid. Vi är inte ensamma. All världens länder tumlar nu runt i den kaotiska verkligheten och undrar:
Hur ska det bli? När har vi facit?
Tyvärr lär det dröja länge.
Vi människor måste vara snälla och bry oss om varandra. Så mycket och så ofta vi kan.
Och naturligtvis, att försöka se det positiva som finns.
Det är det bästa vi kan göra i kristider.
Må vi också, trots allt elände, söka och finna många anledningar att skratta så mycket som möjligt.
Det är en nödvändighet om vi ska klara det här.
— ... men jag håller för öronen, orkar inte höra mer om hemska virusar.
Ha en bra torsdag, kanske med en "dassrulle"-bakelse till fikat.
