Alla vet vi hur fort livet kan förändras, ja, till och med ta slut. På ett enda ögonblick kan våra levnadsvillkor ha ändrats totalt. Vi är medvetna om detta, men vi skjuter det obehagliga och skrämmande ifrån oss och tror inte att det ska hända just oss eller någon vi har nära. Så fel vi har.
-
I början av augusti förra året var ett mig närstående gift par på bilsemester i Danmark och norra Tyskland. Första kvällen, nyss installerade på hotellet i den lilla nordtyska staden, skulle de gå ut och äta en sen middag. Då, helt plötsligt, får hustrun A en fruktansvärd huvudvärk och börjar kräkas. Maken B förstår att läget är allvarligt och kallar på ambulans som tar A till stadens sjukhus. Där konstaterar man en kraftig hjärnblödning. Efter ett par timmar förs A till ett större sjukhus några mil bort där det finns neurokirurger.
-
A opereras under natten och allt går bra. I tre veckor får hon stanna på det tyska lasarettet. Så småningom bilar maken ensam hem till Sverige. När det lite senare är dags för A att återvända hem ordnas resan på ett mycket proffsigt sätt genom organisationen SOS International. En helt underbar svensk sjuksköterska flygs ner till Tyskland och gör A sällskap till slutmålet, ett sjukhus på hemorten. Där tar sedan nya undersökningar och rehabilitering vid.
-
När stroken drabbade A hade hon ungefär ett halvt år kvar till pensionen, men hon hade planerat att arbeta något år till med sitt "sifferjobb". Efter några månaders konvalescens och rehab och med läkarnas tillåtelse börjar hon försiktigt tillbringa någon timme på sin arbetsplats, för att känna sig för.
-
Några dagar in i december, alltså ca 4 månader efter traumat i Tyskland, är A på väg hem efter en stund på jobbet när hon känner att hon får svårt att gå och att "huvudet inte riktigt är med". I stället för att ta bussen hem väljer hon att ta en taxi. När hon närmar sig bilen ser chauffören att något är mycket galet så han backar taxin åt hennes håll och skyndar ut för att hjälpa henne. Han undrar vart hon vill åka, men hon kan inte svara. Då föreslår han att han ska kolla hennes väska för att se om det kan finnas något telefonnummer han kan ringa. Han hittar hennes hemnummer och ringer B som genast säger: "Kör henne till akuten på lasarettet! Jag kommer dit."
-
Denna gång blir diagnosen propp i hjärnan. Nya prover, nya och omfattande undersökningar och ny rehabilitering. Vemodigt inser nu A att det nog är slutjobbat för hennes del. Efter att i många år arbetat som ekonom och energiskt tragglat med siffror så är det nu just dessa som orsakar förvirring, stor förvirring. Vare sig första eller andra stroken förlamade kroppen eller slog sig på talet. Möjligen var det svårt i början att hitta vissa ord och det första slaget lämnade efter sig nedsatt syn på ena ögat, vilket naturligtvis är en sorg.
-
Men detta med siffrorna är ett märkligt fenomen. Från början kunde A inte sina person-, mobil- eller hemnummer. Alla siffror var som flyende fåglar - ogripbara. Det gick inte att få någon ordning på dem. Och vid samtal som A hade med strokedrabbade rehab-kamrater så verkade det som att alla som arbetat med siffror i något sammanhang nu hade svårt med dessa "krumelurer", både ensamma och i kombinationer. Medan journalister, språklärare och andra "ordjobbare" hade besvärligt med just bokstäver och ord.
-
Kan det vara så, att vid en stroke så är det den mest "nyttjade" delen av hjärnan som är mest känslig? Man undrar. Eller är det bara "slumpen" som avgör? Men vi ska ju använda och träna våra hjärnor, likväl som alla våra kroppdelar. Men kanske kan ändå hjärnans "siffer- och ordcentra" bli överbelastade, överansträngda, utbrända?
-
Min kära närstående A har klarat sig otroligt bra med tanke på vad hon gått igenom. Hon rör sig obehindrat och går långa promenader, hon talar obehindrat och löser svåra svenska korsord - trots att svenska inte ens är hennes modersmål. Hon är precis som vanligt. Och nu är hon - om än oväntat och ofrivilligt - pensionär.
-
I maj var det dock dags för A att återigen åka ambulans till sjukhus. En lördagseftermiddag för några veckor sedan började hon att ha svårt med talet och att hitta ord. Tack och lov var detta snabbt övergående. Man kunde varken upptäcka någon ny hjärnblödning eller någon propp. Läkarna säger att det möjligen denna gång kan ha varit ett epileptiskt anfall. Tydligen är det inte helt ovanligt att ärr och skador i våra fantastiska, men ömtåliga, hjärnor kan framkalla sådana anfall.
-
Efter en vecka på lasarettet var A hemma igen, till allas vår glädje. Nu väntar hon svar på en magnetröntgen. Och hon är precis som vanligt, en fantastisk kämpe, en "tuff brud" som aldrig klagar eller tycker synd om sig själv och en härlig människa som jag är så glad och tacksam att ha i min nära krets. Hon har fått medicin mot epilepsi, vilken tyvärr gör henne trött och, som hon säger, lummig. Förhoppningsvis är dessa biverkningar snart övergående.
Även hennes make B har några sjukdomsfyllda år bakom sig, så nu hoppas jag att de tillsammans får uppleva massor av goda dagar framöver. Lycka till!
-
Kanske manar detta långa inlägg till lite eftertanke. Vi bör vara rädda om varandra och oss själva. Vi vet inte vad som händer i morgon.
Jo, en sak till - den snälle taxichauffören fick en fin julblomma av ett tacksamt äkta par.
Solnedgång, 2010-06-29, 23.59
.jpg)
